”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”
Del II av II. Klicka här för del I.
Håkan Blomqvist med en tillbakablick på FI:s grundningsår.
Just som de polska kritikerna befarade tycktes proklamerandet 1938 mest bli till en gest. Under trycket av pakten mellan Hitler och Stalin för att inte tala om det nya världskrigets utbrott splittrades även flera av de redan minimala anhängarskarorna.
Åren innan Trotskij mördades av den stalinistiske agenten Mercadier tvingades han leva i
Mexico. Här 1938, vid Internationalens grundningsår, i ett livligt samtal med målaren
Diego Rivera och författaren André Breton.
Grundningskongressens ordförande Max Shachtman hörde till dem som bara två år senare övergav hela föreställningen om att Sovjetunionen trots förtrycket måste försvaras som en ”arbetarstat” i det kommande världskriget. De franska anhängarna splittrades mellan anhängarna av nationellt försvarskrig mot den tyska invasionen 1940 och förespråkarna av det första världskrigets revolutionära strategi att ”förbrödra” över skyttegravarna. De kinesiska ”trotskisterna” försökte bita sig fast vid sin inriktning på att underjordiskt organisera städernas arbetarklass medan Mao Zedongs anhängare valde att bygga upp en nationell bondearmé som en dag skulle marschera in i Peking, Nanjing och Shanghai och göra processen kort med rivalerna. Det kinesiska kommunistpartiets grundare Chen Tu-hsiu som följt Trotskij förtvivlade över att rörelsen ”stängde in sig i fållor” och ”sov bort sina möjligheter” i det stadsproletariat som krossats av såväl Chiang Kai-sheks nationalister som japanska ockupanter. Tills han 1943 greps av polis och mördades. Därmed kom han att dela det öde som redan vid tiden för grundningskongressen beseglats för så många av anhängarna. Till hederspresidenter på kongressen hade utsetts Trotskijs son och närmaste medarbetare Leon Sedov samt hans forna sekreterare Rudolf Klement och Erwin Wolf, alla mördade åren före kongressen av det sovjetiska GPU. ”Tillsammans med vår pojke har allt som ännu var ungt inom oss också dött”, skrev Trotskij och hustrun Natalja förtvivlat efter sonens död då två år återstod av Trotskijs eget liv. ”Trotskisterna” som sökte vidmakthålla den bolsjevikiska revolutionsinriktningen mot världskrigets globala maktblock utgjorde därmed en fiende inom alla läger – fascismens, Sovjetunionens och västmakternas – och betalade det fulla priset i form av utrensade, fängslade, avrättade och mördade.
”De närmaste tio åren kommer Fjärde Internationalens program att omfattas av miljoner och dessa revolutionära miljoner kommer att storma himlen och hela jorden”, förklarade Trotskij med eftertryck i en intervju 1938. Kanske mest för att ingjuta mod i de små skaror som skulle tvingas gå genom blod och eld för att ha en enda mikroskopisk chans att leva upp till sin målsättning. Vad gäller anda och temperament kunde det inte finnas någon som helst likhet mellan rutinen hos ett fackföreningsombud eller partifunktionär och Fjärde Internationalens ”bolsjevik-leninister”. De ryska bolsjevikerna hade gärna fördömts som ”socialismens muhammedaner” av en förfärad europeisk borgerlighet när det begav sig. För egen del föredrog många bolsjeviker hellre liknelsen med den franska revolutionens jakobiner, ett synsätt som också delades av dem som tänkte bygga upp den nya världsrörelsen. Tilltron till de egna idéernas makt var också närmast gränslös: ”Vi arbetar med de riktigaste och mest kraftfulla idéerna i världen även om våra numerära styrkor och materiella tillgångar är otillräckliga”, förklarade Trotskij. ”Men riktiga idéer segrar alltid i det långa loppet och erövrar åt sig själva de nödvändiga materiella medlen och styrkorna.”
Trots marginaliseringen av revolutionär marxism överlevde kämpande grupper. ErnestMandel,1923 -95, var från krigsåren fram till sin död en unik företrädare för kontinutiten från 1938: års grundningskongress.
Tio år efter den profetian hade ett världskrig med bortåt 60 miljoner döda och förintelsen av hela folk utkämpats. En våg av radikalism och upprorsstämningar hade mycket riktigt svept över krigsskådeplatserna under krigets slutskede och på flera håll hade ”trotskister” spelat en roll, från de stora strejkerna på Rénault i Paris till motståndet mot den franska kolonialmakten i Indokina, bland teplockare på Sri Lanka och gruvarbetare i Bolivia. Men Fjärde Internationalen som världsrevolutionens miljonarmé hörde till drömmarna från en annan tid när verklighetens nationalistiska Röda armé segrat i det ”Stora Fosterländska kriget” och socialdemokratin gjort gemensam sak med västblocket.
När världen 1948 frystes fast i ”terrorbalansen” mellan väst- och östblock marginaliserades med få undantag den rörelse som mot alla odds överlevt världskatastrofen. Och idéerna fann bara undantagsvis sina bärare vilka inte sällan oförtröttligt slet varandra i stycken i vanmäktiga försök att finna vägar till verkligt inflytande. Såväl förbittrade sekter som självcentrerade mytomaner hörde till efterbörden, men också högst levande och kreativa organismer som kunde spela roll i efterkrigstidens nya sociala rörelser, från 68-årens motstånd mot imperialism och krig till dagens försvar av arbetares och kvinnors rättigheter i en globaliserad solidaritet med jordens maktlösa.
Här är inte alls platsen att skriva den historien. Den låg i en helt okänd framtid för dem som möttes i Périgny för sjuttio år sedan. De ville rädda socialismens själva grundidé om de arbetande människornas självbefrielse i en tid när allt tycktes förlorat. Kanske är det just det omdömeslösa modet vi behöver idag.
Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:
gotekilden@gmail.com
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Andra världskriget, Arbetarrörelsen, Fjärde Internationalen, Trotskij, Stalin, stalinismen, trotskism, Nazism, Hitler, Gulag, Koncentrationsläger