Blev IF Metalls Olle Ludvigsson lurad av Volvo?

VÄRRE ÄN

WANJA?

”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.

Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…

Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat

och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…

Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…

Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.

Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?

Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt

med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…

Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:

Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”

I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:

”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.

För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.

Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.

Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.

Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.

De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.

För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”

Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.

I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora

manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….

På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.

Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.

Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.

Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SD1,

Lämna ett svar