I den ohämmade kapitalismens värld…

Huka er- reform på gång.

Här följer den andra delen i beskrivningen av hur nyliberalismen perverterade ordet reform. Första delen hittar du längre ner.

Del II

Thatcher och Reagan.

De båda statscheferna blev symboler för den klasskonfrontation som  sågs som en nödvändighet för att återupprätta industrins vinstmarginaler. Men som i de flesta sociala strider sker motoffensiven under en förledande ideologisk flagg för att krassa kapitalintressen inte ska synas alltför tydligt.

-Löneökningar tjänar inget till. De bara eldar på inflationen som blir alltmer outhärdlig, förklarade de nyliberala ikonerna med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen.

-Vi lever över våra tillgångar, blev ett mantra i arsenalen. Räntorna som i praktiken varit nollräntor eller negativa på grund av den kraftiga inflationen ökades drastiskt av Reagan 1982. Vilket bland annat skapade de fattiga ländernas förödande skuldkris.

-Vi har inte längre råd med omfattande reformer och de som genomförts måste naggas i kanten eller helt avskaffas, gruffade den nyliberala kritiken.

-Skatter och sociala avgifter har nått smärtgränsen. Den statliga hydran måste halshuggas så att den fria verksamheten inte kvävs, maldes det på i borgerliga media.

Vad som under årtionden presenterats som den nya kapitalismens möjligheter, reformer, full sysselsättning, löneökningar från år till år, sades plötsligt vara omöjlighter som drev ekonomin i ruin. Vitt blev till svart, guld blev till sand.

Vägval

Samhället stod i ett vägskäl. Endera bygga vidare på den keynesianska efterkrigspolitiken genom att kraftigt öka den samhälleliga kontrollen över produktionen, genom att förstatliga basindustrier och banker och genom en kraftig utvidgning av den offentliga servicen. Eller sluka den nyliberala « reformivern » med hull och hår. Med den europeiska arbetarklassens ideologiska underläge, med ett fackligt och politiskt ledarskap som vek sig och i allt större utsträckning anammade de nyliberala teserna om marknadens behov av total frihet, låg vägen öppen för Thatcher, Reagan och deras fanatiska efterföljare. Räntechocken och den därpå följande politiken för att kväva inflationen hade ett enda mål – att återupprätta företagens vinstnivåer. Löneandelen av nationalinkomsten skulle tryckas ned med alla medel. Efter 1982 föll mycket riktigt den internationella inflationen snabbt tillbaka ner till ett par procent, den nya massarbetslösheten bromsade lönekampen och kapitalägarna nådde snabbt vad de strävade efter. Enligt Eurostat minskade lönernas andel av nationalinkomsten från 75.7 procent 1982 till 68.1 procent 1998. Lönerna hängde knappt med i inflationstakten och snart kunde kapitalägarna till hundra procent ta hand om frukterna av produktivitetens utveckling. Ett fall från 75.7 procent till 68.1 procent i löneandelen ser inte så imponerande ut men i rena pengar handlar det om  tiotusentals miljarder kronor som fördes över till kapitalägarnas konton.

Möjligt eller omöjligt ?

Den nyliberala offensiven har skördat stora segrar. Ekonomiskt har de arbetande tryckts tillbaka och får vara nöjda om reallönerna stiger en smula. Men frågan är om inte nyliberalismens ideologiska seger är viktigast? Idén att det inte finns något alternativ till den förda politiken har djupt förankrats långt in i arbetarleden Att nedskärningar i den offentliga servicen motiveras med att det kostar för mycket uppfattas av många som ett korrekt argument. Att de fackliga organsationerna ska hålla tillbaka lönekraven för att inte väcka inflationen har också fått status av odiskutabel sanning.

-Det är inte möjligt, det kostar för mycket, är ständigt det svar som ges när krav ställs på sjukvården, skolorna, daghemmen, offentliga transporter och annan samhällsservice. Att det aldrig ställs frågor om vi har råd att bygga blänkande bankpalats och skrytkontor anses normalt.

När det inte går att skylla på kostnaderna för att säga nej till riktiga reformer då får istället globaliseringen ta skulden. –Det går inte att höja reallönerna för då flyttar företagen till Kina. Om det inte vore för de där kineserna eller indierna för den delen så vore allt möjligt men nu krävs det att vi är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden, hävdas det. Det är sant att Kinas och Indiens inkorporering i den kapitalistiska världsmarknaden har gjort det svårare för arbetare i redan etablerade industriländer att ta kamp för sina intressen. Men svårt är inte samma sak som omöjligt. Vissa industrier drabbas hårdare än andra. Men det var också sant under Japans och Sydkoreas snabba frammarch på slutet av 70- och under 80-talet. Varvsarbetarna i Sverige vet hur det går då den globala konkurrensen blir för hård samtidigt som efterfrågan på det man producerar minskar. Den väg som nyliberalismen och kapitalägarna säger är den enda leder i själva verket till ekonomisk katastrof. Vinstnivåerna i produktionen i Nord kan bara hållas uppe så länge produktiviteten per arbetad timme ligger högt över vad som är vanligt i den kinesiska, indiska eller vietnamesiska industrin. Och det räcker inte med det. Reallönerna får inte heller stiga i mycket snabbare takt än inflationen och helst inte alls.

Lönernas andel i nationalinkomsten

Linje med cirklar =G7- länder

Linje med fyrkant= OECD

Källa: IMF 2007

.. …i morgon onsdag följer tredje och sista delen..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I andra bloggar: Proletärbella,Jinge,EPI,

I media: ETC,

Kommentera