Le Monde talar med Olivier Besancenot

Ena allt motstånd i kampen

I går fredag den 17 oktober intervjuades allas vår favoritbrevbärare i dagstidningen Le Monde. Olivier Besancenot arbetar som många vet som brevbärare i Paris samtidigt som han står upp som LCRs främsta förespråkare för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike.  Partiet som ännu saknar namn håller sin bildningskongress i januari nästa år. Innan dess arbetar hundratals grupper i förberedande diskussioner om program, namn, stadgar, politiska uppgifter och ideologisk framtoning. Just nu deltar inte mindre än cirka tio tusen aktivister i dessa diskussioner. Det finns hopp om att det nya partiet kan bli en viktig faktor i den kommande krisens upplösning i Frankrike. Framtiden får visa oss facit.

Vad nytt visar krisen ?

OB : En illusion har brustit. Den som presenterade kapitalismen som en horisont omöjlig för mänskligheten att överskrida. Sen ett par veckor pratas det om en systemkris, det vill säga att systemet varit nära att falla samman av sig självt. Jag glädjer mig inte speciellt över att vad vi varnat för blev verklighet, för det är sällan som kapitalisterna betalar räkningen för krisen-det gör i allmänhet folket. I dag är alla överens om allvaret och djupet i den internationella krisen. En kris som LCR ständigt varnat för sedan subprimekrisens start sommaren 2007. Det handlar inte om en i raden av börsskutt , utan om en kris som för första gången sedan 1980 drabbar systemets hjärta- USA och det internationella bankssytemet. Systemet drunknar i sitt eget blod.

Sätter inte krisen er analys om kapitalismens oundvikliga undergång ifråga ? Den verkar ju ännu stå emot…

OB : En del av arbetarrörelsen har levt med den profetian. Att historiens hjul rullar av sig självt. Jag har aldrig trott så. Jag tillhör en generation som insett att kapitalismen är mäktig att hela sig själv till priset av kriser, sociala och ekologiska katastrofer och krig. Kapitalismen har försökt skaka av sig alla problem genom att skapa en marknad utan tyglar. Resultatet är en « ren » kapitalism, lite i stil med vad Marx upplevde för 150 år sedan. Dagens anakronism är att Sarkozy hyllar den kapitalistiska småföretagaren när det är ett fåtal storbolag som dikterar utvecklingen genom att kombinera den finansiella och industriella aktiviteten.

Vad säger du om de europeiska regeringarnas massiva investeringar för att rädda banksystemet ?

OB : Det är en skandal att offentliga medel slösas på privata företag. Posten privatiseras (ett projekt på gång. min anm.) samtidigt som banken Dexia får kapital av staten. (Banken fick 9 miljarder euro för ett par veckor sedan. min anm.) Regeringen är kapabel att på några timmar hitta tiotals miljarder euro åt de som skapat krisen men inte ett öre till krisens offer, under förevändning att statens kassa är tom. Dessutom är denna manna över bankerna ingen lösning- de stora ekonomiska prövningarna väntar ännu i Frankrike, Europa och USA. Statsbudgeten är torpederad av allt större utgifter, ständiga finansiella gåvor och mindre inkomster. Det är säkert att vi står inför en djup konjunturnedgång.

Men är inte uppköpen av banker en nationalisering , som ni ju förespråkar ?

OB : Det har inget att göra med vad vi förespråkar eftersom det är inga nationaliseringar. I regeringens krisplan är det inte ens påtänkt att staten ska ha rösträtt i de banker som köps upp. Det är rena vansinnet. I stället för att investera i banker som håller på att ta ihjäl varandra i ett marknadskrig, föreslår vi att samla alla banker, statliga som privata, i en enda samhällsbank under de anställdas, konsumenternas och kundernas kontroll. Vi måste bryta in i den privata sektorn för att möta den stora majoritetens behov och avskaffa den lilla minoritetens kontroll över ekonomin.

Krisen verkar komma lägligt för er…

OB: Krisen kan tjäna till att visa att det är på tiden, nödvändigt och möjligt att skapa ett nytt samhälle. Det går att skapa hopp i denna djupa kris. Det finns tecken som gör att alla som drabbas av krisen kan se att ett nytt kapitel kan öppnas. Därav vikten att stärka en klart antikapitalistisk vänster som bygger de förtrycktas enhet med mål att sätta stopp för de aktuella åtgärderna (privatiseringarna, min anm.) i den offentliga sektorn, för inkomststoppen, förslag till söndagsöppet, pensionsreformer … utan att vänta till 2012(nästa presidentval. min anm.) Jag föreslår ett enhetsmöte mellan hela den sociala och politiska vänstern i syfte att stödja alla initiativ till motstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

7 reaktion på “Le Monde talar med Olivier Besancenot

  1. Det kanske inte räcker med anti-kapitalistisk. Hur ser ett bättre alternativ ut? Det måste väl gå långt bortom bara ”återställare” och hjälp till människor som drabbas av krisen, annars hjälper man ju bara kapitalisterna att lappa ihop systemet så att de kan spekulera vidare. Med andra ord: det proXXXska partiet.

  2. Pingback: Radikal politik lockar människor | Svensson

  3. Nja mest positiv, vi har nog lärt oss lite mer. Det handlar väll om 2 viktiga saker:
    1. Arbetarrörelsen i bred mening kommer inte ha mycket att välja på i det den framtid vi går in i nu: kamp eller nederlag.
    Den kampen måste till varje pris stöttas, även om kraven i början inte är tillräkligt avancerade för att passa alla. En seger för en arbetargrupp tror jag kommer att få en oerhörd betydelse som katalysator för andra utsatta arbetargrupper.
    (tänk bara vilka konvulsioner en stor strejk i Kina skulle få)
    2. Parralellt med kampen måste givetvis politiska socialistiska allterna byggas, där finns det intersanta exempel, NPA kan vare ett, men att vissa karismatiska företrädare får framträda i stora borgliga medier skall man nog inte dra för stora växlar på i Sverige finns exempelvis Göran Grejder som i princip har obegränsad tillgång till medierna är rolig o intresant att lyssna på men ?????????
    Jag tror det är förmågan att värva aktivister och delta i kampen som kommer att vara avgörande för alla våras framtid!
    Palma

  4. Pingback: Vänsterpartiet fortsätter gapa efter regeringsposter | Svensson

  5. Jo, Björn. Det räcker inte med ”anti-kapitalistisk” för att nå långt bortom där…

    Men det är en bra början. En annan sak är att begreppet inte får bli lika innehållslöst som ”vänster” i Sverige. Sälvfallet blir de programmatiska frågorna på det nya partiets grundningskonferens mycket avgörande.

    När det gäller Palmas synpunkter. Den avgörande skilllnaden mellan en Greider och en Besancenot är att den senare är en aktivist, en revolutionär. Som både på sin egen arbetsplats, samt i i ett otal andra sammanhang befinner sig mitt i kampen. Dessutom är han med och bygger ett demokratiskt nytt antikapitalistiskt parti, eftersom de gamla masspartierna i Frankrike. Kommunistpartiet och Socialistpartiet till stora delar är förmultnade. Greider är ofta en lysande stilist, en god retoriker, men ingen socialistisk aktivist. Reflexerna i hans politiska ryggmärg är reformismens.

  6. De låter ju bra, blir bara lite orolig när man mäter vikt/framgång för revolutionärer i tillgång till att få framföra sina åsikter i borgerlig media, när jag var i frankrike för några år sedan och försökte prata med vanliga mäniskor så hade dom inte så mycket förtroende för media, många menade att det bara släpps fram företrädare för etablisimanget (vänster o höger) man fick intrycket att det var värre än här ////PALMA

  7. Pingback: Trottens Betraktelser » Intressant intervju om den ekonomiska krisen

Kommentera