I den ohämmade kapitalismens värld…

Huka er- reform på gång.

Här följer sista delen om hur nyliberalismen perverterade ordet reform. De två tidigare delarna hittar du längre ner i vår blogg.

Del III.

Volvo folkets tillgång

Hela det nyliberala projektet är i grunden asocialt. Att genom en ständigt nedåtgående spiral anpassa löner och sociala förmåner till vad konkurrensen på världsmarknaden kräver leder till ett samhälle inte värt namnet. Det kommer alltid att finnas någon konkurrent på botten av skalan som det gäller att anpassa sig till. Det besked som arbetarna på Volvo fick i dagarna är ett bevis på de krafter som verkar.

« På samma sätt som gruvorna är en naturtillgång som ska ägas av alla arbetande människor så är Volvo en industritillgång vars framtid borde avgöras efter demokratiska beslut i ett samhälle där profiten inte längre styr. I ett samhälle där arbete, social välfärd och kampen mot miljöhoten kan förenas. Hur ska fordonsindustrin I Europa se ut? Måste folk jobba ihjäl sig för att andra ska bli arbetslösa? Hur ska fordonsindustrin klara nollvisionen för koldioxid? Ja, hur ska hela sektorn omdanas? Ska en del av produktionskapaciteten användas till gemensamma transportsystem? Det är frågor som vi gemensamt borde diskutera och besvara » skriver Göte Kildén, före detta facklig ledare på Volvo. Helt rätt naturligtvis. Det är inte bara den offentliga servicen som är av samhällsintresse. Men över Volvos framtid är det bara enskilda kapitalister som fattar kortsiktiga egoistiska beslut.

Riktiga reformer visar vägen.

Varför är det som var möjligt och önskvärt under efterkrigstiden inte längre möjligt, ja rent av bortfnyst som ekonomiska galenskaper? Det är dags att inse att det faktiskt finns en annan väg framåt, kantad av verkliga reformer, en väg som leder till ett nytt samhälle. Ett samhälle där det som produceras är till för att möta ekonomiska och sociala behov , inte för att möta kapitalägarnas krav på allt bättre vinstmarginaler.

Det « goda » 60-talet ska naturligtvis inte förskönas. Många hade det materiellt svårare då än i dag. Men hoppet om att morgondagen skulle bli bättre fanns och grundades på erfarenhet från tidigare år. Nu är det tvärtom. Många tror att morgondagen blir värre, att barnen kommer att få det sämre än föräldrarna.

För att bryta upp från den väg utför som nyliberalismen agressivt insisterar på behöver vi knyta band med den tid då reformer var reformer. Kunde de arbetandes löner följa produktivitetens utveckling då finns det ingen anledning att inte kämpa för samma koppling nu. Vad som var möjligt då är helt enkelt möjligt nu också. Tendensen att lönernas andel i nationalinkomsten minskar måste brytas och fördelningen av de producerade rikedomarna måste bli mer jämlik.Det är en defensiv kamp för att hindra ytterligare försämringar som i sin förlängning så småningom kan bli en offensiv kamp.

Vi måste kämpa för att allt fler behov tillfredsställs av en social produktion där inte vinsten styr volymen. Hotet mot miljön kräver exempelvis en politik för kollektiva avgasfria transporter som på sikt krymper personbilens använding till ett nödvändigt minimum. Det kan göras men endast om kapitalägarnas krav på god avkastning sätts åt sidan som en oväsentlighet. Det stora flertalets intresse av gratis och miljövänliga transporter ska sättas främst. Att det leder till en politisk konfrontation med den lilla klick i samhället som äger det mesta är uppenbart. Samma logik måste gälla för sjukvård, äldreomsorg, utbildning och barnomsorg, för att i allt större utsträckning socialisera allt fler områden i samhällslivet.

Det är en defensiv som går över i offensiv för verkliga reformer och som oundvikligen kommer i skarp konflikt med den moderna finanskapitalismens vinstkrav.

Det är en alternativ väg till den nyliberala. Det finns alltid mer än en väg. Det gäller bara att välja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I Media: ETC,DN,SVD,EPI,GP,

Andra bloggar: Proletärbella,Jinge,Svensson,

Kommentera