Bort dör din hjord

Bort dör dina fränder

Själv dör du även

Men ett vet jag

Som aldrig dör:

Domen över död man

( Havamal )

I skenet av dödsbränderna i Gaza och innan askan från FN:s högkvarter i området har hunnit kallna höll Bush sitt sista tal till den amerikanska nationen. Hans ”fredsprocess” i Mellanöstern, efter det storslagna mötet i Annapolis för ett år sedan, har samtidigt inte bara gått i stå utan helt förkolnats. Själv vill han gärna att eftervärlden ska minnas honom för att hans ”gärning präglats av att försvara den nationella säkerheten sedan den 11 september 2001”. Men eftervärldens dom över denne man, när han själv, hans fränder och hans hjord är döda, kommer nog att ristas på ett helt annat sätt än han tänkt sig.

Apokalypsen för palestinierna, som nu iscensätts med amerikanska vapen och med amerikanskt stöd, blir en av hågkomsterna av denne vedervärdige man från Texas. I en rimlig jämförelse mellan New York och Gazaremsan, sett i förhållande till befolkningen storlek, har de utsatta palestinierna, inträngda i sitt ”friluftsfängelse”, nu drabbats av tio attacker i nivå med den 11 september 2001. Men palestiniernas jordiska helvete berör inte denne man. Hans tro, hans filosofi, hette det i natt, är att livet präglas av ”en kamp mellan det goda och det onda” och då tycks det onda, de döda palestinierna, säkert inte vara mer värda än några ihjältrampade kackerlackor, som det hette i en berömd deklaration av en israelisk befälhavare…

I propagandan försöker Israel/USA/EU att komma undan alla frågor om massmorden i Gaza genom att demonisera Hamas. De israeliska massmorden framställs som om vore det ”ett krig mot terrorismen” eller ett ”krig mellan två parter”. Till TV4:s Lasse Bengtsson sa exempelvis Fredrik Reinfeldt att ”Det är två parter och det låter sig inte göra att fördela någon skuld”, Han vägrade helt att fördöma Israels massmord. Ofta framställs Hamas hemmabyggda små raketer och dess handeldvapen som lika förödande som bombningar och fosforbränder över hela stadsdelar i Gaza. En tidning som Washington Post visar på sin nätsida ett bildspel av smått nordkoreanska mått, där foton arrangerats så att de ger ett intryck av ett krig mellan två jämnstarka militära styrkor. Den patetiska Jan Björklund kunde stå på tå i partiledardebatten och med upphetsad målbrottsröst anklaga Hamas för att vara ansvarig för allt…

I dag lägger jag här ut en artikel av Tariq Ali som visar på dubbelmoralen i denna mediala och politiska demagogi. Han diskuterar också det palestinska motståndets strategier. Ali är en legendarisk antikrigsaktivist i England, författare till både skönlitteratur och många värdefulla politiska böcker. Han var under många år en ledare för Fjärde Internationalen. Sedan länge är han politiskt oberoende men genom bland annat sina ställningstaganden i redaktionen för New Left Review vet vi att han i stort är i samma politiska kraftfält som tidigare. Eftersom det är fredag kan detta lite längre stycke kanske bli till stimulerande helgläsning. Inte minst för läsare i delar av Norrland där man inte kan vara ute så länge innan nästippen trillar av. I Pajala är det minus 30.2 och i Vilhemina är termometern just nu nere i minus 36.9. Utanför min egen vindskammare här uppe i Alefjäll är det bara minus 8…

Den sista nyheten jag läser är att PLO:s ledning, likt gamar nu har slagit sig ner och är ute och rotar bland lik och aska i fasornas Gaza för försöka ta över makt och framförallt för att plocka åt sig mera av de ekonomiska bistånd som man hoppas på. Fy fan! Äcklet stockar sig i halsen!

Översättningen är min egen så jag får stå för de skavanker som finns. Artikeln är hämtad från den brittiska tidningen The Guardian och är något förkortad.

Tariq Ali – ”Ur askan efter Gaza?”

Stormanfallet mot Gaza var planerat sedan sex månader tillbaka och det genomförs med perfekt timing för att kunna hjälpa regeringspartierna att segra i de kommande israeliska valen. I det cyniska valet mellan högern och yttersta högern i Israel är de döda palestinierna valpropaganda /…/ Som ett resultat av den offentliga apatin och likgiltigheten (för massmorden), blir följden av den senaste attacken att känslorna kommer att flamma i alla muslimska samhällen världen över och öka medlemstillströmningen för precis de organisationer som Västvärlden säger sig bekämpa i sitt ”krig mot terrorn”.Blodbadet i Gaza reser vidare strategiska frågor för bägge sidor, frågor som relateras till den senaste tidens utveckling. Ett faktum som måste konstateras är att det inte finns någon ”Palestinsk myndighet”. Det har heller inte funnits någon. Osloavtalet, som rakt igenom var en katastrof för palestinierna, skapade osammanhängande och skrumpna palestinska getton, under en ständig övervakning av en brutal makt. PLO, en gång en skattkammare för ett palestinskt hopp, blev nu inte mycket mer än en ödmjuk mottagare av pengar från EU.

Tariq Ali

I Väst upphör entusiasmen för demokrati när de som vinner valen opponerar sig mot den egna politiken. Väst och Israel gjorde allt för att Fatah skulle kunna ta hem en seger: Palestinska väljare blev satta på plats med en hel konsert av hot och mutor från ”Det internationella samfundet” i en valkampanj där medlemmar i Hamas och andra oppositionella rutinmässigt blev internerade och förödmjukade av Israels militär (IDF). Valmaterial konfiskerades och förstördes. Pengar från USA och EU kanaliserades till Fatahs kampanj och kongressmän från USA hävdade att Hamas inte skulle tillåtas att ställa upp.

/…/ En folklig längtan efter att sopa undan tio år av korruption, översitteri och hot från Fatah visade sig vara större och starkare än allt detta. I hela den ”atlantiska världen” sågs detta av härskare och journalister som ett illavarslande tecken på stegrad fundamentalism, och ett fruktat slag för planerna på en fred med Israel. Finansiella påtryckningar sattes omedelbart in för att tvinga Hamas att inta samma hållning som det parti, vilket nyss hade blivit besegrat i valen. Opåverkade av den Palestinska myndighetens girighet och beroende, med underdåniga representanter och poliser som bara berikade sig själva samtidigt som de samtyckt till en ”fredsprocess” som bara fört med sig mer konfiskation av jord och hem, med ökad misär för befolkningen. Opåverkade av allt detta kunde Hamas visa ett alternativ i praktisk handling. Utan rivalens resurser kunde man sätta upp och driva hälsokliniker, skolor, sjukhus, yrkesskolor och välfärdsprogram för de fattiga. Hamas` ledare och kadrer levde spartanskt, inom räckhåll för vanliga människor.

Lokalvalet i Beit Sahour

Det är dessa svar på vardagens behov som har gett Hamas en bred bas för sitt stöd – inte att man dagligen reciterat verser ur Koranen. Hur mycket dess sätt att leda den andra Intifadan har ökat trovärdigheten är mindre klart. Dess väpnade attacker på Israel, liksom Fatahs Al-Aqsas martyrbrigader och Islamiska Jihad, har varit vedergällningar mot en långt mer dödlig ockupation än några aktioner som de någonsin har genomfört. I förhållande till den död som kommit från Israels militär har de varit få och det har varit långt emellan. Assymetrin blev fullt exponerad under Hamas ensidiga eldupphör, som inleddes i juni 2003 och bibehölls under sommaren trots Israels kampanj med räder och arresteringar, där omkring 300 kadrer greps på Västbanken.

19 augusti 2003, sprängde en självproklamerad ”Hamas-cell”,  förkastad och förnekad av ledningen, en buss i västra Jerusalem, vilket Israel svarade på genom att omedelbart låta likvidera Ismail Aby Shanab, som varit chefsförhandlare för vapenvilan. Hamas svarade i sin tur. I gengäld upphörde den Palestinska myndigheten och arabstaterna med sitt ekonomiska stöd till dess välfärdsprogram och i september 2003, förklarade EU att hela Hamasrörelsen var en terroristorganisation – efter ett krav från Tel Aviv som funnits sedan länge.

Vad som verkligen utmärkt Hamas i en hopplöst ojämn kamp, är inte att man låtit självmordsbombare spränga sig i luften, vilket har blivit tillflykten för en del andra konkurrerande grupper, utan dess överlägsna disciplin – demonstrerad av dess förmåga att under det senaste året driva igenom en självproklamerad vapenvila med Israel. Att döda civila är något som alltid ska fördömas, men eftersom det är Israel som framförallt gör detta, exponerar euroamerikanarnas kriminella jargong bara dem själva. När det gäller mördandet är det Israels järnhäl som utan uppehåll trampar in i Palestina med en modern armé utrustad med jetflygplan, stridsvagnar och missiler i det längsta militära förtrycket i modern historia.

”Ingen kan förkasta eller fördöma en revolt från ett folk som har levt under militär ockupation i 45 år”, sa förre chefen för Israels militära säkerhetstjänst 1993, general Shlomo Gazit, 1993. EU:s och USA:s verkliga missnöje med Hamas är att man vägrade att acceptera kapitulationen med Osloavtalet och har motsatt sig varje följande ansträngning, från Taba till Geneve, att förmedla deras katastrofala budskap till palestinierna. Västs prioritet sedan dess har hela tiden varit att bryta detta motstånd. Att upphöra med allt ekonomiskt stöd till den Palestinska myndigheten ( efter Hamas valseger ) har varit en knölpåk för att försöka slå ner Hamas och tvinga fram underkastelse. Man har också förstorat upp Abbas presidentmakt – han som för övrigt helt offentligt, på samma sätt som Karzai i Afghanistan, handplockades av Washington – på bekostnad av den lagstiftande makten.

Inga seriösa försök har gjorts för att förhandla me det valda palestinska ledarskapet. Jag tvivlar på att Hamas snabbt skulle kunna ha underordnats Israels och Västmakternas intressen, men man skulle inte ha varit utan föregångare. Hamas programmatiska arv är bundet till den mesta fatala svagheten i den palestinska nationalismen: tron att de politiska val som finns antingen är att helt och hållet avvisa existensen av Israel eller att acceptera, hålla till godo, med en femtedel av de sönderslagna spillrorna av ett land. Från en maximalistisk fantasy i det förra fallet till en patetisk minimalism i det andra. Den vägen är inte alltid så lång. Det har Fatah visat.

Hamas emblem

Testen för Hamas är inte om man kan läras upp till att tillfredställa opinionen i Västvärlden, utan om man kan bryta med denna helt invalida tradition. Alldeles efter Hamas valseger i Gaza blev jag offentlig tillfrågad av en palestiner vad jag skulle göra i deras ställe. ”Upplös den Palestinska myndigheten och sluta med önskedrömmar” var mitt svar. Ett sådant beslut skulle ge den palestinska nationella saken rätt proportion, då med kravet på att landets resurser ska delas lika, mellan två befolkningsgrupper som är lika i storlek. Inte 80 procent till den ena och 20 till den andra, en situation som inget folk med självrespekt i det långa loppet skulle acceptera. Det enda acceptabla alternativet är en enda stat gemensam för judar och palestiner. En stat där sionsismens utmätningar lämnas tillbaka. Det finns ingen annan väg. /…/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hmas, Tariq Ali, Palestina, Gaza, Israel, Bush, Reinfedlt

I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,ETC,Pol,Pol1,

Andra bloggare:RödaMalmö,Motbilder,Rawia,Svenson,Esbati,Jinge,Alliansupproret,