Tidningarna rapporterar om allt fler hungerupplopp och gatudemonstrationer mot dyrtiden i framför allt afrikanska länder. I Elfenbenskusten skjöts en demonstrant till döds den 1 april. Dagen innan demonstrerade stora folkmassor i Senegal. Samma sak hände i Burkina Faso, Egypten och Kamerun dagarna innan. Under förra hösten hölls stora demonstrationer i Mexico och Marocko. Folk klarar inte av att skaffa mat för dagen. Och det är inte att undra på när vi tittar på prisutvecklingen för olika basvaror. Enligt FN ökade priset på basvaror med 40 procent förra året. På två år har priserna på vete, majs, ris, kolza, soja och palmolja stigit med 100-300 procent. De senaste två veckorna skjöt priset på ris i höjden med 30 procent. Att hungerupplopp väntar blir det då inte svårt att förstå när vi vet att för folkflertalet i fattiga länder går 60-90 procent av hushållskassan till mat.

Men varför rusar priserna på matvaror i höjden? Det ligger flera orsaker bakom. I Kina, Indien, Vietnam, Brasilien och några andra länder finns i dag en ”medelklass” som till antalet räknas vara 300 miljoner personer. Skillnaden för dessa människor är att de för första gången kan börja äta två mål om dagen. Efterfrågetrycket skjuter priserna i höjden. Nästa orsak är det kriminella projektet att göra bensin av mat. Stora arealer som används för att odla majs och annat till biobränslen minskar ytan som kan producera mat att ätas. Här har sedan finansherrar i pensionsfonder och spekulativa hedge-fonder sett en möjlighet att skörda stora vinster. Enorma belopp sätts i rullning för att spekulera i framtida prishöjningar på vete och andra basfödor. En tredje orsak är klimatförändringen som torkat ut odlingsbara jordar i framför allt Afrika.

Att fattiga länder i första hand i Afrika inte kan föda sin egen befolkning har sin främsta orsak i den politik de av IMF och Världsbanken tvingats följa under snart ett kvartssekel. Bakom det fina ordet ”strukturanpassning” skulle Senegal och andra koncentrera sig på export av bomull och andra industriråvaror och importera billig mat från världsmarknaden, exempelvis billig EU-subventionerad vete. De lokala jordbruken gick omkull, utblottade bönder tvingades in till städernas slumkvarter för att ansluta sig till de arbetslösas skaror. Så plötsligt börjar priset på den ”billiga” importerade maten att rusa i höjden. De nu arbetslösa, före detta bönder, har inga inkomster att köpa den dyrare maten med och det i ruiner lagda jordbruket kan inte producera den mat som behövs. Nu hotas miljontals människor av svält, allt tack vare påtvingade nyliberala modeller för ”utveckling” i Syd. FN-organisationen FAO(Food and Agricultural Org) har redan varnat för kommande hungerkatastrofer. Ja, till och med Världsbanken börjar dra åt sig öronen. Bankens nya chef, amerikanen Robert Zoellick, sa den 2 april att det krävs en ”New Deal” för att hindra upplopp och social oro i 33 länder som drabbats hårt av de stigande priserna på basföda. Ni ska veta att samme Zoellick var USAs chefsförhandlare i Världshandelsorganisationen, nyliberalismens murbräcka.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om FN, Hungerupplopp, Elfenbenskusten, Egypten, Kamerun, FAO, USA, Hungersnöd, Politik