Myten om den amerikanska medelklassen.

I mytologin finns det många trossatser om den amerikanska drömmen, landet av mjölk och honung, om ’the self made man’ med mera med mera. Myter är liksom kokosnötter nästan omöjliga att knäcka. Ändå finns det en uppsjö av ekonomisk forskning som visar att chansen att ”slå sig fram” är numera mindre i USA än i Europa, att den ”sociala hissen” stannat och att den materiella ojämlikheten är större än i alla andra avancerade industriländer.

Ibland kan en grafisk bild på ett bättre sätt än ord visa den brutala verkligheten. De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, är en mästare i just grafisk framställning av nyliberalismens förödande inverkan på samhället, den ekonomiska och sociala ojämlikheten och de rikas outhärdliga arrogans.

I de fina universiteten där de nyliberala dogmerna härskar oemotsagda sedan decennier tillbaka har det odlats en myt att i USA har inte lönernas andel av BNP, den samlade produktionen av värden, inte sjunkit alls eller mycket lite sedan början av 80-talet till skillnad från löneutvecklingen i Europa och andra industriländer. I själva verket handlar det om en statistisk manipulation.

Alla direktörer och andra extremt högt ”avlönade” räknas nämligen in i den totala lönepotten i landet. När chefen för GM eller Goldman Sachs kammar hem hundratals miljoner kronor i samlad årsinkomst (lön plus olika bonusar) räknas det som inkomst av arbete. Det rätta vore att statistiskt behandla det som en del av de samlade kapitalinkomsterna (vinsterna) och då sjunker plötsligt den totala lönesumman till en nivå av BNP helt i nivå med situationen i Europa. Sedan början av 80-talet, den nyliberala revolutionens avstamp, har löneandelen i den amerikanska ekonomin minskat medan samtidigt vinsternas andel ökat i motsvarande grad.

Det finns många sätt att visa detta på. EPI ger oss en grafik som tydligt visar vad som skett med lönernas utveckling jämfört med produktivitetens utveckling.

Den gröna linjen (kanske röd eftersom jag är färgblind på rött och grönt, ett öde för en röding) visar den reella utvecklingen (inflationen borträknad) av timlönen för arbetare i den privata tillverkningsindustrin och den blå linjen visar produktivitetens utveckling, det vill säga hur mycket mer värde som produceras per timme jämfört med året innan. Här kan vi se att från 1979-80 upphör kopplingen mellan timlönens och produktivitetens utveckling.

Det ”amerikanska undret” förklaras i grafikens linjer för perioden 1948-73. Arbetarnas timlöner ökade helt enkelt i samma takt som produktiviteten. Vilket innebär att de arbetandes andel av produktionsresultatet inte minskade i förhållande till vinsterna. Varje år ökade den reella köpkraften ordentligt och den omtalade amerikanska ”medelklassen” skapades. Utvecklingen sedan dess visar att det naturligtvis inte hade skapats en ny klass, en medelklass, utan att arbetarna i tillverkningsindustrin helt enkelt fick det materiellt bättre ställt under det som senare skulle kallas kapitalismens ”guldår”.

Resten av grafiken visar däremot grunden till den oerhörda ansamling av rikedom och överflöd som samlats i samhällets absolut högsta toppar. Medan produktiviteten rusar vidare har reallönerna stått stilla för vanliga arbetare i över trettio år. Alla andra förklaringar av nyliberalismens härjningar faller platt till marken om inte lönernas sjunkande andel av det samlade produktionsvärdet tas som utgångspunkt. Allt, skuldsättningen, lyxkonsumtionen, utslagningen och den exploderande arbetslösheten, har sin botten i detta.

Men hur är det med myten om ”medelklassen”. EPI ger oss ännu en grafisk bild som säger mer än ord. Här under ser vi att republikanernas ramaskrin över en ”ruinerande” beskattning av medelklassen bara är krasst försvar av de rika.

EPI:s kommentar är glasklar. ”Familjer med inkomster över 250 000 dollar per år är inte medelklass”. De rikas stridsrop att ökad beskattning av de med inkomster över 250 000 dollar per år är ett angrepp på medelklassen och ”the American way of life” är helt enkelt struntprat. De med högre inkomster än denna ”magiska” gräns är varken medel eller mitten, de är en extremt liten minioritet, inte ens en procent av landets familjer, vilket syns tydligt i grafiken.
Samma utveckling visas av en annan grafik. Här ser vi hur de kumulativa löneökningarna fördelats mellan den tiondel som har de största inkomsterna och resten av de lönearbetande, inte 99% men 90%.

Här ser vi än en gång att det sker ett ”systemskifte” de första åren av 80-talet, den nyliberala revolutionens avspark med Reagan och Thatchers makttillträde. Gapet mellan de olika linjerna i grafiken bara vidgas och visar att fördelningen av inkomstökningen under perioden blir alltmer ojämn till fördel för den rikaste tiondelen. Dessutom råder det inte ens jämlikhet bland de välbärgade. I diagrammet ser vi att den rikaste hundradelen (1%) inkomsttagare ökat sina inkomster snabbare än ”kollegorna” i den tionde decilen. (91-99%). De som verkligen kan räknas till de lönearbetande fick inga reella ökningar alls 1979-95, följt av en relativt snabb ökning 1995-99 (It-boomen) och sedan dess har faktiskt reallönerna minskat en aning för 90% av löntagarna, speciellt de senaste två åren. Det blev alltså 14,5 procents reallöneökningar under trettioårsperioden 1979-2011 för den arbetande befolkningen.

På den andra sidan av medaljen ser vi i hur lönerna för finansdirektörerna och storindustrins verkställande direktörer utvecklats i förhållande till en genomsnittlig arbetarlön i de industrier de styr och råder över.

Som ni ser passar även den här grafiken in i ”systemskiftet” under 80-talet. Under kapitalismens ”gyllene period” var VD-lönerna (bonus inräknat) cirka 18-20 gånger större än en vanlig arbetares. Redan det är naturligtvis alldeles för mycket. Själv kan jag inte se varför en VD ska tjäna mer än tre gånger en utbildad yrkesarbetare. Men vad som sker sedan visar varför direktörer och nyliberala tankesmedjor med näbbar och klor försvarar teser om att ’begåvningar” och ”kompetens” ska belönas. De försvarar helt enkelt sina egna köttgrytor. De två linjerna i diagrammet visar lön inklusive utlovad bonus och lön inklusive realiserad bonus.

I en svindlande fart ökade dessa girigbukar sina löner till en nivå av 400 gånger en vanlig yrkesarbetares lön. Inte illa för alla dessa ”begåvningar” som lyckades köra jätteföretag i botten, kasta miljoner i arbetslöshet, rycka på axlarna och inkassera sina feta bonusar.

Efter IT-bubblans explosion 2001 belönas inte ”kompetens” med samma extravagans. Nu får den genomsnittlige ”begåvningen” nöja sig med inkomster bara 230 gånger större än arbetarens. Även med höjd pensionsålder finns det inga utsikter för six-pack Joe att tjäna lika mycket under ett helt livs arbete. Han behöver fem yrkesliv för att ta hem samma summa. The American dream –leva i 400 år för att slå Goldman sachs VD på fingrarna.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,