-Om inte matkrisen sköts korrekt kan den utlösa en rad andra kriser och bli ett komplext problem som påverkar den ekonomiska tillväxten, de sociala framstegen och till och med den politiska säkerheten i hela världen, förklarade FNs generalsekreterare Ban Ki-moon inför en handelskonferens i Ghana helt nyligen.

Rädslan för vad som kan hända politiskt lyser igenom, men knappast medkänslan för de som svälter. En svält som inte beror på att det finns för lite mat, utan för att de fattiga saknar pengar att köpa ris och andra varor vars priser exploderar.

-Trettiotre länder riskerar sociala oroligheter till följd av de kraftiga prishöjningarna på matvaror och oljan, sa den lika oroade Robert Zoellick, Världsbankens nya chef.

Man kan fråga sig vad som driver dessa herrars utspel? Är det verkligen rädsla för de politiska konsekvenserna eller låter de bara det byråkratiska språket flöda utan att tänka på hur det låter i de hungrandes öron? Sett till de insatser som enskilda regeringar och internationella organisationer som FN och FAO är beredda att ställa upp med råder det ingen tvekan längre. Det är rädslan som styr, inte humanism inför de fattigas problem. Vita Huset ställer upp med ett par hundra miljoner dollar för att döva samvetet och tysta eventuell kritik i Kongressen. President Zarkozy pratar vitt och brett om Frankrikes stora insatser samtidigt som landets hjälp till utlandet minskar stadigt varje år. FNs hjälporgan FAO begär 500 miljoner för att klara av att ge mat till de 67 miljoner människor som FAO sörjer för. Det var tydligen för mycket begärt eftersom FAO hittills bara fått löften om hälften.

Med lite plåster och salva hoppas världens ledare att de fattigas hungerupplopp ska dämpas och glömmas bort. Fanns det en verklig vilja att hjälpa kunde problemen lösas i ett huj. Först se till att alla som svälter får mat. Pengarna finns där. Mindre än en tiondel av riskfondernas vinster på spekulation i spannmålspriser vore nog. För det andra bryta agroindustrins monopol på utsäde som gör att bönder i fattiga länder inte har råd att plantera nya grödor. Men det kommer inte att ske om vi ska vänta på hjälp från de makthavande. Enbart de fattigas revolt kan tvinga fram förändringar i grunden.