Vecka efter vecka har de ritat

tabeller för de tjugo guldhoppen

De svenska sportjournalisterna blev de stora förlorarna i Peking skriver Kjell Pettersson i  detta efterord till OS. Samtidigt kan vi glädja oss åt att Pia Sundhage, i många år en kvinnlig röd rebell i idrottsvärlden, tackat nej till en inbjudan från Vita Huset om att som lagledare tillsammans med sina spelare få en mysig liten pratstund med president Bush. Säkert runt en brasa och inför ett tjog med TV-kameror. En demonstration av bästa sort. En härlig efterskörd till spelen i Peking. ”Jag är helt enkelt inte intresserad av att prata med honom”, menar Pia. ”Det är roligare att förbereda nästa match…”

Pia Sundhage blev den ende svensk som vann guld i

Peking-OS.  Som tränare för USA:s landslag. För våra

andra svenskar blev medaljskörden mager.

Efter två veckors stirrande på teve och vandringar mellan olika kanaler är man både matt och mätt på idrott.

Nu rasar efterdebatten och då i första hand om de svenska idrottsmännen svikit allas våra förhoppningar om guld och andra ljuva medaljer. De som känner sig svikna är framför allt alla sportjournalister, som under det senaste halvåret, vecka för vecka, har ritat upp tabeller över de tjugo största svenska guldhoppen. Medvetet har de matat den normalt idrottsintresserade proppfull med falska förhoppningar.

Så blev det ”bara” fyra silver och ett brons.

Och nu känner de, som hela tiden trissat och triggat upp förhoppningarna, nu känner de sig svikna. Svikna är förresten ett för svagt ord, de känner sig uppenbart kränkta över att de svenska idrottarna inte motsvarade journalisternas förväntningar.

Den svenska idrottsrörelsen som några månader innan spelen var ett under av välmåga är nu totalt på dekis. Gulden blev till sand…

Men nu i efterhand kan vi slå fast att den gren som Sverige var världsbäst i,  det var att protestera och komma med alla möjliga och omöjliga skäl till varför det inte gick så bra.

Här hittar vi lerduveskytten vars drömmar om guld grusades av att de lerduvor han sköt på var ett okänt kinesiskt märke.

Vi minns tjejen som inte fick på sig baddräkten, på grund av materialfel, och enligt egen utsago därför var nära att simma naken.

Glöm inte heller rodderskan som missade finalen därför att hon fick paddla i sjögräs som kommit in på hennes bana.

Ute på havet fanns sneseglarna och de hade olika bortförklaringar för varje runda.

. Antingen hamnade de i lä för vinden, eller så var de före vid målgången, fast alla kunde se att de var efter.

Sedan fanns det en skytt som gick miste om en medalj därför att domaren satt och halvsov och inte såg att en bom egentligen var en träff.

Ja, det protesterades och det ursäktades – men ingenting gick hem..

Vi fick helt enkelt de medaljer vi förtjänade och som vi borde förväntat oss. Därför ska vi inte heller kölhala de svenska idrottarna utan sportjournalisterna.

Två veckors tittande. Men inte ett enda guldkorn.

Läs även andra bloggares åsikter om OS, OS i Peking, OS.debatt, Pia Sundhage, Bush, imperialism, demonstration, sportjournalistik