Nakba – katastrofen

I dag sörjer det palestinska folket det politiska, sociala och militära helvete som blev deras lott när Ben Gourion 1948 utropade Israel som självständig stat. Vi sörjer med dem. Nakba var verkligen en katastrof inte bara för palestinerna och den politiska stabiliteten i hela mellanöstern utan paradoxalt nog också för det judiska folket. Staten Israel skulle ge judarna ett hem där de kunde känna sig säkra från pogromer och judehat. -Aldrig mera, var ledmotivet. Ingen annan stans i världen är en jude osäkrare än i dagens Israel. Vilken ironi. Risken att dödas eller skadas av anti-semiter är större i Tel Aviv än i New York och London.

Men paradoxen kan inte skyllas på arabiska extremisters anti-semitism. Dess orsaker finns i själva den israeliska statens definition som en judisk stat. Vem är jude enligt israelisk lag? Är jude den som har judisk mor eller som låtit omvända sig till judisk tro, svarar lagen. Där sitter grundbulten. De arabiska familjer som i århundraden levt på och brukat jorden i det som 1948 utropades till Israel blev därmed aldrig fullvärdiga medborgare i den judiska staten eftersom de inte har en judisk mor och saknar den rätta tron. Däremot kan en omvänd immigrerad ryss från uralbergen omedelbart hämta ut sitt israeliska pass oavsett hans/hennes totala avsaknad av band till den judiska diasporan. -Tig och var nöjd, det finns de som har det värre, används ofta som argument mot israeliska arabers klagan över att de behandlas som andra rangens medborgare. Ja, det är sant att fattiga förtryckta egyptier inte har det bättre, tvärtom. Men det är ändå inte ett värdigt argument. Förtryck kan aldrig försvaras med att det är värre på andra platser.

Allt talar dessutom för att Nakban fortsätter. Israel har aldrig godkänt en gräns och högern i landet driver på för ett totalt fördrivande av alla araber från palestinskt territorium. Araberna i Israel betecknas som ett ” transferproblem ”. Ordet fördrivning, etnisk rensning, är självfallet för laddat, men bakom ” transfern ” gömmer sig samma gamla rasism. När Israel firar sitt 70-årsjubileum är chansen stor att araberna inte längre finns kvar i landet, att ännu ett erövringskrig ägt rum med upprättandet av ett Stor-Israel som resultat. De palestinier som fortfarande finns kvar befinner sig då i Jordanien, Syrien, Libanon och övriga arabländer. Det är ett andra Nakba som bara kan förhindras av de arabiska massornas kamp för att befria sig från sina egna tyranner och ett kraftigt uppvaknande av en demokratisk sekulär rörelse för ett Israel där tron inte bestämmer arten av medborgarskap.

Intressant?
Bloggat: Rawia1, Rawia2, Jinge, Trotten, RoyaMatilda, Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En reaktion på “Nakba – katastrofen

  1. Pingback: 60 år av apartheid och förtryck | Svensson

Kommentera