Från plakat till politik

– ett svar till Göran Greider

Arbetsmarknaden går mot en kall, isig och mycket lång vinter. I en sorts svart humor kommer det den ena dagen nyheter om ett nytt massvarsel. Nästa dag handlar rubrikerna om chefernas  giriga bonussystem. Dagen därpå är det massvarsel igen. I förrgår Volvo Personvagnar. I går Volvo Lastvagnar. I dag Sandviken.

För två dagar sedan skrev Göran Greider ett ångande vitalt ”upprop” på Aftonbladets kultursida. Vänstern måste vakna, menade han. Den måste formulera en alternativ strategi i dessa frågor. Dessvärre ville kulturredaktionen sedan inte ha någon debatt. Ett inpass som jag skrev, läggs därför i stället ut här på vår blogg. Kom gärna med kommentarer.

Klicka så kan du läsa Greiders text: Här.

Bilden  är från Gruvarbetarnas stora strid 1969 ,  en kamp som väckte hela

Arbetar-Sverige. Nu är det dags att återskapa kampformerna från dessa glansdagar.

I förrgår morse skrällde Göran Greiders väckarklocka till ordentligt. ”Vakna, vänstern! Utnyttja krisen för att formatera om systemet”, larmade han och diskuterade en del tänkbara strategiska element med utgångspunkt i Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Nu tror inte jag att det bara handlar om att formatera om C: utan att kassera hela hårddisken. Den är förbrukad och kan gå till tippen för återanvändning.

För att förklara detta är det viktigt att först stanna vid den chock som ska hanteras och här är det viktigt att understryka att finanskrisen i grunden är en eruption som kommer från en lång, nedåtgående ekonomisk rörelse. Djupet i denna nergång beror inte på vare sig marknadsfundamentalism eller girighet utan den kommer sig av att den kapitalistiska marknaden för varuproduktion inte längre fungerar. Det som sker är en regelrätt investeringsstrejk. Det har under lång tid inte lönat sig att plöja ner kapital i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Även de stora svenska industriföretagen har valt att gå ut på finansmarknaderna med sina vinster i stället för att låta pengarna gå till forskning och utveckling för framtiden. Det finns helt enkelt ingen/inga nya varor som kan dra med sig hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna vår vanligaste insatsvara i många ekonomiska aktiviteter allt dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i under 50 dollar fatet eller bra mycket mindre än kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och oavsett hur människan än använder dessa kommer utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.

Det svarta guldet blir allltmer svåråtkomligt…

Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöfarorna i hela sin bredd, där ett möjligt historiskt klimatskifte är i fokus för debatten. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är i fara. På samma sätt som vi vet att vi vaknar varje dag med ett omedelbart hot om kärnvapenkrig. Redan i dag lever dessutom helt i onödan nära en miljard människor under svältgränsen samtidigt som rent vatten har blivit Jordens största bristvara.

Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av produktionen i stort och energiframställningen i synnerhet, liksom av transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Men inte bara ”förstatligade” utan socialiserade. Det är makten över investeringarna som måste erövras. Produktionsmedlen ska tillhöra producenterna i det som skulle kunna vara världshistoriens mest demokratiska reform!

Hur ska vi då gå från analys till resultat. Från plakat till politik. Hur ska vi kunna hoppa över Ginnungagapet? Systemkritik är nog bra men vi behöver ett systemskifte, en övergång från en girig, planlös och destruktiv kapitalism till en demokratisk planhushållning under den arbetande befolkningens kontroll. Tänk om den gamla arbetarrörelsens representanter vägrade att acceptera logiken i det vettlösa system vi lever med och gemensamt gick fram med en ”Räddningsplan för jobben”:

En ”Räddningsplan för jobben” kräver en gigantisk omläggning av energiproduktionen.

”Vi kan inte acceptera att ett förbrukat system ska förstöra människors liv utan kräver ett rådrum när det gäller alla varsel om avsked. Vi vill under två år ha en undantagslag på arbetsmarknaden, ett förbud mot avsked. I första hand ska företag som varslat hantera sin personalsituation genom minskad arbetstid. Kan de inte betala full lön ska alla deras ekonomiska flöden redovisas med full insyn för alla fackliga organisationer och samhället i övrigt. Ägarstrukturerna och produktionens globala rörelser och logistik gör att vi kanske inte kan socialisera alla företag som vägrar eller är bankrutta. I de fall ersätter staten mellanskillnaden, med en facklig förmyndarkrage över brösten på företagsledarna.

Rådrummet ska vi använda för att diskutera gemensamma europeiska och globala lösningar på krisen. Vi vet att miljöförstörelsen måste bekämpas över nationsgränserna och det är samma sak med kapitalisternas förstörelse av människors liv. Självklart ska alla fackliga och folkliga organisationer vara med i denna diskussion som börjar och slutar på den egna arbetsplatsen eller i det egna boendet. Produktion, transporter, energitillgångar och samhällelig service måste diskuteras utifrån sociala behov och ekologiska hänsyn – inte utifrån en horisont där det bara väntar nya profiter. I grunden handlar den globala ekonomiska krisen om en investeringsstrejk från världens stora profitjägare. Den strejken kan vi bara bryta nacken av genom att själva ta makten över våra liv!”

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli till en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse. Ja, vi måste faktiskt gå därhän att denna helt avgörande debatt måste länkas till hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning som är nödvändig kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Med en återfödd fackförenings- och arbetarrörelse är ett annat Europa möjligt. Det har blivit politiskt allmängods att säga att miljöfrågorna bara kan lösas i europeisk skala. Sak samma gäller naturligtvis energiproduktion och transportsystem. Vad behöver vi för transporter i framtiden? Vi känner alla hoten om ett klimatskifte och därför är det självklart att personresor får kollektiva transportsystem som grund.. Spårbunden trafik och bussar fria från koldioxidutsläpp. I dag svarar exempelvis busstrafiken för 70 procent av Sveriges kollektivtrafik och den siffran minskas säkert i framtiden. Framförallt i städerna. Men samtidigt ökar behovet av ”minibussar” av alla de slag. Samt mellanstora fordon för närdistribution av varor. När det gäller tunga vägtransporter kan en del läggas över till spårbunden trafik. Framförallt fjärrtrafiken. Annan kan ersättas med lokal produktion. En hel del kommer att vara kvar. Personvagnsproduktion med bilar fria från koldioxidutsläpp kommer också att finnas kvar. Inte minst i vårt glest befolkade land. Även om den halveras eller minskar ännu mer. I dessa diskussioner och avvägningar, som blir morgondagens politiska strider, verkar det självklart att det finns plats för en fortsatt fordonsindustri också i Sverige. Inte minst med en mänsklig arbetstid vid de olika anläggningarna. Här finns malmen, stålet samt sedan generationer kunskap och erfarenheter inom både Volvo och Saab.

Perspektivet om en övergångsplan för hela Europa låter kanske hisnande. Men det har bara att göra med ovana. Vem kunde tänka sig Internet för trettio år sedan? Eller mobiler? Ja, tänk om bara en bråkdel av dagens alla miljontals affärs- och charterresor hade till syfte en demokratisk sammanlänkning av våra ekonomiska och sociala liv?

En ”Räddningsplan för jobben” eller ”Kapitalismens malström”…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, LO, varsel, arbetslöshetskrisen, arbetarkamp, Sandviken, Göran Greider

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,SDS2,