Utan arbetare

stannar Frankrike

Ska hela landet stanna? Ska den heta grytan med bubblande socialt missnöje koka över? Den frågan bekymrar i dag Frankrikes kapitalister. Men också de partier och de fackliga ledningar som fungerar som deras politiska och sociala buffert mot mer långtgående krav på en radikal omvälvning av hela samhällslivet.

”Rädslan för folkliga resningar, på grund av krisen, har trängt in i medvetandet hos Europas ledare”, skrev den franska högertidningen Le Figaro för en tid sedan. Nervöst skildrade tidningen demonstrationerna och våldsamheterna i Baltikum, på Island, i Bulgarien och Grekland för att avsluta med frågan: ”När krisen nu fördjupas och eftersom ingen lösning ligger nära till hands, riskerar inte denna oppositionella rörelse att sprida sig till hela Europa?”. Kollegan i tidningsvärlden, den mer liberala Le Monde fyllde i med att ta temperaturen på de franska makthavarna: ”Både i Elyséepalatset ( Sarkozys residens ), i fackföreningsrörelsen och i kretsen av arbetsgivare, fruktar var och en att den sociala kitteln ska explodera”.

För det nyliberala Socialistpartiet och deras stödparti det Franska Kommunistpartiet, liksom för de fackliga centralernas ledningar är denna dag av strejker och demonstrationer ett politiskt vågspel. De vill å ena sidan tufsa till tuppkammen på Sarkozy, strejkerna har enligt två opinionsinstitut ett stöd från nära 70 procent av befolkningen och med strejken kan oppositionen använda dessa sympatier till att fånga in vind i de egna seglen. De kan försöka ge sig själva en roll i en reformerad marknadsekonomi ”utan girighet och spekulation”. Med en massiv uppslutning i dag vill de säga till Sarkozy:

”Du säger att inte en enda människa bryr sig om det är strejk eller inte. Men se här! Vi kan stanna landet. Utan arbete står Frakrike still”

De vill helt enkelt att grytan ska koka. Missnöjet måste ångas av. Men samtidigt får kraven inte ifrågasätta marknadsekonomin och beslutsamheten hos de strejkande får inte tillåtas att växa över i krav på arbetarkontroll över produktion och banker. Varje framgångsrik generalstrejk innebär att de som deltar kan få en smak av makten. En insikt om att det är den arbetande befolkningen som egentligen skapar alla värden i samhället.

En bild från en av den franska arbetarrörelsens finaste minnen. Under Andra världskrigets tyska ockupation av norra Franrike, när borgarna inlett sitt samarbete med ockupanterna gick gruvarbetarna  i  Pas-De-Calais ut i strejk…

Det är därför dagens uppmarsch följs nervöst både i Elyséepalatset och i den borgerliga arbetarrörelsens högkvarter. Samtidigt är det därför aktivisterna i det Nya Antikapitalistiska Parti, som nu bildas i februari, lägger ner stor möda på att vinna så många människor som möjligt för tanken på att skapa en politisk rörelse som helt kan bryta med nyliberalismen och dess marknadsekonomi. Motståndet mot Sarkozy måste breddas och förenas. En tanke som redan finns hos många. Bara i Paris är det i dag sex olika demonstrationer och manifestationer som förenas. Klockan 13 00 styr den stora demonstrationen ut från Place de la Bastille, men sina minnen från den franska revolutionen för att till sist efter en lång fest marschera upp för Boulevard de Capucines och avslutas vid Place de l`Opera runt 20 00 på kvällen. Gymnasister och universitetsungdom, med flera revolter mot privatisering i minnet, samlas vid l`Université de Jussieu innan de ansluter sig till huvuddemonstrationen. De Papperslösas organisationer ställer upp vid Börsen innan de tar med sig sina krav till alla meddemonstranter. På samma sätt organiserar kulturarbetarna en egen samling vid Place du Palais-Royal. Från sjukvårdssektorn kommer fanorna och trumvirvlarna från l`hopital Saint-Antoine innan de tågar in till Place de la Bastille. Även de grafiska arbetarna har ett eget förmöte.

Anslutningen runt om i Frankrike ser ut att bli stor. Mycket stor. Men ännu vet ingen hur bred uppslutningen kommer att bli från den privata industrin. Där är oron störst samtidigt som tryggheten är minst. Den senaste månadsstatistiken rapporterar att industriproduktionen faller snabbt. På årsbasis skulle den nergången betyda ett fall med hela nio procent. För de mindre företagen kan nergången bli ännu djupare. Bara för november månad försvann enligt den officiella statistiken 65 000 jobb. Detta samtidigt som storföretagen och bankerna redovisat smått otroliga vinster för 2 008. På samma sätt som i Sverige har aktiägarna sedan rakat hem en svindlande del till egna utdelningar. Det finns helt enkelt inga pengar kvar till ”en social, medkännande kapitalism”. Därför är det säkert god jordmån för de politiska krav som NPA:s alla nya medlemmar för fram i dag:

3 000 kronor mer i månaden för alla; Minimilönen på 15 000 netto; Alla löner måste indexregleras;Förbjud avsked och offentliggör företagens räkenskaper; Pensionsåldern åter 60 år; Statliga krediter ska gå till sociala behov inte till spekulation; Förstatliga bankerna utan ersättning; En enda bank under statlig och folklig kontroll.

På vår blogg fortsätter vi att följa generalstrejken. Välkommen tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Sarkozy, generalstrejk, Socialistpartiet, NPA

I pressen:SVD1,