Girigheten bedrar visheten.
Den här historien är egentligen av noll intresse för svenska läsare. Det handlar om interna stridigheter i den franska maxivaruhuskedjan Carrefour. So what?, kanske du säger. Det skulle jag också säga om det inte vore för att striden så glasklart visar vad ”kvartalskapitalismen” verkligen handlar om. Eller kanske borde det döpas om till Gamkapitalism.
Carrefour tillhör världens giganter på konsumentmarknaden och är en ledande aktör i Asien, framför allt i Kina, och Latinamerika. Där växer varuhuskedjans försäljning tvåsiffrigt varje år medan försäljningen stagnerar i det ”gamla” Europa. Ändå vill de två största aktieägarna i Carrefour göra sig av med alla varuhus i Asien och Latinamerika.
-Det är en katastrof att sälja ut i tillväxtländerna, det svarar enbart mot en finansiell logik för profit på kort sikt på bekostnad av en industriell logik, säger en anonym bankir till tidningen Le Monde.
De två aktieägarna som vill sälja är riskkapitalgruppen Colony Capital och fransmannen Bernard Arnault, ägare av LVMH som säljer kläder, smycken och kosmetika för miljonärer. Tillsammans äger de två 13,5 procent av Carrefour. I en demokratisk församling kallas det en liten minoritet. I en kapitalistisk församling, där penningen är Gud, ger det ett avgörande inflytande över företagsledningens beslut.
Men varför vill Colony Capital och Bernard Arnault sälja ut och därmed kapa den gyllene gren de sitter på? Det enkla svaret är att sedan de båda gick in Carrefours kapital våren 2007 har Carrefours aktie dalat, tillsammans med alla andra aktier, och de båda har fått stå ut med miljonförluster i euro. Det ligger inte i gamars kynne att förlora sitt byte utan reaktion. En utförsäljning av Carrefours snabbt växande avdelningar tar in mycket kapital till bolagets europeiska moderavdelning och de båda spekulanterna kan räkna med en snabb återhämtning av aktiekursen.
Att det sätter hela bolagets framtid på spel har ingen betydelse i den moderna gamkapitalismen. Tiotusentals arbeten i Europa kan komma i kläm. Det spelar heller ingen roll för gamkapitalismen. Carrefours VD säger att ”diskutera med så engagerade aktieägare ger styrka. De spelar rollen av partners även om det är jag som fattar besluten”. VD i Carrefour är Lars Olofsson. Aldrig hört talas om? Han försvann från Sverige 1976 som chef för Findus då Nestlé köpte den svenska matproducenten. Sedan 2007 är han VD i Carrefour.
De båda gamarna som snabbt vill ta igen sina förluster räknar med ett beslut om utförsäljning innan Jul. I de sfärer de rör sig finns det inga vänner som kommer med julklappar. De behöver inga vänner-de ger sig själva de bästa klapparna. Vilka avgörande beslut den rustike industrialisten Olofsson kommer att ta får vi se innan Jul.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Varuhus, Carrefour, Kvartalskapitalism, Kina, Asien, Latinamerika
Pingback: Finbrottslingar och fulbrottslingar | Svensson