Ska vård löna sig ?
Svaret är både ja och nej, beroende på vad den som ställer frågan menar. I en kommentar till min förra blog skriver Eva att folk visserligen är nöjda med vården i Frankrike men att den kostar alldeles för mycket för den franska staten. Med det menar hon att budgetunderskottet för vården är stort och ökar.
Det råder stor förvirring kring vad vården kostar. När nobelpristagaren Paul Krugman håller med Obama och säger att ökade statliga utgifter för vården mycket väl kan leda till minskade utgifter för vården går republikanska senatorer i taket och ropar om ökade skatter för att betala skenande vårdkostnader. De talar helt enkelt om skilda saker.
Barack Obama har helt rätt när han säger att det amerikanska vårdsystemet är det dyraste i OECD och långt ifrån det effektivaste. Han hänvisar då till en mätmetod som tar häsyn till hela kostnaden, offentlig som privat, för vården, det vill säga hur stor procent av bruttonationalprodukten BNP som går till sjukvården. Statistiken talar sitt tydliga språk. I USA används cirka 15 procent av BNP till sjukvården medan övriga OECD-länder, inklusive Sverige använder 8-10 procent. Om sjukvården i USA gav bättre resultat än i jämförbara länder funnes det inget att bråka om. Men alla vet att folkhälsan i USA är sämre än i många andra länder. En viktig orsak till de stora kostnaderna är systemet som betalar läkarna per akt, det vill säga att en patient kan gå till fem olika läkare som alla skickar patienten till exempelvis en röntgeundersökning. Alla fem får betalt för att ha ordonerat samma sak.
USAs vård i % av BNP år 2008 jmf med andra länder
När Eva säger att vården blir för dyr för staten handlar det bara om statens budget. För dyrt blir då synonymt med att det behövs höjda skatter för att betala de ökade offentliga vårdkostnaderna. Men varför bara räkna med de offentliga utgifterna? Om den privata vårdsektorn är så dyr och exklusivt inriktad på patienter med goda reserver att den går med vinst, rent bokföringsmässigt, innebär inte att det kan ses som en samhällelig vinst. Lika lite kan man säga att ett statligt underskott i vårdbudgeten är en förlust och att sjukvården kostar för mycket. Det är resultaten som ska räknas.
I en bilverkstad kostar det oftast stora pengar att reparera en bil. Verkstadens uppgift är att reparera bilar. Oavsett 
om verkstaden går med förlsut ena året och med vinst de flesta åren är vinsten för samhället uppenbar om än svår att mäta. Säkrare bilar, bra underhåll bidrar till färre olyckor, färre döda och färre skadade som behöver vård.
I sjukvården kan man säga att uppgiften är att reparera människor. Om det rent bokföringsmässigt kan göras med vinst eller förlust är i stort sett ointressant. De stora vinsterna består i att ”reparerade” människor kan arbeta eller söka arbete och aktivt bidra till att skapa de resurser som bland annat behövs för sjukvården.
Det spelar ingen roll om katten är svart eller grå bara den fångar möss, sa Deng Xiaoping för att mana vissa kineser 
att berika sig på andra. Men kattens färg spelar roll. I det amerikanska sjukvårdssystemet är det läkemedelsföretagen, direktörerna för de privata sjukhusen, försäkringsbolagen och specialisterna i läkarkåren som gör stora, ja enorma, vinster utan att det fångas fler möss. Den privata vårdens uppgift blir då att göra en bokföringsmässig vinst på att endast vårda de som kan betala för sig. Den ställer åt sidan de femtio miljoner som saknar sjukförsäkring och lämnar åt det offentliga att med allt mindre resurser, budgetdiciplinen kräver sitt, plåstra om bäst det går.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Sjukvård,