Sarkozy på reträtt i Karibien

Slavarnas ättlingar reser sig.

Den franska republiken har fått ett problem på halsen den inte lätt kan bli av med. Slavarnas ättlingar i de forna kolonierna Guadeloupe och Martinique i Karibiska havet och La Réunion i Indiska oceanen har rest sig och kräver ekonomisk och social rättvisa.

30 000 demonstrerade på La Réunion

I 44 dagar varade generalstrejken på Guadeloupe innan den franska staten skrev under ett avtal med strejkledningen. Avtalet innefattar 165 punkter , allt ifrån en löneökning på 200 euro i månaden för de lågavlönade till en prissänking på bageuetten. På Martinique fortsätter den nu en månad långa strejken eftersom inget avtal ännu undertecknats. Men i Paris är regeringen medveten om att den måste ge med sig. Ett avtal kommer att skrivas under inom kort.

För att lägga ytterligare problem på Sarkozys arbetsbord strejkar nu de arbetande på La Réunion, en ö granne med Madagascar. Där kräver de strejkande också 200 euro mer i månaden och en prissänkning på de 500 vanligaste konsumtionsvarorna.

Att de före detta franska kolonierna, som formellt är departement i republiken, reser sig är ingen tillfällighet. De är i lagens ögon jämlika med resten av Frankrike men i praktiken är de inget annat än halvkolonier med en social struktur där de vita ättlingarna till kolonialisterna håller i det ekonomiska rodret och den kreolska befolkningen lever under hårda villkor. På grund av speciella regler för importen som gäller eftersom öarna är delar av Frankrike ligger priserna på de flesta basvaror 30-40 procent över priserna på det franska fastlandet. Samtidigt ligger lönerna långt under lönerna i Paris, Marseille och andra centra. Bland de unga på La Réunion är hälften utan arbete och i Antillerna är siffran inte mycket lägre. Därför har strejkerna och de dagliga demonstrationerna inte bara handlat om köpkraft och löner. Hela den samhälleliga strukturen står i focus. Det officiella franska talet om jämlikhet och broderskap står i total kontrast till den vardag som den kreolska befolkningen lever i. De kräver helt enkelt att resterna från den koloniala tiden definitivt ska sopas undan.

Studenterna på La Réunion deltar också

Att strejken redan segrat på Guadeloupe och närmar sig en seger på Martinique och La Réunion beror mycket på den form som kampen tagit sig. Strejken och demonstrationerna leds av kollektiv som representerar hela den kreolska befolkningen och även delar av de lokala småföretagarna. Jag tror inte att det finns några moderna exempel på liknande kampledningar i sociala strider här i Europa. På Guadeloupe samlar strejkledningen 46 olika fackliga, politiska, kulturella och sociala organisationer i en paraplyorganisation med namnet LKP, kollektivet mot exploatering. På Martinique heter kollektivet , 5e februarikommitten, efter dagen då den pågående generalstrejken startade och nu senast på La Réunion har det bildats samma typ av kollektiv ledning, som går under förkortningen Cospar (Kollektivet för La Reunions fackliga, politiska och sociala organisationer). Tack vare dessa kollektiv har det visat sig omöjligt för Paris att splittra kampen. Inte ens mordet på strejkledaren Jaques Bino lyckades provocera fram våldsamheter som kunnat användas som ursäkt för att bryta upp strejken och blockaden mot Guadeloups storköp och bensinstationer. LKP skötte självt ordningen och hindrade vissa hetlevrade ungdomar från att begå oöverlagda handlingar.

LKP , 5e februarikommitten och Cospar är inte fackföreningar och de krav man kämpat för är inte traditionella fackliga krav. Men de är inte heller i full bemärkelse en motmakt till öarnas lagliga makt. De har inte rest frågan om vem som ska styra öarna och ställer krav på den franska staten som vanliga medborgare. De har inte heller rest frågan om öarnas frigörelse från Frankrike och upprättandet av självständiga nationer. Det är bara en lite minoritet av den kreolska befolkningen som är för självständighet och LKP hade sprängt sig självt i småbitar om frågan ställts på dagordningen. Ändå ställer de tre kollektiven, i olika plattformar, krav som ifrågasätter hela förhållandet till metropolen i Europa.

LKPs ordningsvakter med Elie Damota i röd t-shirt

-Vi tänker inte låta ett klick békés återupprätta slaveriet, säger stolt Elie Domota, LKPs karismatiska ledare. Béké kallas på kreolska de vita kolonialisternas ättlingar. Den lokala avdelningen av den franska arbetsgivarföreningen Medef har inte ännu skrivit under det avtal som Paris ingått med LKP. Men det är antagligen bara en tidsfråga innan påtryckningarna från den franska regeringen tvingar dem att följa avtalet och bland annat öka lönerna med 200 euro i månaden för de lågavlönade.

-Endera tillämpar de avtalet eller så kan de lämna Guadeloup, säger Elie Domota och varnar för att LKP kommer att fortsätta blockaden mot de företag som inte respekterar det nya avtalet.

Sarkozy har lidit nederlag på Guadeloup och nya nederlag väntar på Martinique och La Réunion. Det kan han stå ut med. Men alla eftergifter som Paris gör kan slå tillbaka som bumeranger om samma krav börjar resas i metropolen. Får vi snart se kollektiva kampledningar över de fackliga, politiska och sociala gränserna i Frankrike?

I media: DN,SVD,Arbetaren,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 reaktion på “Sarkozy på reträtt i Karibien

  1. Det sjuka är ju att det 2009 fortfarande finns kolonier. Synd att strejken inte utvidgades och fortsatte.

  2. Serhat,
    Det har du rätt i. Och det finns ju i praktiken många kolonier. För vad kan man annars kalla många av de fattigaste länderna som enbart fungerar som råvarukällor och till att exportera billig arbetskraft som används till arbeten inhemsk befolkning i rikare länder inte vill ta i.
    Strejken utvidgades ju. Den började i Guadeloupe och spred sig senare till Martinique och La Réunion. Om den kan stimulera till samma typ av kamporganisering i resten av Frankrike är ju inte uteslutet. Så det är lite för tidigt att sluta hoppas.

  3. Självklart är postkolonialismen ett fenomen som är vid liv i allra högsta grad. Fast det brukar kallas ”fri handel” och ”globalisering”. Orwelliskt nyspråk när det är som bäst. Det var verkligen positivt att andra kolonier tog efter, men det jag menade var att kraven borde ha varit vidare och mer långtgående. Fast man vet ju aldrig, än är inte krisen över och vad som helst kan hända…

  4. Självständighet vore väl ett av dem. Samt att försöka utjämna klasskillnaderna i så stor utsträckning som möjligt. När fackförbunden och folket fått den borgerliga byråkratin på sina knän bör man inte nöja sig med en löneförhöjning, enligt mig. Framstegen som tagits på Guadeloupe är naturligtvis positiva, men mer kunde ha gjorts, tror jag. Fast å andra sidan är de svenska facken en skam i jämförelse – de sänker arbetarnas löner till förmån för arbetsköparnas fortsatta vanstyre.

  5. Serhat,
    Det avtal som undertecknats handlar inte bara om lönerna, även om de som kämpat sett det som huvudpunkten. Avtalet innehåller 165 punkter. En mycket viktig del är att ta bort de orättvisa tullar och monopol som rått på öarna och som gjort att priserna på vanliga konsumtionsvaror ligger 35-40 procent över priserna i Frankrike. Undervisningen, sjukvården och arbetslöshetsförsäkringar finns också med i de 165 avtalspunkterna. Det är naturligtvis inget revolutionärt program , men det finns det heller inget klart läge för just nu.
    Vad gäller krav på självständighet är det bara en liten minoritet på öarna som förespråkar det. Majoriteten kräver i stället att behadlas på exakt lika villkor som andra fransmän. Jag kan inte bedömma om krav på självständighet är ett bra krav i dagens situation. I vilket fall hade det varit fel att ha det med i generalstrejkens krav eftersom det omedelbart hade splittrat den enade fronten mot arbetsgivarna.

Kommentera