Volvo PV – Vem ska besluta över framtiden?

Arbetsmarknadsminister Littorin ryggar för alla varsel

Vi har inget att

komma med

I går tog sig arbetsmarknadsminister Littorin tid för en snabbrunda till Volvo Personvagnar. Med sig i bagaget hade han bara kalla händer. Tidigare krav från arbetare på Pressverkstaden om avgångspension för äldre arbetare, med grundidén att alla skulle kunna vara kvar i produktionen, viftas undan, liksom de krav som alltfler reser om minskad arbetstid. Det enda konkreta i detta sammanhang han kunde erbjuda var ”en möjlighet” att den omflyttning av AMS-pengar som skett till regionen också skulle gälla för nästa år.

IF Metalls och Unionens skisser om fristående institut/bolag som ska jobba med ”uthållig teknikutveckling”, ”spetskompetens” och ”utvecklingsuppdrag”, tyckte ministern var värda att diskutera. Facken har också börjat att tassa runt den känsliga kärnfrågan: om PV:s ägarförhållanden. Denna heta potatis var av naturliga skäl ingenting för Littorins kylslagna nypor. Han och regeringen har som bekant bråda dagar med att erbjuda svindlarna på finansmarknaden 1.5 biljoner av våra skattepengar.

Alla kvar i produktionen

– minskad arbetstid

Det gemensamma både för Littorin och fackens ledningar är att de accepterar PV:s rätt till varsel och massavsked. Samma inställning gällde för Mona Sahlins patetiska besök på IF Metalls expedition när varslen lagts. I ett brev till arbetarna formulerat från sittningen vid klubbstyrelsens skrivbord var hennes enda budskap:

”Nu krävs snabba extraordinära insatser till alla som drabbas så att människor kan få utbildning eller stöd till nya jobb. Det är nu solidariteten kommer att sättas på prov.”

Inget ont i mer utbildning. Men med detta och andra svåra varsel måste utgångspunkten för klassolidariteten vara en helt annan: Alla kvar i produktionen! Minskad arbetstid!

Kan man hinka en och en halv biljon av våra pengar över bankdirektörerna och kalla detta för en ”stabiliseringsplan”. Kan man naturligtvis lagstifta om ett förbud mot avsked på alla större företag. Varför inte ett rejält rådrum på två år.

Var finns alla pengar?

Låt företagen betala!

Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället. Sak samma gäller ägarna till Saab i Trollhättan. Vart går GM:s pengar. Uppenbart är dessa ägarfrågor dynamit. Facken krafsar med pincett på behörigt avstånd. Men vägrar att tända på genom att avslöja hur framförallt Ford hanterat PV:s kassaflöden.

Alla vet att kanske inte ens Ford rår över framtiden.  Volvo Personvagnars tillgångar är pantsatta hos ett bankkonsortium. Accepterar inte Ford att behålla alla anställda i produktionen – då måste dessa tillgångar socialiseras. Varför vill hela det svenska politikergarnityret bara gulla med bankerna – samtidigt som arbetarna ska trampas ner i skiten? Det var inte så länge sedan som IF Metall strök kravet på produktionens socialisering ur sina stadgar. Snarare än någon kunde ana är det dags för en renässans. Frågan om makten över samhällets stora investeringar är åter på dagordningen.

Rådrum – för framtiden

Målet med de oberoende stiftelser och bolag, samlade kring utbildning och forskning, som facken vill se, är att dessa bara ska leva med i den kapitalistiska marknadsanarki som gäller för energi, fordonsindustri och transporter. Här kan man naturligtvis dra en vinstlott i tombolan. Men som vid vanliga lotterier är det mest nitlotter som väntar.

Det rådrum som skapas genom att alla anställda kan vara kvar i produktionen måste utnyttjas till ett verkligt språng när det gäller vår framtid och dess välfärd.

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha.Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse. Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Det har blivit politiskt allmängods att säga att miljöfrågorna bara kan lösas i europeisk skala. Sak samma gäller naturligtvis våra transportsystem – som i sig dessutom är den kanske största miljöfrågan. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg ses över och läggas om i en kontinental skala. I marknadslotteriets tombola rullar BMW, Audi, Mercedes, Volvo runt. Vilka varumärken ska överleva? Vilka fabriker ska läggas ner?Men är det inte så att alla resurser behövs? Fast på lite nya sätt.

Övergångsplan

med övergångsregering

Den vinstlystna marknaden ställer bara frågan om hur man kan tjäna snabba pengar. Den bryr sig inte om alla som bara har nitlotter att hämta. Den fråga som vi människor naturligtvis måste ställa är en helt annan: Vad behöver vi för transporter i framtiden? Vi känner alla hoten om ett klimatskifte och därför är det självklart att personresor får kollektiva transportsystem som grund och bjälkar i vårt nya bygge. Spårbunden trafik och bussar fria från koldioxidutsläpp. I dag svarar exempelvis busstrafiken för 70 procent av Sveriges kollektivtrafik och den siffran minskas säkert i framtiden. Framförallt i städerna. Men samtidigt ökar behovet av ”minibussar” av alla de slag. Samt mellanstora fordon för närdistribution av varor. När det gäller tunga vägtransporter kan en del läggas över till spårbunden trafik. Framförallt fjärrtrafiken. Annan kan ersättas med lokal produktion. En hel del kommer att vara kvar. Personvagnsproduktion med bilar fria från koldioxidutsläpp kommer också att finnas kvar. Även om den halveras eller minskar ännu mer. I dessa diskussioner och avvägningar, som blir morgondagens politiska strider, verkar det självklart att det finns plats för en fortsatt personvagns- och mellanfordonsproduktion också i Sverige. Inte minst med en mänsklig arbetstid vid de olika anläggningarna. Här finns malmen, stålet samt kunskap och erfarenheter inom både Volvo och Saab sedan generationer.

Perspektivet om en övergångsplan för hela Europa låter kanske hisnande. Men det har bara att göra med ovana. Vem kunde tänka sig Internet för trettio år sedan? Eller mobiler? Ja, tänk om bara en bråkdel av dagens alla miljontals affärs- och charterresor hade till syfte en demokratisk sammanlänkning av våra ekonomiska och sociala liv?

Självfallet kräver denna sociala omvälvning en annan arbetarrörelse än dagens. Den tänkta regering med Miljöpartiet som Mona Sahlin och Lars Ohly ägnar sin tid åt. Där de träter, försonas och kannstöper har ingenting med denna vision att göra.

Det krävs, kort och gott, ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I pressen:DN1,SVD1,SVD2,AB1,SDS1,SDS2,ETC,DN2,

2 reaktion på “Volvo PV – Vem ska besluta över framtiden?

  1. Inte så dumt. Jag instämmer om Mona Sahlin, hon bara blajar ju. Jak tycker K & Å skissar på ett ett bra program. Produktionsomläggning! Satsning på järnväg och alternativ energi.Jag är vidare av den uppfattningen att Sverige bör göra en U-sväng i försvarspolitiken. Vi behöver rusta upp igen, försvarsindustrin sättas i gång, och nyanläggningar ske i södra Västsverige. Så kan den friställda arbetskraften sugas upp.

    Men dagskravet? Minskad arbetstid, kvar i produktionen? Det kan jag gå med på, men det viktiga är då att den nya produktionen snabbt kommer i gång, och man bör även underlätta flyttning.

    Ett nytt socialistiskt arbetarparti har jag väl ingenting emot. Jag skulle gärna se någt i stil med Erlanders och Strängs gamla sosseparti. Det harmonierar. Neutralitet och starkt försvar. Behövs i de svåra stunder som förestår.

    En korrigering. Det är inga skattepengar som pumpas in i bankerna. Statsbudgeten påverkas inte. Det här är abstrakta pengar, kreerade av Riksbanken. De är ganska gratis för folket.

    Jag tror på att staten måste gå in som motor i ekonomin. Men det är ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt. Den statliga företagsamheten måste vara lika kompetent som de privata storbolagen i fråga om produktion. Med Svammelmona vid rodret har vi föga att hoppas på, och alliansen är just inte bättre.

  2. Pingback:   Finns det en framtid för bilindustrin utan bilar? — Mullvaden

Kommentera