Jaktlycka med jämthund och guden Ull

Jaktlycka med

Ull och Douglas

Min andra dag ute i markerna slutade i jaktlycka. Men det började med samma dramatik som dagen innan när en duvhök med ett brak slog sig ner i mörkret ovanför mitt huvud. Nu skulle jag in till en liten granrishydda med bra sikt ner över en liten ravin, där älgen ofta tar led. Skogsstigen dit var eländig med ris och traktorspår där djupa vattengölar blänkte i månskenet. Ficklampan hade jag lämnat hemma för att inte störa djuren. Efter några hundra meters famlande i ett mörker som vore jag i jordkällaren hemma, sjönk jag ner på en tuva, ställde gevär och ryggsäck, pustade ut och väntade på lite mer blek i gryningen. Sjönk ner i blötan och funderade över varför man frivilligt går ut före fem om morgonen och stapplar in i mörkret på en eländig traktorväg.

Kanske en ristning med jaktguden Ull , ”Den ärorike”.  Som stod oss bi i

älgjakten. På snöskor med sin pil smidd av en solstråle. Ullevi, där nygamla

Ullevi snart är klart för bland andra Lirarnas lag,ÖIS, betyder ”Den Ärorikes äng”

och var troligen en offeplats för just Ull.

Lika fort som höken slog var mulflåset och klövtrampet över mig. En älgkalv tvärstannade, blev vettskrämd över människohögen på tuvan, visade snabbt sina vita bakhasor och försvann in till kon som valt en liten harstig bredvid. I mörkret var jag inte helt säker, men klövtrampet var för starkt och hasorna för högt upp för att stämma med rådjur. Dovhjorten har inga kalvar så allt talade för älgko med kalv.

Efter mötet fanns ingenting annat att göra än att halvkrypande ta mig fram till hyddan och bida tiden. Solen brann upp över ekkullen bredvid, där nötskrikorna skränade vilt över alla ollon. I skyn tog vildgässen adjö med sång från sina formationer i plogar. I flykten mot söder turas de solidariskt  om att ta täten för att kämpa mot det besvärliga luftmotståndet. Är det en gås som tappar orken och behöver ta mark, följer alla de andra med och väntar länge, mycket länge på att gåskamraten ska piggna till och på nytt få luft under vingarna.

Efter en lugn förmiddag i mitt granrisnäste, jag hade ju skrämt bort bytet, blev det lunchträff i laget. Olle som varit på morgonpass uppe i Risveden hade nu förenat sig med oss tillsammans med sin unghund, jämten Douglas. Han fick gå på spåren där jag och kalven stött på varandra och vi andra satte oss på nya pass. Efter två timmar hade Douglas arbetat färdigt och ställt både kalv och ko, som Olle fällde direkt.

Jaktlyckan var med oss och i ekbacken där djuren låg började vi snabbt med arbetet att ta ut deras innanmäten. Inget mysjobb, med tunga tarmpaket, lungor och hjärtan. Men en del i naturens kretslopp. För många stadsbor som fastnat i asfalten upplevs det kanske som äckligt, vana som man är att välja en liten finstyckad köttbit inslagen i folie på ett plasttråg i kyldisk, vackert belyst med rosa lampa.

Det var kanske därför det först blev lite tyst när Sveriges Radio PI Studio 1 ringde när vi låg på knä i ljungen och skar upp buken på kon.

”Hej, är det Göte. Göte Kildén? ”

”Javisst.”

”Det låter lite omkring kan du prata?”

”Jadå. Men jag håller på att dra ut ett tarmpaket. Vi har skjutit ko och kalv.

Tystnad. Så lite skratt…

Radion ville ha med mig i en recension av riksdagsdebatten nästa dag. Så blev det också. Jakten var till ända.

Som vanligt blev det väldigt kort tid i radion . Men jag fick ändå fram några viktiga idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa halva gårdagen med att lyssna på hela den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Till bloggen i morgon tänkte jag därför lägga ut de anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner under denna ”Den längsta dagen”. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera