Här får ni en sista hösthälsning från de belgiska Ardennerna innan Kung Bore tar landskapet i sin famn. Han kanske inte lindar in det i snö, för det gör han inte varje år. Men hoppet finns. I fjol låg det snö i markerna i sex veckor. Något de gamla i byn säger sällan händer. Ja krigsvintrarna förstås -då låg snön meterhög, vill de minnas.
De sista löven faller snart. La Lesse flyter inte längre stillsamt mellan stränder och bankar. Till stort förtret för min labrador Elsie som inte längre kan simma i ån. Hon drogs med i strömmen i våras och jag tvingades springa ett par hundra meter nedströms för att dra upp henne på ställe utan höga bankar. Det vill vi inte göra om.
Om sex månader är det grönt igen och i dalgångens branter står då hundratusentals vilda påskliljor och lyser under ännu bladfria träd. Men det återkommer jag till då.

***********

Från höjderna syns den tjocka dimman i Meusedalen. Inte undra på att Von Rundstedt förlorade sikten under offensiven i Ardennerna.

Eller så var det kanske en sån här bjässe som fick tyskarna på flykten?

Här litar folk inte på dollarn och euron utan man har skapat en egen ”guldmyntfot”.

Det är inte den gulnande eken som är liten. Det är en enorm gran som ger ”gulingen” skydd mot vinden från norr.

Ån La Lesse hittar snart sitt vinterflöde.

Här ligger Sparbankens ek i lä. Den är enorm och bilden gör den inte rättvisa.

En ensam ek långt ut på ängen fastnar i mon zoom.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Natur, Belgien, Ardennerna, Höst, Vinter