Modern kolonialism tar jordbruksmark från de fattiga.
Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.
Hur långt ska markjakten leda?
Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.
Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.
De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.
« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.
Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?
Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.
En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.
Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.
-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.
FN-rapportens svar på frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.
-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.
-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.
I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.
Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009
RegionAfrika
Asien
Andra
|
Land |
Investerare |
Kontrakt |
Dem.Rep. Kongo |
Kina |
2,8 milj.ha för biobränsle |
|
Sudan |
Egypten |
2 milj. ton vete per år |
|
Sudan |
Kuwait |
Enorma områden inte spec. |
|
Sudan |
Sydkorea |
690 000 ha för vete |
|
Dem.Rep.Kongo |
Sydafr. bondeförb. |
10 milj. ha utbjudet |
|
Tanzania |
Saudiarabien |
500 000 ha att hyra |
|
Indonesien |
Bin Laden Group |
500 000 ha för ris |
|
Pakistan |
Arabemiraten |
324 000 ha uppköpta |
|
Brasilien |
Mitsui (Japan) |
100 000 ha sojabönor |
|
Ryssland |
Alpcot Agro (Sverige) |
128 000 ha |
Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer.
Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.
De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.
-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.
-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.
-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.
Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.
I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar
Är det så enkelt att arbete och kapitalränta får ge vika för jordränta i kapitalismens dödskamp?
Pingback: Vattenfall utsett till årets klimatbrottsling | Proletärbella