Huka er- reform på gång.

I tre dagar kommer vi att publicera en följetong om hur nyliberalismen lyckats pervertera och ta till sig ordet ”reform”. Det som en gång var ett honnörsord i arbetarrörelsen sprider nu rädsla om vad som väntar.

Del I :

Ords innebörd växlar med tider och mode. För ordet reform gäller det kanske mer än vanligt. När arbetarrörelsen i sin ungdom krävde refomer då tändes hopp om bättre levnadsvillkor bland de arbetande människorna. Åtta timmars arbetsdag blev norm. Barnarbete förbjöds. Sjukkassan inrättades. Arbetslöshet betydde inte längre omedelbar katastrof. Undervisningen demokratiserades och alla ungar fick gå minst nio år i skolan. ATP inrättades och att bli gammal betydde inte längre att sitta på undantag om man saknade sparade medel. Reformer gav hopp och ordet smakade bra.

Sedan början av 80-talet ger ordet en bitter eftersmak. Reform blir synonym för försämringar av redan fungerande sociala skyddsnät och förordningar. När Göran Persson och numera Reinfeldt säger att något måste reformeras då hukar sig de flesta och undrar vad ska de nu ta ifrån mig. Pensionsreformens syfte är att försämra pensionerna. Arbetsmarknadsreformer är till för att underlätta exploateringen av arbetskraften. Listan på « reformer » som i själva verket är steg bakåt kan göras lång.

Tage Erlander: ATPs grundare

Reformer som var reformer.

Efter andra världskrigets slut sågs inte kapitalismen med blida ögon. För stora delar av den internationella arbetarrörelsen var den roten till allt ont. Om Sovjetunionen inte varit ett skräckexempel på socialism som spelade borgerligheten i händerna är det många historiker som frågar sig hur klasstriderna i Grekland, Italien och Frankrike efter andra världskrigets slut kunde ha slutat. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 slöt den svenska socialdemokratin klassfred med SAF(Svenska arbetsgivarföreningen) och eftersom svensk industri kunde producera och exportera till ett sargat Europa, i behov av allt, fanns det plats för reformer som verkligen var reformer. Kapitalet kunde skapa sig en social legitimitet och ge mer eller mindre vad den lovade, som kortare arbetstid, fler semesterveckor, fri skolgång för barnen och så småningom ATP som hindrade äldre från att sättas på backen.

Men den främsta orsaken till att kapitalismen kunde skapa sig legitimitet i de arbetandes ögon var det faktum att reallönerna ökade stadigt i takt med produktivitetsutvecklingen. I kolletivavtalen mellan LO och SAF var det aldrig frågan om att frukterna av den stigande produktiviteten enbart skulle tillfalla kapitalägarna. Full sysselsättning och årligen stigande reallöner garanterade social stabilitet och lugn på arbetsplatserna. Ur detta föddes också en ideologi om blandekonomi och en krisfri kapitalism. Både ekonomer och politiker omfattade den brittiska ekonomen George M. Keynes recept för styrning av kapitalismen via statliga ingrepp i den privata sektorn . Med hjälp av industripolitik, räntepolitik och penningpolitik ansågs staten ha de nödvändiga instrumenten för att « planera » den moderna kapitalismen. Enligt den dominerande ideologin var det inte de som ägde produktionsmedlen som bestämde över den privata industrins produktion utan företagens verkställande direktörer som oftast inte var stora aktieägare i företaget. I den ekonomiska litteraturen kallades det « the managerial revolution ». I verkligheten var det bara en parentes i efterkrigstidens kapitalistiska anpassning till arbetarrörelsens styrka.

Oljekris och stagflation.

Med oljekrisen 1973 och den följande stagflationen, låg tillväxt kombinerat med hög inflation, blev det tvärstopp i det positiva reformerandet. De stadiga reallöneökningarna hade börjat undergräva de kapitalistiska företagens vinstmarginaler. I USA började vinstnivåerna i industrin att minska redan 1967 och i Europa mellan 1970-74. Lönernas andel i nationalinkomsten hade helt enkelt blivit för stor i

John Myanard Keynes

kapitalägarnas tycke eftersom vinsten hamnade i kläm. Enligt Eurostat nådde löneandelen i Europas industriländer sin högsta nivå med 76.3 procent 1975. Fram till dess hade inflationen hållit löneandelen i schack, men mellan 1972 till 1975 steg löneandelen flera procentenheter vilket motsvarade enorma belopp i rena pengar. För höga löner , inflation på mer än tio procent och stagnerande tillväxt var för mycket för kapitalägarna att svälja. Motoffensiven kom snabbt och brutalt. Att arbetarrörelsen inte var beredd att möta offensiven med en effektiv mobilisering av sina trupper hjälpte naturligtvis till.

…fortsättning följer i morgon tisdag 1 juli

Hel linje: lönernas andel av nationalinkomsten i EU-15 (skala till vänster)

Streckad linje: genomsnittliga inflationen i EU-15 (skala till höger)

Källa:Eurostat

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Erlander, Reinfeldt, Göran Persson, ATP, JM Keynes, reform, SAF, nyliberalism,