Tysk Höst

“Ett spöke går runt i Europa – socialismens utdragna kollaps. Inte ens mitt under de största utmaningarna för kapitalismen sedan 75 år, med ett sammanbrott av dess finansiella system, på grund av ”irrationella överflöd”, girighet och svagheter i regelsystemen, har Europas socialistiska partier och deras kusiner på vänsterkanten, förmått komma med trovärdiga politiska svar. Än mindre har de förmått dra fördel av högerns misslyckanden.”

Valkatastrofen ett faktum. Socialdemokraternas partiledare gör sin sorti…

Med denna målande skildring av valresultaten i de tyska valen och med sin ironiska blinkning till Karl Marx och hans episka inledning på det Kommunistiska Manifestet från 1842 träffar liberala New York Times mitt i prick. Utan minsta överdrift går det att säga att det politiska sceneri vi ser är ett historiskt skifte. Med katastrofvalet för den tyska socialdemokratin kom ännu ett skov, ännu ett ras. I inledningen av vårt nya sekel, skakas den gamla europeiska arbetarrörelsens politiska organisationer av väldiga förkastningar

Den håller helt enkelt på att gå under.

Men även kristdemokraternas Angela Merkel såg sina väljare gå högerut…

Tysklands socialdemokrater ”klubbades ner och mosades” av väljarna, fortsätter New York Times. Med bara 23 procent av rösterna var detta deras sämsta valresultat sedan ”återkomsten” efter Andra världskriget. Blickar vi dessutom tillbaka ännu längre i annalerna är detta den tyska socialdemokratins sämsta resultat sedan 1882. Priset för de senaste elva årens regeringsansvar – först med de Gröna och sedan med Kristdemokraterna – blev fruktansvärt. ”Der grosse koalition blev sozialer kältnis” . Den stora regeringskoalitionen innebar ett socialt, kallt samhälle. När socialdemokraterna (SPD) 1998 tillsammans med de Gröna kunde erövra regeringsmakten fick man stöd från tjugo miljoner väljare. I söndagens val var det inte ens tio miljoner tyskar som ville ge partiet sin röst. I förhållande till valet 2005 förlorade man 4.5 miljoner röster. Valundersökningar menar att 1.6 miljoner av dessa i år valde att inte välja alls. Av missmod och besvikelse stannade de hemma. 780 000 valde i stället vänsterpartiet Die Linke. 710 000 röstade med Die Grüne och till sist blev fanflykten över till regeringspartnern, ”Mütti Angela`s” kristdemokrater så stor som 620 000 tidigare väljare. Gamla parlamentariska arbetarbastioner föll samman. Som i det norra Ruhrområdet – med många arbetslösa gruv- och stålarbetare. På samma sätt i norra Dortmund där SPD tappade 15.2 procent av sina tidigare röster. I Bochums arbetardistrikt förlorade man så mycket som en tredjedel av sin väljarkår. I det socialt utsatta norra Duisborg, där bara 60 procent av innevånarna röstade, förlorade man 40 procent. Kanske det värsta av allt ändå var att de tyska liberalerna, med sitt förakt för fackföreningsrörelsen, fick fler röster från förstagångsväljarna än SPD.

De tyska liberalerna jublar över sin valseger. I SVT var folkpartiets europaminister Cecilia Malmström lika glad. Lika barn, leker bäst heter det och visst marknadsliberalerna har samma avsky för en stark fackföreningsrörelse.

Valet i Tyskland var en katastrof inte bara för socialdemokratin. Det var ett nederlag för alla socialister. För vad vi sett är också en väldig förskjutning i vanliga arbetande människornas medvetenhet om sig själva. Om de ser sig, tillsammans med sina arbetskamrater och grannar, som en klass med egna politiska intressen. I det smärtsamma ”bakruset” efter den globala kapitalismens finansiella härdsmälta är det nu i Europa – färre människor än någon annan gång under det sekel som gick – som ser sig själva som en självklar del av arbetarrörelsen i stort. De stora löntagargrupperna eller proletariatet om man så vill, är inte längre ”en klass i sig” som aktivt agerar som ”en klass för sig”! Die Linkes valframgång, med drygt tre procent, var naturligtvis viktig. I det gamla Väst-Tyskland gjorde man viktiga inbrytningar. I Bremen och Bremerhafen, med en mycket radikal framtoning, vann man mer än 15 procent av väljarkåren. I detta vänstersocialdemokratiska parti, finns viktiga lokala grupper, som vill att partiet ska bli ett verktyg för systemskifte. Ett revolutionärt parti som väljer Marx i stället för Keynes. Men deras dåliga organisation och många politiska oklarheter, med en hel del inre partikäbbel som följd, gör att det är helgjutna socialdemokrater som den förre finansministern LaFontaine, som helt dominerar Die Linke och bestämmer över partiets politik. I Berlin, där man delat styret med socialdemokraterna, har den tyska vänstern agerat efter samma logik som det svenska Vänsterpartiet under Göran Perssons alla nedskärningar…

”Ut ur Aghanistan” var en av Die Linkes valparoller.

New York Times konstaterar skarpsynt att samtidigt som en del konservativa grupper i USA vill demonisera Barak Obama och få honom till ”europeisk socialist”, bara för hans skattepolitik och försök att reformera sjukvården, är det nu Europas höger – inte dess socialistiska vänster , som sätter den politiska agendan. Tidningen citerar den kände franske filosofen, Bernard-Henry Lévy,  i sig själv ett återkommande varumärke för socialisterna, när han i somras fick frågan om de franska socialisterna verkligen är på utdöende: ”Nej, de är redan döda”, blev svaret. Det är lätt att instämma med både Times och Lévy. Om vi ser stora rörelser och historiska processer. Den italienska arbetarklassens politiska organisationer har exempelvis inte en enda representant vare sig i det egna parlamentet eller i Bryssel. Vi ser samma politiska landskap som den liberala amerikanska tidningen och vi ser att övriga Europa i dag, med en del förseningar, har eller håller på att få det som författaren Stig Dagerman en gång skrev om, en ”Tysk höst”. Men vi kan också med Marx se tillbaka och konstatera att ”Alla samhällens historia – är en historia om klasskamp … En ständig, ibland gömd, ibland öppen kamp”. I många fall i dagens Europa är vi tillbaka på ruta ett. Vi måste helt enkelt börja från början.. Med andra förutsättningar än arbetarrörelsens pionjärer. Men med samma. Ja, kanske större möjligheter!

Märkvärdigare än så är det inte.

Tillsammans med svenska Vattenfall jublade den tyska kärnkraftens lobbyister över valresultatet på en lyxrestaurang vid Hamburger Hauptbahnhof. De hoppas nu på att parentesen för tysk kärnkraft ska tas bort och det det kommer klartecken för ny kärnkraft. Men motståndet i Tyskland är både lekfullt och starkt som här på bilden.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyskland, Tysklandsvalet, SPD, Die Linke, Angela Merkel, FDP,

I pressen: SVD1,DN1,DagensArena,DN2,AB1,Dalademokraten,

Bloggare:Etthjärtarött,Svensson,Jinge,RödaMalmö,JonasSjöstedt,