Israel behöver syndabockar.

Uppståndelsen kring Aftonbladets artikel har fått proportioner som visar att den israeliska regeringens reaktion inte handlar om sanningshalten i journalisten Donald Boströms historia om organhandel.

Det finns ett märkligt och omvänt förhållande mellan högljuddheten i den israeliska inrikespolitiken och de verkliga, inte upplevda, hot som landet står inför. På Västbanken inget nytt. Den palestinska samarbetsregeringen gör allt för att motståndet mot den israeliska ockupationen ska hållas inom de ramar som Abbas lagt fast, det vill säga i praktiken fred utan avtal. På gränsen mot Libanon är det tyst som i öknen. Och på Gazaremsan hålls befolkningen instängd i ett högsäkerhetsfängelse. På ett sätt kan man säga att Israel har fått den fred det säger sig sträva efter men utan eftergifter, utan fradsavtal eller förlust av ockuperad mark.

Ändå är ropen ”vargen kommer” mer högljudda än någonsin. Tystnaden på fronten presenteras som ett hot. Lieberman och Netanyahu varnar regeringen i Beirut för att den är ansvarig för en eventuell attack från Hizbollah trots att det inte finns några tecken på sådan planer från dem. Lieberman lyckas med konststycket att framställa den snälla och mycket tama Fatahkongressen som ett bevis på att fred är otänkbart för lång tid framåt.

Inrikes går det inte en dag utan att israeliska och utländska NGOs attackeras och anklagas för att liera sig med terrorismen eller att indirekt försvara den. Utländska regeringar anklagas för att finansiera NGOs med antisemitisk eller antiisrealisk agenda, som Human Rights Watch och andra ”terroristkramare”.

Syftet är uppenbart. De styrande i Washington, Berlin, Paris, London, och Stockholm för delen, är mycket känsliga för kritik om antiisraelisk hållning. Just nu ökar trycket på Jerusalem, både från Vita Huset och EU, att ändra hållning i tvåstatsfrågan och för att tills vidare stoppa all nybyggnad på ockuperat territorium. Genom att dra igång ett helsikes oväsen kring påstådd antisemitism hoppas Netanyahu &Co att tvinga utlandet till fördömanden, avståndstaganden och förklaringar som försvagar påtryckningarna och gör det lättare att mobilisera den egna befolkningen till försvar av det oförsvarbara.

Aftonbladets artikel kom precis lägligt för att dra igång en ”diplomatisk kris” mot antisemitism och regeringar som inte sätter ner foten där Jerusalem önskar. Om det bara hade gällt att hitta antisemitiska artiklar i dagspressen för att dra igång en skandal var det inte nödvändigt att vänta på att Aftonbladet skulle släpa fram en gammal historia från 1992. Den egyptiska och saudiska pressen är full av vansinniga antisemitiska historier utan att Netanyahu går i taket var och varannan dag. Men en diplomatisk kris med Kairo hade inte tjänat hans syften, nämligen att avleda och försvaga trycket från USA och EU.

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SSD1,AB1,SVD4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Netanyahu, Aftonbladet, Israel, USA, EU, Bildt, Antisemitism, Palestina, Gaza