Alltid med de förtryckta
Det är dags för vår blogg att rensa lite i den snårskog av argument om antisemitism, islamofobi och rasism som min artikel om Avigdor Lieberman lockat fram. I kommentarerna under artikeln i Avigdor Lieberman en vidrig rasist, hittas många av de argument jag här tänker bemöta.
Barbari är alltid barbari oavsett i vad eller vilkens namn det sker. Den här bloggen är principiell motståndare till kollektiv bestraffning av civilbefolkning oavsett vad deras regering och väpnade styrkor uträttat. När HItler bombade London var det medveten terror mot civilbefolkningen och dömdes senare som en del av nazitysklands brott mot mänskligheten. När de allierade raserade Hamburg och Dresden med brandbomber var det en kollektiv bestraffning av civila som dog i tiotusentals. Samma sak gäller USAs brandbombning av Tokyo och till sist den ultima kollektiva bestraffningen av civila japaner i Hiroshima och Nagasaki. De brotten mot mänskligheten dömdes aldrig eftersom det var segraren som begått barbariet i demokratins namn.
Nu till nutiden. Den här bloggen försvarar ett socialistiskt program och vi anser att all religion är tröst för människan i ett ofta bedrövligt jordeliv. Men en tröst som samtidigt leder till passivt accepterande av det bestående. Ett opium för folket, en drog som gör livet uthärdligt, ja kanske bahagligt för vissa, men likafullt förblir det en drog . Som socialister vill vi skapa en bättre jordisk värld inte vänta på att upptäcka en eventuell himmelsk värld.
Därför hamnar allt amalgam om vår omfamning av Hamas och någon form av islamsk fundamentalism helt fel. Vi har inga ideologiska eller politiska beröringspunkter. Lika lite har vi beröringspunkter med den religiösa delen av den sionistiska rörelsen som inbillar sig att allt land de ockuperar har lovats dem av Gud. Med den politiska, sekulära sionismen, har vi självfallet inte heller något gemensamt. Den blir alltmer en miltariserad rörelse som tror att allt som går att ta med vapenmakt är vunnet för evigt.
Vi har ingen sympati för Hamas raketbeskjutning av civila bosättningar i Israel. Det är en kollektiv bestraffning av israeler. Argumentet att raketerna är små och ineffektiva är en intellektuell fälla. Om Hamas hade tillgång till kraftigare och mer precisa raketer skulle då de som nu försvarar raketbesjkutningen , ”det är de enda vapen vi har”, plötsligt säga stopp- ”ni skjuter mot civila med precisionsraketer”? Kollektiv bestraffning eller försök till kollektiv bestraffning av civila är barbari oavsett hur effektivt det utförs.
Därför är Israels massaker på civila i Gaza också barbari och ett brott mot mänskligheten. Det har bevisats utom allt tvivel att den israeliska armén bombade civila, till och med med vapen förbjudna av Genevekonventionen. Den som inte ens kan förmå sig till att inse detta kan naturligtvis aldrig bli annat än en blind supporter av den sionistiska politiken.
Men nu kommer vi till ett litet ”men”. Att vi är principiella motståndare till barbariska handlingar som medvetet siktar in sig på att skada oskyldiga civila i en politisk/militär konflikt innebär inte för en sekund att vi automatiskt ställer oss neutrala till vad som sker runtom i världen. I konflikter där det finns fötryckare och förtryckta, förtryckande klasser och förtryckta klasser, förtryckande nationer och förtryckta nationer står vi till 100% på de förtrycktas sida. När den förtryckte ligger pressad mot marken av sin angripare och sprattlar och gör motstånd står vi inte vid sidan av och uppmanar honom att se upp med sitt strattlande så att han inte skadar någon. Han kanske till och med bits och klöser för att försöka göra sig fri från den till tänderna väpnade angriparen.
I Nagasaki dog tiotusentals på några sekunder. För vilket brott?
Så ser vi också på den nu till synes olösliga konflikten mellan sionister och deras offer -palestinierna. Vi likställer inte angriparen och de angripna. Vi stödjer de angripnas och förtrycktas motstånd utan att för den skull göra deras politiska agenda till vår, deras ideologi till vår och vi tillåter oss att kritisera politiska ståndpukter och handlingar vi anser försämrar de förtrycktas möjlighet att segra. Det är vår hållning i dag. Det var vår hållning i går, när vi till 100% stod på det vietnamsiska folkets sida i kampen mot USAs aggression. Det hindrade oss inte från att vara kritisk mot det vietnamesiska kommunistpartiets stalinistiska tradition och praktik.
Till sist lite om biargument. I en kommentar till min artikel om Lieberman skriver en viss Eva att det är i Israel som judarna är i störst säkerhet. Betänk argumentet två gånger och svara sedan på frågan var i världen de senaste 20 åren har flest judar dödats för att de var just judar . I Israel blir naturligtvis svaret. I USA finns det mer judar än i Israel. Inte ett enda mord på en jude för att han/hon var jude har rapporterats. I Frankrike dödades en ung grabb i fjol höst och pressen slog på stort om rasistmord. Men polisundersökningen visade senare att det handlade om ett gängbråk i en förort och att de personer som dödade grabben inte hade någon som helst religiös eller rasistisk motivering för handlingen.
Vem är riktig amerikan?
Antisemitism, likt rasism och islamofobi är en hjäncancer som först slår ut synen, sedan hörseln och till sist förmågan att förstå omvärlden. Därför är det så vanligt bland sionismens anhängare att minsta lilla kritik av Israels politik brännmärks som antisemitism. När folkmassor samlas till protester mot Israels angrepp i Gaza då ser de redan blinda bara hamasbanderoller och angrepp på judendomen. När ropen skallar för ett fritt Palestina hör de redan döva bara ett rop på judemord. När Israel i krig efter krig utvidgar sitt territorium och beslagtar palestiniers åkrar och odlingar då förstår de oförstående bara mantrat om ”Israels rätt att försvara sig”.
Den här bloggen är varken antisemitisk, islamofobisk eller storsvensk för den delen. Den är socialistisk. 100% till vänster. Det är ett varumärke vi är stolta över.
I media: DN1,SVD1,ETC,DN2,DN3,DN4,SVD2,DN5,DN6,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Judar, Palestina, Hamas, USA, Frankrike, Antisemitism, Sionism, Islamofobi
”Den upplysta” världens hyckleri är enastående. Man fördömmer Iran och Nordkorea för att de kanske försöker skaffa kärnvapen medan Israel genom ett hemligt program nu förfogar över hundratals kärnvapen. Och det utan att skriva under några ickespridningsavtal. Samtidigt som Israel har ockuperat och fortsätter att ockupera andra länder. För detta belönas de med handelsavtal och fortsatt diplomati. Bra att bloggen inte viker sig för Israelförsvararnas fula knep.
Varför är det så att världen fördömer och hycklar på detta vis? Kanske är det fel sätt att undra, vad spelar det för roll egentligen ”varför?” Gaza står helt förstört och då är det inte bara landet i sig som är sönderbombat, människorna är också trasiga efter förluster av anhöriga, kanske kroppsligt söndertrasade, men ändå lever, stora tragedier för de drabbade. Vad hjälper det om jag som enskild person fördömer detta? Det är lätt att känna sig uppgivenhet. Det finns väl ingen som lyssnar på mig, men ändå kändes det meningsfullt att delta i demonstrationerna och visa vart man står, får vara en del av alla dessa människor som visar att vi bryr oss. Och det var häftigt att man demonsterarade i hela världen och kanske satte det press på Israel att avsluta massakern för den här gången, en paus.
Israel bryter mot FN, krigsförbrytelser, osv men ändå får Israel handelsavtal och diplomati. Israel, är vad jag förstått det enda landet i den här världen som kan bete sig hur de vill.
Hur ska man förstå det? Det går inte.
Jag är uppväxt i ett invandrartätt område i Malmö och har alltid haft många arabiska vänner. Jag har aldrig någonsin hört någon av mina palestinska vänner tala illa om det judiska folket eller deras religion. Däremot kritik mot Israel och deras krigsmetoder, eftersom en del av dem kommer från Libanon och har upplevt vit fosfor och andra förbjudna vapen som Israel använt även i Libanon(1982). Jag har aldrig hört någon av mina arabiska vänner säga att Israel ska utplånas eller inte har rätt att existera. De flesta jag känner har trott på en tvåstatslösning. Ända fram till nu.
Jag hoppas och tror att valet av Lieberman till utrikesminister blir ett avslöjande om hur rasistiskt delar av det israeliska folket egentligen är. Detta framgick också av intervjuer av Israeler i svensk media under kriget. Det är sällan man hör en sann Israevän beklaga det stora antalet civila dödsfall i Gaza. Bara samma tjat om ”Israels rätt att försvara sig”.
Nordkorea har spridit kärnvapen. De försökte hjälpa Syrien att bygga en reaktor. Ryssland hjälper Iran att bygga ett stort system av Kärnreaktorer som kan omvandlas till kärnvapen. Irak under Sadam Hussein hade en raktor som blev bombad. Ledare i Iran har uttryckt att de vill förstöra Israel. Hela världen oroar sig ett Iran med Kärnvapen. Även om Iran inte använder kärnvapen mot Israel, ses det som ett hot. Iran har visat att de nu kan skjuta missiler som når Europa.
Israel har inte hotat något land med kärnvapen och har inte spritt kärnvapen vad jag vet.
Jordan ockuperade Västbanken till 1967. Både judar och araber har levt på Västbanken. Det var inte en del av delningen av FN 1948. 1948 var en delninge mellan judar och araber. Araber fick 90% och judar fick 10% av palestinamandatet, det land som avsetts för en judisk stat.
Marlene har läst för många vem ska vi tycka synd om artiklar av
Bitte Hammargren och kompani.
Serhat:
Skillnaden mellan Israel samt Iran och Nord Korea är att I. och NK. Har skrivit på Ickespridningsavtalet och lovat att inte framställa kärnvapen. Detta har inte Israel gjort.
Då I och NK. skrev på avtalet erhöll de mycket av den teknologi som fanns för fredlig och militär utveckling av kärnkraft. Teknologi som de sedan försöker använda för att utveckla sina egna illegala Kärnvapenprogram.
Marlene Olsson:
Givetvis är Kritik av alla former av krig viktigt, krig är aldrig bra och snällt.
Visst var det häftigt när ni demonstrerade, men var det vekligen detta ni ville uppnå?
http://www.youtube.com/watch?v=GqZtJlG3zso
Anna:
Jag är glad över att dina vänner trott på en tvåstatslösning, men det är inte vad tillexempel Hamas (som är demokratiskt valda) gör.
Ej heller de hudratals imamer som predikar judehat och israels utplånande.
Det här bör INTE vara en etnisk konflikt, eller en religipös konflikt men när folk går och skriker
”Khaybar, Khaybar, ya yahoud, jaish Muhammad saufa ya‘ud” vilket betyder i översättning ”Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé skall återvända”.
Ramsan, som riktar sig specifikt mot judar och inte mot staten Israel, är vanlig i Mellanöstern.
Att den förekommer ihop med Hamasflaggan är väntat. Hamas är en antisemitisk rörelse som hänvisar till Sions vises protokoll i stadgarna.
Eva: Du spottar ur dig en massa ”fakta” som du hämtar någonstans, vet inte var. Vad har Irans eventuella kärnvapen med detta att göra? Nordkorea??? Israel använder förbjudna vapen mot civila, kvinnor och barn. Vad ger dem rätt att ha kärnvapen? Vad jag vet finns inga bevis för att Iran har kärnvapen. Och hur mycket kärnvapen hittades i Irak?
Om Marlene har läst för många Bitte Hammergrenartiklar vet jag inte( gillar själv Bittes artiklar) men till skillnad från dig så verkar Marlene mänsklig.
Till alla,
Det här är ju riktigt trevligt. Bloggen fungerar som diskussionsforum. Det gillar jag. Meningarna går visserligen isär i spagat. Men så länge det sker med respekt för motståndaren utan att därför respektera motståndarens idéer är allt OK.
Nu till saken. Anna undrar varifrån Eva hämtar alla sina ”fakta”. De mesta kommer från officiell israelisk historieskrivning och en del är rena fabler. Stickspåren med Nordkorea och annat trams om Irans raketer som nu kan nå Europa behöver inte bemötas. De är som sagt stickspår.
-Israel har inte hotat något land med kärnvapen , skriver Eva. Självfallet, eftersom Israels härskare vägrar bekräfta innehavet av cirka 200 kärnvapen. Sitter man på så många behöver man inte hota att använda dem. Alla vet att de finns där och kan komma att användas. USA hotar inte heller någon med kärnvapen. Det behövs inte. Hotet finns där ändå.
För Eva och Hrafn kan jag bara rekomendera att ni gör er bekanta med vad som kallas de nya historikerna i Israel. Det handlar i första hand om Benny Moriss och Ilian Papé. Den förstnämnde är extrem högersionist men det historiska forskningsmaterial han publicerat visar entydigt och kristallklart att minst 600 000 araber fördrevs av den israeliska armén och Ben Gurions milis 1947-1948. Benny Moriss drar som politisk slutsats av sin forskning att man inte gick tillräckligt långt i fördrivningen av de bofasta palestinierna. Det förändrar inte värdet av hans historiska forskning som baseras på frigivet material från arméns arkiv. Ilian Papé har också med gedigen historieforskning visat på hur falsk den officiella historieskrivningen är. De båda visar tillsammans med många andra israeliska judar, som exempelvis Uri Avnery, att det finns en alternativ och seriös historieskrivning om Israels bildande och utvidgning med vapenmakt. Det är en historia värd att läsa.
Anna, det var inte jag som drog upp kärnvapnen. Också israel ser Iran som det största hotet. De styr Hamas och Hisbullahah. Iran förser Hamas med vapen och medel så de kan dagligen sända raketer över Israeliska civila.Iran har till dagens datum inga kärnvapen. De demonstrerade för några veckor sedan att de har teknologi som tillåter dem att nå Europa med eventuella kärnvapen. Ryssland har hjälpt dem att införskansa deras reaktorer på ett sätt så de är försvarbara. Delar av deras kärnkraftprogram är
inte nödvändigt för fredligt burk med för att tillverka kärnvapen. Om jag inte har det fel är det centrifugerna. Både Irans sekulära och religiösa ledare hotar Israel. Jag tror att de vill ha kärnvapen så de kan dominera MÖ. Jag tror att de använder Hamas och HIsbullah för att eliminera Israel. DEt går inte att koppla bort
Iran när man talar om konflikten mellan Israel och Palestina. Om du hellre stöder Hamas så förstår jag att du uppskatar Bitte Hammargrens artiklar. Hon representerar svenska medias filosofi
att skildra situationer i ögonblicket och rycka i hjärtesträngarna.
Ignorera bakgrunden. Det är samma metod som Hamas använder.
Om deras egna dör, så kan de inte annat än vinna. Sympati och pengar.
Bitte Hammargren och Hamas har båda nått till Marlene.
Benny, jag måste ge dig erkännande för att du erkänner att raketskjutningarna mot israeliska civila mål är en kollektiv bestraffning av civila.
Benny, självklart är Israel ett hot för någon som tänker eliminera Israel. Israel har endast gått i krig för att försvara sitt land. Iran har sagt att de vill eliminera Israel. Israel har aldrig sagt att de vill eliminera Iran. De bombade Sadams reaktor i Irak och d e bombade Syriens påbörjade reaktor. Nordkoreas hjälp till Syrien att skaffa kärnvapen och Irans möjligheter att ha kärnvapen och deras möjligheter att avskjuta dem har stor relevans. Det är också med Irans hjälp som Hamas börjat avskjuta raketer med större räckvidd och träffsäkerhet. De når nu 4 svenska mil. Om Hamas kontrollerar Västbanken är Israel inte vidare än 1,5 mil.
Så så länge som Hamas är ledare för Palestinierna är det inte mycket chans för fred.
Jag antar att du inte gjort någon objektiv förfrågan var judar känner sig mer trygga. Jag ifrågasätter inte att fler judar har dött i Israel. Israel är deras land. Det betyder inte att de känner sig mer hotadae där. USA är väl det land där de kan känna sig mest trygga utanför Israel. Ändå känner sig judiska studenter hämmade på amerikanska universitet. Många professorer har vänstersympatier och det är ofta en pk stämning. Så sent som förra veckan kände sig de judiska studenterna hotade på ett av universiteten i Staten New York. Och det var ett universitet som har många judiska studenter.
Jag tror att du underrapporterar franska antisemitiska incidenter.
Det är en större procent franska judar som flyttar till Israel än Amerikanska judar.
Jag har hittat till Bitte Hammergren, alldeles riktigt, jag har läst ett antal artiklar från henne och jag gillar hennes artiklar också, liksom Anna. Jag kan inte för mitt liv förstå vilken bakgrund som i sin verklighet må så vara, ska kunna acceptera Israels krigsförbrytelser och blodmassaker, där barnen fallit offer. Tycker du inte Eva, att det är helt tokigt att sitta och förklara bort det om du så hade de finaste argumenten i ditt tycke, i världen? Du har alla dina fakta som briljerar, men för mig faller de alla tomma ner på marken och ser bara idiotiska ut när ett barn blivit prickskjutit av Israeliska militärer.
Eva och Hrafn :Mina inlägg var kommentarer till ”Alltid med de förtryckta” men som sanna Israelvänner väljer ni hellre att fokusera på kärnvapen. Tar bort fokus på Palestiniernas lidande och Israels ständiga ockupation och stöld av mark, liksom Israels politik i övrigt syftar till. Jag är inte Hamassympatisör. Lieberman är Israels svar på Hamas om inte värre, det är nog uppenbart för de flasta.
Du skriver:
”I en kommentar till min artikel om Lieberman skriver en viss Eva att det är i Israel som judarna är i störst säkerhet. Betänk argumentet två gånger och svara sedan på frågan var i världen de senaste 20 åren har flest judar dödats för att de var just judar . I Israel blir naturligtvis svaret. I USA finns det mer judar än i Israel. Inte ett enda mord på en jude för att han/hon var jude har rapporterats.”
Det är ett märkligt argument. Visst kommer finns det judar som flyttar från USA till Israel, men betydligt fler härstammar från Öst- och Centraleuropa och Mellanöstern. Orsaken till att de flyttat till Israel är att de blev förföljda i sina hemländer. Min morfar var övertygad kommunist i Polen men när han blev trakasserad och fråntagen sitt jobb för att han var jude så var det Israel som höll dörren öppen. Detta var år 1969 inte 1939.
Något att begrunda.
I dagens The Independant finns en mycket lång intervju med Amos Oz. Nedan kan du läsa en modig människas berättelse om hur han fick insikt om ”de andras” lidande. Amos Oz är Israels mest kände författare och en av grundarna till Fred Nu. Den höger som nu styr i landet kallar honom förrädare och hamaskramare. Hans berättelse är verkligen värd en lång stunds läsning. Tyvärr jag ingen tid att översätta till svenska. Men med lexikon och tålamod kan även den med mindre erfarenhet i engelska ta sig igenom texten här under. Den passar precis in i vår debatt och leder till grundlig eftertanke.
Hela texten finns på :
http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/israels-voice-of-reason-amos-oz-on-war-peace-and-life-as-an-outsider-1648254.html
”The Independant 19/3
”’Oz’ means strength – and it also means courage,” he says now. ”When I left home at 14 and a half, I decided to become everything [my father] was not, and not to be anything that he was. He was a right-wing intellectual; I decided to be a left-wing socialist. He was a city dweller; I decided to become a tractor driver. He was short; I decided to become very tall. It didn’t work out, but I tried – I tried. So, I assumed the name ’Oz’, because this courage and strength are what I needed most.”
Back in Jerusalem, nobody had asked what happened to the Arabs who had lived in Palestine. They vanished during the war; that was all. In the kibbutz, Oz began to hear whispers – initially to his shock and indignation. This had been their land, and they had been driven from it, by force, by us. Could it be true?
Slowly, he began to imagine the Palestinians driven from their homes, scattered in rotting refugee camps somewhere beyond Israel’s borders – and to see their similarity to his own parents. He reached the conclusion ”that the clash between Israeli Jew and a Palestinian Arab is a tragedy, not a wild west movie, with good guys and bad guys. It’s a tragedy, because it is a clash between right and right. The Israelis are in Israel because they have nowhere else to go. The Palestinians are in Palestine because they have nowhere else to go. This is a conflict between victims, and between people who both have a just claim to the land.”
In 1967, this became a crucial insight, changing the course of Oz’s life. He was conscripted and fought on the Egyptian front in the Sinai desert. ”I have almost never written about my experience as a soldier on the battlefield, because I tried, and I found that it is beyond my capacity to describe the battlefield,” he says. ”The battlefield consists mostly of smells, and it is very difficult to describe smells in words – very difficult indeed. There is a stench on the battlefield which doesn’t come across in war movies, and in television documentaries, and it doesn’t even come across in the reportage of death and devastation and destruction on the battlefields. And this particular stench, which I remember very vividly, very physically, I remember the stench – this I simply cannot describe in words, and without the stench the description will be false.”
How did he sustain himself? ”When you’re on the battlefield, you switch off your soul, otherwise you would die of terror – you would die of fear. You switch off your soul and you act like an animal or a machine. People under fire change greatly. You know what my first response was? When I found myself under fire, and I could literally see the Egyptian soldiers – it was in ’67 – these Egyptian soldiers on the next hill, firing mortar shells at us, and the mortar shells exploding in armies. My immediate instinct was, ’call the police. These people are insane. They can see that there are people here and they are shooting at us.’ Maybe that was the last sane response on the battlefield: ’call the police’.”
He says, however, he did not do anything he regretted. ”I don’t think so, no. I have done many things that I am sorry I had to do, but nothing that I am ashamed of. For me, fighting, both in 1967 and in 1973, was a last resort, because I knew very boldly that if I don’t fight, and if the others don’t fight… my family will be killed – we will be thrown into the ocean. It was not about territories, it was not about holy places. It was about life and death. And such a war… even though that I am an old man now, I would still fight such a war. If they put me with my back against the wall, and they would say, ’Either you fight or your family gets killed,’ I’ll fight.” The wars to defend the settlers – or the invasion of Lebanon in the 1980s – are different, he says: ”I would rather have gone to prison than fight for them. I would have refused to fight for occupied territories. For an extra bedroom to the nation. For holy places. For resources. I would refuse to fight for anything except for life and freedom.”
Amid the triumphalism and the first flood of settlers, Oz was one of the first Israelis to say the land other soldiers had conquered – Gaza and the West Bank – should be returned to the Palestinians for a state of their own. ”I asked myself, ’How would I feel if I were a Palestinian in the West Bank and in Gaza?’ And, unlike most Israelis – who assumed naively that the Palestinians will be happy about the Israeli occupation, because Israel will bring with it a higher standard of living, and perhaps a better legal system – I immediately could imagine the anger, the frustration, the hatred, the despair of the Palestinians. So I started advocating a two-state solution. And at that time, there were very few of us. In fact, we could conduct our national assembly inside a telephone box.”
He was immediately dubbed a ”traitor”. He says with a smile: ”I take this as a compliment. A traitor is he who changes in the eyes of those who cannot change and do not change and does not even conceive a change.” All the great Jewish heroes were traitors in their time, he notes: ”Jonathan and Michal betrayed their father Saul; Joab and the other sons of Zeruiah, the fair Absalom, Ammon, Adonijah, son of Hagith – they were all traitors, and the worst traitor of all was King David himself, David about whom we still sing the song, ’David King of Israel lives, lives, lives on still.'”
And Oz was indeed betraying his father’s vision. He told his son he was ”crazy. Simple as that,” Oz says. ”We had some fierce arguments about peace and about the Palestinians. My father never recognised the Palestinians as a separate national entity. He thought there is a pan-Arabic nation, and this pan-Arabic nation has a territory which is 150 times bigger than the territory of Israel. ’They have enough space. What do they want of us?’ He was a great simplifier on this issue.” He retorted to his father: ”The drowning man clinging to his plank is allowed, by all the rules of natural, objective, universal justice, to make room for himself on the plank, even if in doing so he must push the others aside a little. Even if the others, sitting on that plank, leave him no alternative to force. But he has no natural right to push the others on that plank into the sea.”
What would your father think if he could hear you now? ”He would be very angry with me – no doubt.” Is this, in part, an Oedipal revolt? Oz frowns a little. ”There is an element of Oedipal revolt in every father-son relationship, including the relationship between me and my father.”
But there was one conviction he inherited from his father and has always retained. They both saw religion as an ”archaic dust”, a bizarre leftover from a more primitive, less rational age. So when the settlers began to seize the West Bank as part of a Messianic plan to reclaim the entire biblical land of Israel, Oz saw it with horror as an attempt ”to push Judaism back through history, back to the Book of Joshua, to the days of the Judges, to the extreme of fanatical tribalism, brutal and closed.”
The tragedy is – he believes – that these people believe they are motivated by the best in human nature. He wrote in his novel Black Box: ”It is neither the selfishness nor the baseness not the cruelty in our nature that turns us into a species that destroys itself. We annihilate ourselves (and shall soon wipe out our entire species) precisely because of our ’higher’ longings, because of the theological disease.” The settlers believe they are saving us, even as they drag their tribe towards hell.
”The Jewish people has a great talent for self-destruction,” he sighs. ”We may be the world champions in self-destruction… [caused by] our characteristic demand for perfection, for totality, for squeezing our ideal to its last dregs or to die trying. [Look at] the history of the ancient Hebrews – they were suicidal by being extremely extremist and fanatical, by not compromising with reality, by not being ready to tolerate a Roman yoke for a while in order to survive and stay in the country. We lost our country in 70AD because we were impatient and we couldn’t tolerate a lasting Roman yoke. That was a gross mistake.” Likewise, the settlers now seek to seize all of the historical land of Israel – and in so doing, they prevent a two-state solution and could condemn Israel to a slow death.
Then, suddenly, he leans forward. ”But let me share with you some good news, because you normally get only the bad news from the Middle East on the press and the media. The good news is that the vast majority of the Israeli Jews and the vast majority of the Palestinian Arabs know, in their heart of hearts, that at the end of the day there will be a two-state solution. They know it. Are they happy with it? They are not happy with it. Will they be dancing in the streets when the two-state solution is implemented? They will not be dancing in the streets. But they know… There is lack of bold leadership on both sides. But the two-state solution remains the only way out.”
He has been offering this beautiful, rational vision for 40 years now, and I have happily repeated his lines. But aren’t there days when he despairs? Aren’t there days when he agrees with Boaz, one of the characters in Black Box, who says: ”In the end the Jews will finish [the Palestinians] off or they’ll finish each other off and there’ll be nothing left in this country again except the Bible and the Koran and the foxes and burned ruins”?
He smiles. ”I like Boaz a great deal – I think he’s quite a character. But I don’t share his pessimism. I think a two-state solution is inevitable. The Israeli Jews are not going anywhere. There are five and a half million of us, and we’re not going anywhere – we don’t have anywhere to go. The Palestinian Arabs are not going anywhere, either – they don’t have anywhere to go. We cannot become one happy family, because we are not one with the Palestinians and we are not family and we are not happy, either. We are two unhappy families. So, it’s about turning the house into a semi-detached house. A two-family unit. There is simply no alternative to this. Now, this make take long or may take short. But it will happen.”
And then our discussion of his passionate attempt to rescue his country returns, obliquely, to the question of the mother he could not rescue. He believes the answer to the conflict – the temperamental solution – lies in the author she loved, even as her headaches raged and her will to live waned. ”At the end of a Shakespeare tragedy, the stage is strewn with dead bodies, and maybe there’s some justice hovering high above. A Chekhov tragedy, on the other hand, ends with everybody disillusioned, embittered, heartbroken, disappointed, absolutely shattered, but still alive. And I want a Chekhovian resolution, not a Shakespearian one, for the Israeli-Palestinian tragedy.”
IiI. operation cast lead
Today, Oz lives on the edge of the Negev desert, and it strikes me he has come to resemble it – his manner is dry and slow and vast, and he seems to look down on history from the perspective of thousands of years.
Why is Oz capable of understanding the dark ambiguities – and the need for compromise – when so many of his Netanyahu- and Lieberman-voting countrymen aren’t? ”See, I get up every morning very early, I drink a cup of coffee, I sit myself by my desk, and I start imagining, ’what if I was him? What if I was her?’ That’s how I make a living: by imagining the other. I imagine the other. That’s my professional life. And my hobby, as well: I sit myself in street cafés, and when I have nothing else to do, when I’m waiting for someone…” He looks out over the café we are sitting in now, and smiles. ”I look at the other guests in the cafés and try to imagine their life, who they really are, what are they talking about at that faraway table?
”So that’s what I do. It’s easy for me. It’s much harder for ordinary people who are not writers, who are not novelists, to imagine the other in times of war, or even in times of a family feud. In this I belong in a minority. Most people don’t bother.” He repeats himself, with a shake of disdain: ”Most people don’t bother.”
This, he adds quickly, isn’t unique to Israel. ”It is caused by anger, my friend. Anger. War begets anger and hatred and resentment. Very few people in Britain could pay any attention at all to the ordeal of Dresden and Leipzig. Very few people at the end of World War Two in London would pay any attention to the suffering of the innocent civilians in those cities.”
And yet, and yet… it seems that Oz has failed, at last, to hold himself to the high standards he has set. He initially supported Operation Cast Lead – the bombardment of Gaza that killed more than 1,400 people, 40 per cent of whom were children – even though he says he knows, from his own experience, that it will make the children of Gaza dream lunatic dreams of revenge. I ask him why. ”Hamas fired some 10,000 rockets on southern Israel, where I live. And I don’t think any country in the world would simply turn the other cheek to that. I don’t think England would restrain if anybody showered Yorkshire with 10,000 rockets. So, an Israeli response was understandable and acceptable, in my view. The dimensions of the response, the disproportion of the response, is something which I severely criticise.”
But use your own test – of seeing the other side; of empathising. Using the same logic, you can ask from the Palestinian perspective – what country could tolerate being violently occupied for 40 years, then having part of its territory blockaded and semi-starved, just to punish it for how it voted in a democratic election?
He uncharacteristically changes the subject, and tries to blame somebody else. ”Well, I’ll tell you something about this blockade. Gaza borders with Egypt. There was no reason why the Egyptians would not provide Gaza with whatever it needs. And there is very little reason for Israel to provide Gaza with what it needs. After all, Gaza is firing on Israel… If Egypt and the rest of the Arab world wanted to invest in Gaza and to rebuild Gaza and to raise the standard of living in Gaza, they could have done it.” Yet Oz knows it is Israel that puts vast pressure on Egypt – especially through the US – not to do that. Israel’s own security services said Hamas would extend the ceasefire if Israel agreed to ease the blockade. Wouldn’t that have been better? Wouldn’t fewer children now be dreaming of shooting rockets at Tel Aviv?
Oz – for the first time in our interview – seems unsure. ”I don’t know. I think we tried. If we tried hard enough, I don’t know. I really don’t know.” He looks down, then away.
Then he says more confidently: ”I think in the last days before the Israeli attack on Gaza, the firing of rockets increased to about 80 rockets a day. And our casualties, and our homes destroyed, and there was the suffering of close to one million Israelis who have to live in underground shelters. No government could tolerate this. No government could simply turn the other cheek.”
But the Palestinian side was suffering even more horribly – using your logic, they, too, have a right to fight back and bomb. ”I could understand and justify, and justified, a limited, proportionate, measured, cautiously targeted Israeli military response – not a full-scale war. You see… I said many times, and I’ll say it again – I’m a peacenik, not a pacifist. Yes, the pacifists believe that the ultimate evil in the world is war. I believe that the ultimate evil is not war but aggression, and aggression sometimes has to be blocked by force. Hence the difference between a peacenik and a pacifist.”
It is another wriggle. I’m not advocating pacifism – I’m saying this specific war was a bad idea. As if to soothe me, he says: ”I think there should be a thorough judicial interrogation of the occurrences in the Gaza war. The Israeli judiciary is independent and bold and I think there should be a thorough, comprehensive interrogation.” He then says that ”in principle”, Israel should negotiate with Hamas. ”If Hamas is ready to talk to Israel, Israel should talk to Hamas right away. Absolutely. Absolutely. Of course, we need to. It’s difficult to compromise with Hamas because Hamas maintains that there should be no Israel at all. Not even I can propose as a compromise that Israel exists Mondays, Wednesdays and Thursdays. But the moment Hamas shows the slightest inclination to recognise Israel, I would talk to it – of course I would.”
The he surprises me with a bold prediction. I ask: can you imagine Bibi Netanyahu shaking hands with the Hamas leader Ismail Haniyeh on the White House lawn, with Obama smiling in-between? He beams. ”Absolutely, yes. Absolutely, yes. Absolutely, yes.” He adds: ”Don’t swear an oath about Netanyahu not delivering the two-state solution. So far, we have seen almost every right-wing Prime Minister making surprising concessions for peace. Begin over Sinai and the peace with Egypt; Sharon in evacuating the Gaza strip; Netanyahu himself over the Hebron concessions. So, I don’t know. I cannot read his mind; I am sure he does not know yet what he is going to do. But it may well be that reality will be stronger than him, that he will sense the mood of the majority of the Israeli people and surprise us.” He has met Netanyahu ”a few times”, and says: ”Deep down below, he strikes me as an opportunist, and that’s not necessarily a bad quality under the circumstances.”
Oz and Netanyahu come from similar backgrounds: right-wing revisionists in a socialist country, demanding tougher, harder, crueller policies. Can you imagine a world where you ended up like him? ”Yes, yes,” he says. ”Well, the question is – would he end up like me?”
What does this support for the attack on Gaza – and the initial bombing of Lebanon in 2007 – suggest about Oz? Is there a desire to be an easy, unconflicted part of the tribe – to belong – at last? Is his empathy running out as rockets rain close to his home? In his latest, tender book, Rhyming Life and Death, a middle-aged novelist wanders the streets of Tel Aviv, feeling disconnected from his country. The character admits to ”a profound sadness that he is always an outsider”.
Do you feel this, Amos? There is a long pause. ”I would say yes,” he says. But every follow-on question I ask to tease this out only prompts a subject-changing anecdote about something else. The loneliness of the exhausted, wavering peace campaigner is something he doesn’t want to discuss. And so the boy who ran away from his suicide-scarred home at 14 to become a left-wing icon might be allowing flickers of his father’s voice to break through – at last, after all this time.
Fundersam,
Mitt argument vara bara ett förnekande av tesen att judar endast är säkra i Israel. Jag behöver inte, som Eva föreslår, ”fråga var judarna känner sig säkrast”. Jag pratade inte om vad ”folk känner” utan om rena fakta? Det är i Israel som flest judar dödats för att de var just judar under de senaste 20 åren.
Det förvånar mig inte det minsta att dina föräldrar såg en utvandring till Israel som ett sätt att komma undan den vidriga antisemitism som de urartade kommunistpartierna i öst endera utövade själva eller blundade inför.
Däremot tycker jag att den hotbild och antisemitism som Eva målar upp för dagens Europa mycket påminner om den utlänningsskräck som man kan hitta i isolerade byar och småstäder där det inte finns en enda invandrare. På många sådana platser går djungeltelegrafen varm om det ena överfallet efter det andra. Men det är alltid någon som känner någon som berättat att någon råkat illa ut. Evas argument om
en antisemitisk ”vänsters” dominans i de amerikanska universiteten är rent skrattretande.
Marlene, det är klart att det är tragedi för varje barn som dör i Gaza.
Men… Världen är så snabb att lägga hela felet på Israel. Enligt kriget och internationella lagar är en nation som använder mänskliga sköldar de som är ansvariga för dessa civilas öde. Det är enligt internationell lag olagligt att inte ha sina soldater i uniformer. Det är olagligt att använda sjukhus, ambulanser, skolor, etc som militära enheter.
Hamas var skyldiga till att använda mänskliga sköldar. Deras mycket unga soldater bar inte uniform. De använde byggnader, ovan, för militära installationer.
Föremålet för Hamas raketattacker är främst avsedda för att skada och sprida skräck hos civila israeler.
Israel utrymde Gaza 2005. De tvångsflyttade judar som bott där längre än de flesta arabiska Gazabor. De lämnade framgångsrika
växthus bakom sig. Det fanns planer på att fortsätta tillbakadragning från Västbanken.
I Gaza valdes Hamas. Hamas kastade brutalt ut Fatah, kastade från byggnader, gick in på sjukhus och lemlästade…..
De rev infrafrastruktur som skofabrik och växthus. De har kontinerligt dagligen skjutit raketer mot israeliska Civila.
Israel kunde inte längre acceptera daglig beskjutning över en miljon av sin befolkning. Åtminstone 3 skolor träffades. Ett ålderdomshem träffades…En förstad till Tel Aviv beskjöts.
Israels mål var militära installastioner, varifrån raketerna kommer, tillverkas och förvaras. Deras mål var också de mer än 100 tunnlar till Egypten där mer vapen är förnödenheter smugglas in. De försöker att undvika att skjuta mot civila, men det betyder att de kan inte förstöra militär infrastruktur.
Så Hamas räknar på hjärtesträngarna. Det är klart att Israel ses som boven i dramat. Men Bitte Hammargren och kompani ljuger med ögonblicks journalistik, när de inte förklarar sammanhanget. RAketerna nämns för det mesta som en bisats som man inte behöve ta allvarligt.
Hamas räknar kallblodigt på världsopinionen. Bitte Hammargren och kompani kommer alltid in med ögonblicksjournalistiken och utpekar. Hamas visar förstörelsen för Bildt.Hamas behöver inte bli besvikna. Pengarna strömmar in till Hamas. Det mesta kommer at gå till mer vapen och mer rikedomar till Palestiniernas ledare.
PLO var även bättre än Hamas att sko sig. Arafat dog en rik man.
Abbas förlorar stöd för att han är så korrupt. Förresten så lär det förekomma mycket gott på bordet för dessa mäns möten.
Hamas är en organisation som vill ha en strikt Islamisk stat. De accepterar inte en permanent 2 stats lösning. De sticker inte under stolen att de vill inte ha en Islamisk stat jämte Israel. De vill ha en stat i stället för israel. De är antisemiter. Fatah har sagt att de inte är antisemiter. De vill …för nu… acceptera staten Israel. Abbas period gick ut den 9 januari och han kommer antagligen inte att bli omvald, utan vi får räkna med Hamas också på Västbanken.
Jag menar mer än 1000 tunnlar.
Jag vill påstå att rena fakta är att judar i världen känner sig mer hotade till livet för att de är judar utanför Israel än i Tel Aviv, USA undantaget. Judiska studenter på israeliska univeersitet känner sig inte hotade av andar studenter och av fakultet. Vilken jude i Malmö vågar i dagen läge tända minora synlig från gatan.
I en av de baltiska staterna klär barnen ut sig till judar på Halloween.
Anna, Israels främsta intresse är att överleva som en nation. Försvarbara gränser ingår i en fredsuppgörelse.
Det är inte säkert för judar att röra sig fritt på Västbanken. Så länge som Hamas är Palestiniernas ledare, är det självmord för Israel att ge upp Västbanken. Lieberman är ärligare . Han är inte i kategorin av Hamas.
Sympatier för de mest förtryckta… Där kan antagligen Hamas hitta sina favorit tips så de kan kvalificera.
Nej, Eva, det finns inga men i världen som kan bortförklara de döda barnen. Inte ett enda ett är ett skäl giltigt nog för att en blodmassaker som den vi precis bevittnat skedde. Du skrev tidigare att jag när jag läste Bittes artiklar fallit in i vem det som är mest synd om, och nu skriver du själv att det handlar om vem som har mest rätt och vem som har mest fel? Israel har ockuperat Palestina, har brutit mot krigets lagar, på de mest grövsta slag. Sedan efter allt detta uppstår debatten om antisemitismen. Men antisemitsmen har inte ökat, är inte ett stort problem i det här landet, om vi ska begränsa oss och se hur det ser ut här i förhållande till övriga världen. Istället är det rasismen som dominerar mer, en rasismen som slår ut mot muslimer och araber. Ett exempel på ett sådant parti är Sverigedemokraterna som går framåt, stadigt. Där har vi ett parti som går till hets mot folkgrupp, mot muslimer.
Nu är det ändå så att antisemitismen ska bekämpas var helst den uppstår, självklart! Men att jag, om jag tycker att kriget mot Gaza är åt helvete, och alla vi andra som demonsterade inte bara här, utan i hela vida världen, ska sättas ihop med att vi då också hestar judarna, så far man inte rättvist ut i sitt dömande. Här måste gränsen stå klart och tydligt. Rasismen mot judar och demonstrationer mot Israels ockupationspolitik ska inte blandas ihop! Huvudfrågan är ju att vi demonsterar mot Israels terror, vi är inga rasister för att vi tycker att Palestina har rätt att finnas. Hur sjukt är inte en sådan anklagelse? Jonas Sjödtedt skriver om detta i dagens Flamman, han skriver bla: ”Om de skulle lyckas sätta likhetstecken mellan Israels politik och judendomen så skulle en konsekvens bli att antisemitsmen faktiskt stärks enormt. De spelar rasisterna i händerna.” Med ”de” menar han ”många av Israels så kallade vänner” som medvetet blandar ihop antisemitismen och kritiken av Israel och ger exemplet Jan Björklund ”som gormade om hat mot judar när Israels politik kritiserades”. Är det inte dags att anamma lite mer ansvarfull debattklimat genom att inte spela rasisterna i händerna? För att likställandet som sagt var, mellan Israels politik och judendomen, får konsekvenser som inte är bra för oss som vill bekämpa antisemitismen på riktigt.
Amos Oz står för fred och den tvåstatslösning som så många av oss trodde på, men idag har svårt att se. Han är en mycket begåvad författare och texten ovan är både läsvärd och tänkvärd.
Eva: Det kommer aldrig att bli säkert för judar på Västbanken så länge det palestinska folket måste leva som djur och andra klassens människor. Att Hamas blev framröstade beror på att dem var det sista hoppet om ett värdigt liv. Inget blev bättre så länge Fatah hade makten. Palestinierna vill också överleva.
På en punkt är jag benägen att hålla med dig och det är det stora judeförakt som sprider sig över världen, jag vill inte kalla det för antisemitism utan det består mer av ett förakt inför senaste bombningarna i Gaza. En ”förintelse del II” utförd av judar. När man hör era utläggningar om Hamaz och ”Israels rätt at försvara sig” mantra blir man bara trött. Ni menar att ”Palestinska barn som fosforbombats kan skylla sig själv för att deras föräldrar röstat på Hamas”.
Kloka normala människor köper inte detta.
Vad jag läste att Oz säger i artikeln.
Både judar och palestinier har rätt till ett land. Hamas är inte redo för fred och en 2 statslösning.
Anna, jag håller med dig att hur världen ser bombningen i Gaza hjälper inte att stäva antisemitismen, utan ger den foder för att öka.
Ändå, under andra världskriget, blommade antisemitismen fast judarna som lamm gick till förintelsen.
Fatah annonserade just att de inte kan erkänna Israel som stat.
Vad är antizionism annat än att judar inte förtjänar att ha en stat.
Eva,
Jag tycker nästan synd om dig. Nu börjar till och med veteransoldater som deltog i slakten i Gaza att anklaga den egna arméledningen för att medvetet ha beordrat mord och terror mot civila. Men med dina tjocka skygglappar kommer du väl att se dem som betalda agenter av Hamas. Egentligen vet jag inte varför jag fortsätter att argumentera med dig. Det är som jag skrev redan i början en diskussion mellan två skilda världar. Jag gör det väl för att, hoppas jag i min naiva tro, kunna påverka läsare som besöker vår blogg.
Här under hittar ni ett par artiklar från dagens The Independant som tar upp soldaternas berättelser.
Jag förmodar Eva, att du gjort ett skrivfel i sista meningen i ditt senaste inlägg, då du skriver ”vad är antizionism annat än att judar inte förtjänar att ha en stat”. Du menar väl ”antisemitism”? Jag vet inte om du själv är judinna eller om du bara solidariserar dig blint med sionismens målsättningar.
I Israels ”basic laws”(Israel saknar en konstitution) står det att ”Israel är alla judars fosterland”. Med lite eftertanke inser man att det är en absurd idé. Därför att i samma ”basic laws” förklaras också vem som är jude. Man är jude om man har en judisk mor eller om man konverterat till judendomen. Alltså räcker det för vilken Svensson som helst att konvertera till judendom och plötsligt är Israel dennes fosterland. Ska vi kanske börja uppmana finlandssvenkarna att flytta hem till fosterlandet? Nåväl, jag tror detta är min sista kommentar till Evas fantasivärld fylld av bara goda och onda.
Läs nu artiklarna här under.
Israel’s dirty secrets in Gaza
Army veterans reveal how they gunned down innocent Palestinian families and destroyed homes and farms
By Donald Macintyre in Jerusalem
Friday, 20 March 2009
Israel was last night confronting a major challenge over the conduct of its 22-day military offensive in Gaza after testimonies by its own soldiers revealed that troops were allowed and, in some cases, even ordered to shoot unarmed Palestinian civilians.
The testimonies – the first of their kind to emerge from inside the military – are at marked variance with official claims that the military made strenuous efforts to avoid civilian casualties and tend to corroborate Palestinian accusations that troops used indiscriminate and disproportionate firepower in civilian areas during the operation. In one of the testimonies shedding harsh new light on what the soldiers say were the permissive rules of engagement for Operation Cast Lead, one soldier describes how an officer ordered the shooting of an elderly woman 100 metres from a house commandeered by troops.
Another soldier, describing how a mother and her children were shot dead by a sniper after they turned the wrong way out of a house, says the ”atmosphere” among troops was that the lives of Palestinians were ”very, very less important than the lives of our soldiers”.
A squad leader said: ”At the beginning the directive was to enter a house with an armoured vehicle, to break the door down, to start shooting inside and – I call it murder – to shoot at everyone we identify. In the beginning I asked myself how could this make sense? Higher-ups said it is permissible because everyone left in the city [Gaza City] is culpable because they didn’t run away.”
The accounts, which also describe apparently indiscriminate destruction of property, were given at a post-operation discussion by graduates of the Yitzhak Rabin pre-military course at the Oranim Academic College in northern Israel. The transcript of the session in front of the head of the course – details from which were published by the newspaper Haaretz – prompted the Israel Defence Forces (IDF) military advocate general Avichai Mendelblit yesterday to announce a military police investigation into the claims. Haaretz said the airing of the ”dirty secrets” would make it more difficult for Israelis to dismiss the claims as Palestinian propaganda. The course principal, Danny Zamir, told the newspaper that after being ”shocked” by the testimonies on 13 February he told the IDF chief of staff Gabi Ashkenazi he ”feared a serious moral failure” in the IDF.
In one account, an infantry squad leader describes how troops released a family who had been held in a room of their house for several days. He said: ”The platoon commander let the family go and told them to go to the right. One mother and her two children didn’t understand and went to the left, but they forgot to tell the sharpshooter on the roof they had let them go and it was okay… The sharpshooter saw a woman and children approaching him. He shot them straight away. I don’t think he felt too bad about it, because, as far as he was concerned, he did his job according to the orders he was given. And the atmosphere in general, from what I understood from most of my men who I talked to, the lives of Palestinians, let’s say, is something very, very less important than the lives of our soldiers.”
A second squad leader, who described the killing of the elderly woman, says he argued with his commander over loose rules of engagement that allowed the clearing out of houses by shooting without warning residents beforehand. After the orders were changed, soldiers had complained that ”we should kill everyone there [in the centre of Gaza]. Everyone there is a terrorist.” The squad leader said: ”To write ’death to the Arabs’ on walls, to take family pictures and spit on them, just because you can. I think this is the main thing: To understand how much the IDF has fallen in the realm of ethics.”
Ehud Barak, Israel’s Defence Minister, said: ”I say to you that from the chief of staff down to the last soldier, the most moral army in the world stands ready to take orders from the government of Israel. I have no doubt that every incident will be individually examined.”
But Israeli human rights organisations, including B’Tselem and the Association for Civil Rights in Israel, called for an independent investigation and complained that the military police inquiry had only been announced after Haaretz published the story, ”three weeks after the relevant materials reached the Chief of the General Staff. This tardiness follows a pattern of failures to investigate suspicions of serious crimes”.
Amos Harel, the paper’s respected military correspondent who broke the story, wrote that Mr Zamir was sentenced in 1990 for refusing to guard a settlers’ ceremony at Joseph’s tomb in the West Bank. But he added that a reading of the transcript shows that Mr Zamir ”acts out of a deep concern for the spirit of the IDF”.
In their own words: Soldiers’ stories
Squad leader Aviv
”At the beginning the directive was to enter a house with an armoured vehicle, to break the door down, to start shooting inside and to ascend floor by floor and – I call it murder – to go from floor to floor and to shoot at everyone we identify. In the beginning I asked myself how could this make sense? Higher-ups said it is permissible because everyone left in the city [Gaza City] is culpable because they didn’t run away. This frightened me a bit. I tried to influence it as much as possible, despite my low rank, to change it. In the end the directive was to go into a house, switch on loudspeakers and tell them ’you have five minutes to run away and whoever doesn’t will be killed’.”
Soldier Ram
”There was an order to free the [confined] families. The platoon commander set free the family and told them to turn right. A mother and two children didn’t understand and turned left. [Officers] had forgotten to tell the sniper on the roof that they were being set free and that everything was okay and he should hold fire. You can say that he acted as he was supposed to, in accordance with the orders. The sniper saw a woman and children approaching him, past lines that no one was to be allowed to cross. He fired directly at them. I don’t know if he fired at their legs but in the end he killed them.”
Johann Hari: Dupes? No, we were telling the truth
Friday, 20 March 2009
For months, the opponents of Operation Cast Lead – the assault on Gaza that killed 1,434 Palestinians – have been told we are ”dupes for Islamic fundamentalists”, or even anti-Semitic. The defenders of Israel’s war claimed you could only believe the reports that Israeli troops were deliberately firing on civilians, scrawling ”death to Arabs” on the walls, and trashing olive groves, or using the chemical weapon white phosphorus that burns to the bone, if you were infected with the old European virus of Jew-hatred.
Now the very people who fought that war have confirmed we were simply describing reality. One Israeli Defence Force squad leader says of the orders he was given to target civilians: ”I call it murder.” As he put it: ”In the end the directive was to go into a house, switch on loudspeakers and tell them ’you have five minutes to run away and whoever doesn’t will be killed’.” In a crowded civilian city, there are all sorts of people who cannot run away: the elderly, the disabled, the pregnant, the terrified. This soldier was told to kill them.
He is not alone. Anybody who has reported from the Occupied Territories has witnessed a culture of racist contempt for ordinary Palestinian civilians. They are treated as suspects simply for walking around their own home towns, or trying to sell their own produce. This is not a few bad apples: it is endemic to the nature of occupation, blockade and repeated assault.
Yet there is a swelling movement of young Israelis who are speaking out – and refusing to kill on occupied land. It’s a strikingly brave move in a country that is drifting to the right. Ehud Olmert, Israel’s out-going Prime Minister, has publicly bragged that Israel’s response to attack ”will naturally be disproportionate”, just as he boasted about the 2007 war in Lebanon: ”Half of Lebanon was destroyed – is that a loss?”
None of this had to happen. On the eve of the attack, Ephraim Halevy, the former head of Mossad, said that the way to stop rocket attacks on Israel was to draw Hamas, the elected Palestinian government, into negotiation and compromise – but ”Israel, for reasons of its own, did not want to turn the ceasefire into the start of a diplomatic process with Hamas”.
Instead, Israel launched an attack on civilians of which her own soldiers are ashamed. It can only increase hatred – and make the fair division of the land between Palestinians and Israelis recede even further on to the horizon.
Rapporterna från igår är förstås shockerande och det är inte något jag är beredd att försvara om de visar sig att de är sanna.
Vad jag förstått och vad jag tror att de flesta i Israel förstått är att man gör allt för att undvika att skada civila. Att Israel mer än andra nationer varit toleranta att uthärda beskjutningar av sina civila och ofta avbryter anfall.
Det var inte tryckfel.
Kanske kan du och andra klargöra att när de säger att de är antisionister så menar de att de vill hjälpa till att eliminera Israel, att judar inte förttjänar att ha en stat där de kan leva som judar, att judar har ingen anknytning till Palestina.
Jag har från vad jag läst vad du skriver att du ser dig som en antisionist, men du kan inte komma ut och säga du är emot att Israel finns som en stat.
Om det är din åsikt så förstår jag inte varför du citerar OZ. Ditt citat från Oz säger att det är 2 folk som inte har någon annanstans att gå och som måste dela ett land.
Är de som framhåller sig själva som antisionister lika stolta att påpeka att vad de menar är att de önskar att eliminera Israel. Det vore att klargöra för alla var media står.
Det är väl Israel som kan bestämma vem som kan bli medborgare
där liksom Sverige kan bestämma vem som kan bli medborgare i
Sverige. Den så kallade lagen ”law of return” kom till beroende på antisemitismen. Så vitt jag vet räcker det med att ha en judisk far eller morförälder.
Antisemitism är innebär hat mot judar som folkgrupp. Hamas förordar ”genocide” av judar. Hamas och Fatah vill eliminera Israel. Muhammad Dahlan försäkrade försäkrade Hamas att de skulle aldrig erkänna Israel för att underlätta en union.
Varför skulle inte dessa uppgifter vara sanna?
Vad är det för tro på Israel när du säger att du _ tror_ att Israel gör allt de kan för att undvika att skada civila, är det inte samma Gazamassaker vi har bevittnat? Vad Israel gjort i ”Operation Gjutet bly” är gjort. Vad är anledningen till att man går så hårt ut mot Gaza? Det vankades val.
Eva,
Så här skriver du och det är verkligen ett koncentrat av dina missförstånd vad gäller min och andra socialisters antisionism(inte att förväxla med islamistiska fundamentalisters position):
”Kanske kan du och andra klargöra att när de säger att de är antisionister så menar de att de vill hjälpa till att eliminera Israel, att judar inte förttjänar att ha en stat där de kan leva som judar, att judar har ingen anknytning till Palestina.
Jag har från vad jag läst vad du skriver att du ser dig som en antisionist, men du kan inte komma ut och säga du är emot att Israel finns som en stat”.
När jag proklamerar mig som antisionist innebär det att jag är emot den sionistiska rörelsens mål(grundad och definierad av Theodor Hertzl omkring 1890), nämligen att skapa en judisk statsbildning, det vill säga en stat med judaism som statsreligion. Jag är emot det lika väl som jag är emot alla andra statsbildningar som proklamerar en religion som statsreligion. Det är en sorts sekterism som automatiskt gör alla icke-religiösa och de med ”fel” religion till andra klassens medborgare, eftersom det inte finns några statsbildningar där 100% av alla människor i staten bekänner sig till en och samma religion. Redan det faktum att den stora majoriteten av jordens befolkning inte tror på en Gud, (i kristen eller muselmansk mening), visar att stat och religion ska hållas isär. Religionen ska vara en privatsak annars blir den ett förtryckarinstrument eller förtryckt.
Själv tror jag inte att en två-statslösning är möjlig(inte längre)
och i grunden är jag för en sekulär enstatslösning, där judar och palestinier lever sida vid sida med lika rättigheter. Nu är det ett faktum att en klar majoritet av det palestinska folket vill ha en egen stat och då är det inte upp till mig att gå emot det. Min uppgift som socialist blir då att stödja de förtryckta palestiniernas rätt till en egen statsbildning. Samtidigt står det alltmer klart, speciellt med Netanyahu och Lieberman vid statsrodret att Israel inte tänker överge de bosättningar på Västbanken som just nu gör en Palestinsk stat omöjlig. Den kan inte ens en gång fungera rent geografiskt eftersom bosättningarna kapar det territorium som bebos av palestinier i tre delar utan kommunikation mellan dem.
Så om du verkligen vill förstå vad jag menar så måste du sätta dig in i idén att säga att man är emot ett Israel med judendom som kriterium för fullt medborgarskap inte innebär att man är emot en stat kallad Israel och dess rätt att existera. Men det innebär också att jag anser det idiotiskt att proklamera det existerande Israel som alla judars fosterland, lika lite som Kina är den miljonhövdade kinesiska diasporans fosterland.
Det går faktiskt att vara för Israels rätt till existens och samtidigt vara emot den aktuella statsformen som förnekar den palestinska minoriteten fullt medborgarskap. Och att vara totalt emot den sionistiska högerns dröm om ett Stor-Israel där alla palestinier, i Israel och på Västbanken, fördrivits till Jordanien och Egypten.
Jag ser din åsikt som antingen naiv eller som hyckleri. När judarna har varit förföljda spelar det inte någon roll om de är religiösa eller inte. Judar som folkgrupp identifierar sig som en etisk grupp som sträcker sig utanför religion.
En enstatslösning med en majoritet är detsamma som att eliminera Israel som en stat.
En enstatslösning där judar är en minoritet är detsamma som att eliminera Israel. Det blir Palestina, en Islamisk stat med ett gradvis minskande antal judar och ….kristna.
Jag antar att alla här vill se ett slut på blodbadet någongång. Men icke! Nu krigas det , det har det gjort så länge jag levt och långt innan jag blev påtänkt och jag antar att det kommer att fortsätta att krigas långt efter att jag har dött också. Ett evighetskrig! Och Jerusalem betyder ”Fredens stad”!
De Israeliska soldaernas vittnesmål är avskyvärda men knappst någon överraskning. Detta har palestinier känt till länge. Det är sedan länge känt av palestier att Israeliska soldater är brutala och gör ingen skillnad mellan kvinnor, barn eller soldater. Även barn tillhör ju Hamas eller hur?
Skjuter man en gravid kvinna får man två på köpet.
Har nu följt din argumentation Eva och finner den ganska tröttsam. Precis som Benny Åsman säger du har stora skygglappar för ögonen. Du VILL inte förstå.
Eva,
Det är upp till den ockuperande makten Israel att bestämma sig för vad man vill. Endera följer man den sionistiska högerns recept på ett Stor-Israel som innefattar allt mellan Medelhavet och Jordaniens gräns och då har judarna skapat en judisk stat med en snabbt växande arabisk minoritet i sin mitt. Eller så accepterar man en tvåstatslöning baserad på 1967 års gränser. Men då måste de 500 000 israeliska bosättarna på Västbanken evakueras. För så länge dessa bosättningar består finns det inte ens en gång en geografisk möjlighet att skapa en palestinsk statsbildning. I det nuvarande militära styrkeläget är det endast Israel som kan välja mellan dessa två optioner. Palestinierna har i dagens läge ingen militär möjlighet att ändra dessa grundförutsättningar. Det är upp till Israels medborgare att välja mellan vad sionismen ser som ett val mellan pest och kolera.
Därmed avslutar jag för tillfället mina inlägg i det här ämnet och tackar alla som bidragit till mer än 30 kommentarer till min blogg. Det värmer. Ni är mer än välkomna att fortsätta debatten på bloggen utan mig.
Eva, du kommer att gå från besvikelse till besvikelse. De som nu har makten i Israel är ett gäng extremister. Dina ideal om Israels ”demokratiska och moraliskt högtstående armé” kommer att få sig den ena törnen efter den andra. De israeliska soldaternas berättelser häromdagen är bara början. Fler oskyldiga barn, kvinnor och gamlingar kommer att mördas i Israels namn.
Om man gillar judisk kultur (film, musik, konst etc), jag tycker mycket om till exempel John Zorn och hans masada band som specifikt handlar om judsikhet, läser judiska politikers texter (många av de främsta socialisterna har varit judar), och är allmänt intresserad av den judiska kulturen och religionen, har kompisar och delar av familj som är judisk men ändå anser att Israel är en apartheidstat. Är jag då antisemit? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men ett HÅN är det!!!
SRAEL’S CASE for existing is strong. It is not evident that its moral tears, however genuine, make that case stronger in the eyes of the world. Its self-doubts, encouraged by world condemnation, only remind the West of its own self-doubts and historical episodes it has chosen to reject. Direct empathy and identification, as terrorists and insurgents around the world have learned, is the longest path to the heart of the West.
Outside of America, few Western nations identify with Israel. For them, to be Western is above all to be charged with not inflicting suffering. Israel shares the West’s repulsion with suffering. Perhaps it thinks for this reason that its tears will win sympathy. In fact, they encourage its enemies and confuse its supporters. The bitter truth is that hasbara is not propaganda at all, so much as a moral need particular to the Israeli psyche. And Israel’s need to be known, warts and all, does not convince Westerners of justice of its cause.
Fredrik åk till Tel Aviv om du tycker om musik och konst och upplev själv Israel och dess folk innan du helt förkastar det. Tel Aviv har en intensiv musik scen med en rad jazzklubbar. Berkley School of music har en filial i stan . Konst och konstföreläsningar är lättillgängliga och kan vara intensiva. Prata med israeler. De flesta har inte mycket pengar men träffas på de många kafeerna.
Benny varför tar du inte en sväng också till Manhattan on the beach. Israel var grundat på socialism och även om det finns färre kibbutzer, så finns de fortfarande. Du kan uppleva en progressiv ekologisk kibbutz där alla delar sina inkomster.