Bombkampanj blev fiasko i valkampanj

NÄR KOLONIALMAKTEN

GÅR UT I VAL..

Valrörelsen i Israel handlade egentligen om en enda frågeställning. Kolonialmakten diskuterade hur landets ”urinnevånare” ska hanteras:

Ska araberna leva på tjugo eller tjugofem procent av sina forna landområden? I reservat, i en vanskapt, förkrympt statsbildning som de kan kalla för Palestina.? Är det i så fall överhuvudtaget tänkbart att vi låter någon del av det Jerusalem, som vi erövrat och annekterat, att vi låter några av de stadsdelar som vi kämpat för, vårt Jerusalem, ingå i detta Palestina? Eller ska araberna drivas bort helt och hållet – till förskingring och assimilering i de jordanska och egyptiska statsbildningarna? Och vad ska vi göra med de israeliska araberna ( kolonialmakten talar aldrig om palestinier eftersom den inte vill nära tanken på att de överhuvudtaget existerar ) ? Den minoritet på en miljon araber som finns kvar inom de områden som vi har annekterat under åren. Ska de få finnas kvar? Även om de vägrar att svära en trohetsed till den judiska staten? Ska de få vara kvar som i dag, som andra klassens medborgare, som billig arbetskraft, eller ska de drivas över till reservaten?

Valdebatten ägde rum när det fortfarande pyrde i askan efter alla de hus som bombats i terrorn mot Gaza. Men väljarna svarade inte som krigsministern Ehud Barak hade tänkt sig. Uppenbart tyckte en stor del av den judiska befolkningen att han inte hade bombat tillräckligt mycket. Valets egentlige segerherre och triumfator, den moldaviske immigranten Avigdor Lieberman och hans extrema parti, ”Israel vårt hem”, sa på fullt allvar att han såg det som fullt tänkbart att sätta in atomvapen mot Gaza. Framförallt tyckte väljarna att Barak inte i grunden hade krossat det palestinska motståndet. Bombkampanjen misslyckades som valkampanj. Barak, ordföranden för Arbetarpartiet, tillika vice ordföranden för Socialistinternationalen, förnedrades och det som så många gånger varit den judiska elitens styrande parti tog sig nu bara in i det israeliska parlamentet, Knesset, på fjärde plats. Passerad av Libermans skränande skaror och med bara ynka två mandat mer än det ultraortodoxa Shas.

I en intervju för det israeliska valet påpekade den ofta insiktsfulla amerikanske författaren Noam Chomsky att det finns många likheter mellan dagens Israel och det tidiga USA. Efter den amerikanska revolutionen med dess seger över den brittiska kolonialmakten handlade bygget av den nya statsbildningen om en expansion på bekostnad av landets urinnevånare. Med så här nakna ord skildrade fadern till den nya nationen, George Washington, den etniska fördrivning och utrotning av indianerna som skulle komma:

”Den gradvisa expansionen av våra bosättningar kommer med säkerhet att driva undan både vilden och vargen, båda bytesdjur om än av olika skapelser..

På samma sätt har expansionen av israeliska bosättningarna, under sextio års erövringskrig, drivit undan sina vildar, araberna, och till sist ringat in en och en halv miljon av sina bytesdjur, till ghettot Gaza. När Tzipi Livni från partiet Kadima och Ehud Barak med sitt Arbetarparti bara någon dryg månad före de egna valen beslöt sig för att bomba ghettot Gaza sönder och samman hade de förmodligen hoppats på sitt eget nutida Wounded Knee, alltså den amerikanska arméns massaker på Big Foot och hans grupp av siouxindianer.

Men de misslyckades. Dagens Big Foot och hans stamkrigare har överlevt och har kvar den största delen av sin sociala och militära organisation. Israels armé slog inte ut Hamas och andra mindre palestinska motståndsgrupper. Dessutom är det inte lika lätt att döda människors idéer om en egen identitet och ett eget motstånd som att döda bytesdjur.

Ehud Barak förnedrades i valet. Trots sin bombterror. Han är också vicepresident

i Socialistinternationalen. Mona Sahlin har ännu inte sagt ett ord om hans och

systerpartiets krig.

I valets efterskörd av kommentarer spekuleras det vilt om vem som ska bilda regering. Om vem som ska ha styret över kolonialmakten, Tzipi Livni eller hennes starke konkurrent Likuds Benjamin Netanyahu. Men oavsett vem det blir, eller vilka omöjliga kombinationer partierna i Knesset lyckas att foga ihop till en regering, så kommer kursen för denna att inledningsvis bestämmas av den väldiga kantringen åt höger. Kolonial- och ockupationsmaktens judiska befolkning och dess partier tillåter sig en demokrati, som med mångas mått nästan är för riklig. Men samtidigt är förhållandet partierna emellan familjär. Man kan sitta i varandras regeringar lite hur som helst. Lieberman har tidigare varit minister under Netanyahu. Barak har tidigare varit premiärminister och har under valkampanjen sagt sig kunna dela regeringstaburetter med Lieberman. Livni kommer ursprungligen från Likud. Israels president Shimon Peres tillhörde hela sitt liv Arbetarpartiet för att 2005 lämna och bli medlem av Sharons och Livnis Kadima. När kolonialmaktens grundläggande intressen står på spel, då blir alla andra motsättningar, även de djupa klassmotsättningar som finns, en andrahandsfråga. Valdebatterna blir familjegräl och när luften rensats sluter sig de pragmatiska politikerna sig samman till en enda familj. När vildarna ska drivas på flykten hjälps man åt.

Valresultatet innebär att varje ny regeringskoalition i Israel kommer att få svårt att förhandla ens med den Palestinska Myndigheten, med Mahmoud Abbas och hans Fatah. Kan man inte ens göra symboliska eftergifter när det gäller ockuperad mark på Västbanken eller den gamla delen av Jerusalem. Då finns det inte heller något att dra i långbänk. Det går inte att ens med bästa vilja i världen tala om ”Annapolis” eller den ”fredsprocess” som media i Väst älskar att rulla sig i.

”Tittar man noga på valresultatet, då står det helt klart, att ingen enda form av regeringskoalition, kan möta de krav som krävs för fred”, var den första kommentaren från Saeb Erekat, en av Abbas viktigaste förhandlare.

Men samtidigt kommer naturligtvis USA:s nye president Barak Obama att göra allt för att åter få liv i tanken på en ”fredsprocess” och en ”tvåstatslösning”. Världsopinionen och inte minst arabvärlden måste lugnas med just en evig ”fredsprocess”. Vill Obamas nya regim på allvar få i gång nya ”fredssamtal” kan han självklart tvinga varenda ny israelisk regering till vissa eftergifter. Men knappast så stora att Abbas och Fatah klarar av att hantera konkurrenten Hamas. Blir det nya långdragna förhandlingar, kan förhandlingsresultatet mycket väl i stället bli att Hamas tar över styret på Västbanken.

Big Foot och hans stupade män efter massakern vid Wounded Knee

Stupade civila ordningspoliser i Gaza

Till skillnad från George Washingtons Amerika, den Nya världen för Europa, lever kolonialmakten Israel med olösliga demografiska motsättningar. Big Foot och hans folk förlorade inte kriget mot de europeiska erövrarna fär att de bara hade sina pilbågar och ett fåtal repetergevär. Deras hjärtan blev begravda i Wounded Knee på grund av den aldrig sinande strömmen av nya immigranter från Europa. Den enorma immigration av judar i ”Förskingringen”, som i dag har möjliggjort den egna territoriella expansionen, är inte längre möjlig. Israel har ”tappat” det antisemitiska Europa och Ryssland på sina möjliga judiska immigranter. Den sista stora immigrationsvågen, med omkring en miljon ryska judar som kom på 1990-talet, är över. För övrigt är dessa ryska judar den stora väljarbasen för extrempartiet ”Israels väl”. De vill logiskt nog fortsätta erövringen ”mot Västern”. Samtidigt är de palestinska nativitetstalen en politisk atombomb. Israels dödade 400 barn under några veckors bombningar av Gaza. Men under samma tid föddes 3 400 nya barn i flyktinglägret. En enad stat på det historiska Palestinas landområden skulle i dag innebära att araber och judar skulle vara jämnstora befolkningsgrupper. Om en generation är de palestinska araberna i majoritet. Palestina är dessutom en del av ett ”arabiskt folkhav” som i ett historiskt perspektiv till sist kommer att ge den ”judiska insjön” havets sälta…

Växer Israels ockupation av Gaza och Västbanken över i en annektering, därför att man inte vill lämna ifrån sig områden som skulle kunna vara en tillräcklig grundval för en livskraftig palestinsk stat, då blir det i längden politiskt omöjligt att upprätthålla den sionistiska staten. Den kommer att upplösas av sina inre motsättningar.

Indianernas enkla pilbågar dög inte mot kavalleri, repetergevär och artilleri. Det palestinska motståndets kassamraketer är ur militär synpunkt förhållandevis än mer harmlösa. Även om de för många palestinier symboliserar tanken på motstånd är de inte bara odugliga i förhållande till Israels stridsflyg och stridsvagnar, de är också kontraproduktiva eftersom de måste skjutas mot ibland mer eller mindre civila bosättningar. När indianerna i sitt förtvivlade motstånd ibland dödade civila vita bosättare (nybyggare) med pilbåge och tomahawk användes detta av de vita naturligtvis till att än mer demonisera vilddjuren. På samma sätt är det med palestiniernas motstånd och kassamraketerna. Då är det bättre att med den egna demografiska atombomben som vapen använda det politiska svar som är möjligt:

Eftersom ni förvägrar oss palestinier en egen stat kan slutsatsen bara bli en enda. Den sionistiska statsbildningen måste demonteras Tillsammans måste vi palestinska araber och judar då skapa en vanlig gemensam demokratisk statsbildning. En enda stat för araber och judar samt för alla andra etniska minoriteter som lever i området. En stat med religionsfrihet – och en stat där även människor kan slipa all religion. Alltså en alltigenom sekulariserad stat. Vi i det palestinska motståndet är beredda till vapenvila på dessa villkor.

Blotta tanken på en sådan statsbildning – där de palestinska och judiska nationerna kan leva fritt – är outhärdlig för sionismen. Den innebär att sionismens ryggmärg slits av. Nämligen tanken på ett enda folk – en enda stat.

Den religiösa sionismen får ett allt starkare inflytande i den israeliska armén,

Här en bild med bedjande soldater och texten: Ett folk – En tro!

Den kanske aldrig kan förverkligas. Kanske kan det första resultatet bara bli att Israel erbjuder realistiska förutsättningar för fred och en självständig palestinsk statsbildning.

Men denna politiska offensiv är full möjlig och jag tror definitivt att den erbjuder väl så goda möjligheter som meningslösa förhandlingar eller fåfänga kassamrakter mot världens fjärde starkaste militärmakt.

Kanske är det förmätet att sitta väl skyddad, varm, mätt och go, här i Sverige och ens fundera över frågan. Men en sådan kursändring diskuteras också av många, många palestinier.

Kanske innebär belägringen av Gaza och högerns ångvält i det israeliska valet ändå att frågan nu fått en brännande aktualitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SDS1,

En reaktion på “Bombkampanj blev fiasko i valkampanj

  1. Pingback: Framgångar för icke-sionister | Svensson

Kommentera