IN MED PELARGONERNA!

PÅ MED RATTMUFFEN!

Ja, det var goda råd som vi fick av Lennart Persson i TV:s Aktuellt i går kväll. Stora delar av Sverige skulle få nattfrost. Det fick vi också. I morse vid sextiden, när ljuset försiktigt började komma tillbaka hade vi här uppe i Alefjäll minus fem grader. Alla gräsmattor, buskar, ängar och träd var vita av rimfrost.

Rimfrost på multnande löv och gräsklipp. Det blir bra kompost till våren att mylla ner i potatislandet.

Det kändes lite som att den tyska politiska höst som jag skrev om i går nu också tagit tag i naturen. När trädlöven bränts av de vackra frostkristallerna blir de snabbt gula och svarta. Det gula och svarta som också är de symboliska färgerna för Tysklands segrande kristdemokrater och liberaler. Högerpartier som dessvärre inte lär förmultna och försvinna lika snabbt som alla löv som snart dansar runt vårt hus.

Även vårt gamla klädstreck börjar att känna av hösten.

Spindlarnas vackra väv smyckas med lite rimfrost.

Solen börjar gå upp. Tittar man noga så syns bakom häcken ett rådjur som nallat av salladen.

De första efterkrigsåren i Tyskland 1946-47 skildrades i flera reportage för Expressen av författaren Stig Dagerman. De gavs också ut i bokform och fick då samlingsnamnet ”Tysk höst”. Till skillnad från många andra journalister vägrade Dagerman att se alla tyskar som ansvariga för nazismen och världskriget med dess fasor. Det tyska folket skulle inte dömas. Det fanns ingen kollektiv nationalskuld. I exempelvis alla de böcker om den brittiske stridspiloten Biggles, som jag älskade och sträckläste i tonåren, var alla tyskar skurkar. Ett förhållande som till sist fick Sveriges bibliotekarier att klassa böckerna som rasistiska.

För självklart hade Dagerman rätt. Tyskland hade varit ett klassamhälle, med olika politiska viljor, både före och under Andra världskriget. Dagerman skildrade till skillnad från Biggles skapare kapten W E Johns alla de människor som försökte resa sig upp från aska och ruiner. Med sin mörkersyn såg han med förfäran hur många av de tyska krigsförbrytarna kunde gå fria och samlingsnamnet för hans reportage blev därför ”Tysk höst”:

”Det Tyskland som Dagerman reste genom befann sig i lövfällningens årstid. En rå fläkt av bitterhet drog in över den regniga tyska efterkrigshösten. Rapporterna från zonerna handlade inte om lövsprickning, blomning och tillförsikt, utan om röta, förmultning, upplösning. I stället för en vitalisering av tyskt samhällsliv möttes den svenske resenären av letargi, självömkan och missmod, i stället för en generalkonfrontation med kvarvarande nazister bevittnade han hur de gamla koryféerna återkom i ny skepnad och nationalismen tilläts grassera.”

Det är litteraturhistorikern Johan Östling som så här känsligt sammanfattar Dagermans reportagebok. Lämnar vi efterkrigsåren och ser tillbaka på socialdemokratins kollaps och den liberala högerns smått rusiga framgång i helgens tyska val är situationen givetvis nu en helt annan. Samtidigt med förintelsen av judar och romer utplånade nazismen också den tyska arbetarrörelsen. Tiotusentals socialdemokrater, kommunister, socialister och fackliga aktivister dödades. I dag är situationen en helt annan. Den tyska fackföreningsrörelsen organiserar nära sju miljoner tyskar och trots att kristdemokrater/socialdemokrater och Die Grüne i sina regeringskoalitioner slagit upp en del sprickor i fundamenten på den ”välfärdsstat”, som byggts upp under de snart femtio år som gått sedan krigsslutet, ligger dessa ännu fast. Men den tyska arbetarrörelsens huvudkraft, socialdemokraterna i SPD, har murknat och dess partiledning tvingades i går att lämna in. Det blir en spännande politisk tid i Tyskland. Den numerärt starka fackföreningsrörelsen har till en del klarat att stå emot arbetsgivarväldet – under snart fem decennier av ekonomisk uppgång. Nu kommer en helt annan prövotid. Vad som väntar framöver är troligtvis en tragglig, lunkande ekonomi med flera nya motlut framöver. Kan Tysklands breda sociala rörelser och främst då fackföreningsrörelsen klara försvaret av det den erövrat? Kan den gå på offensiven och förbereda sig på att ta makten med ett regeringsskifte som också blir ett systemskifte? Bort från en övermogen, ruttnande marknadsekonomi. Till en ekonomi där löntagarna själva tar kontrollen över de värden man skapar? Hur ska Die Linke utvecklas? Ska man ”mogna och bli helt regeringsfähigt” som de flesta bedömare tror eller kan dess vänstersocialdemokratiska ledning utmanas av revolutionära socialister?

Vår granna, röda kärleksört klarar frosten.

I Portugals val, som också ägde rum i helgen. Där kom inte den politiska hösten lika snabbt. Visserligen var där samma trend som i Tyskland. Socialdemokraterna i Socialistpartiet, PS, som i regeringsställning haft sitt hjärta hos de krisade bankerna i stället för hos löntagarna, förlorade stort och gjorde sitt sämsta val sedan 1991. De förlorade 25 platser i parlamentet och har med 36.6 procent av rösterna inte längre en egen majoritet. Men i höstfärgerna fanns där också mycket rött. Det öppet antikapitalistiska Vänsterblocket, Bloco de Esquerda, gick starkt framåt. Blocket fick tio procent av rösterna och ökade från åtta till sexton riksdagsmandat. I de större städerna är partiet den tredje största politiska kraften och har rejält distanserat Vänsterpartiets gamla kamrater i Kommunistpartiet. Språkbarriären har gjort att jag har grunda kunskaper om den politiska enhetslista det handlar om. Ordföranden, Francisco Louca, är medlem i Fjärde Internationalen, men å andra sidan domineras partiets delegation i EU-parlamentet av tidigare maoister. En del pekar på att de står närmare Die Linkes positioner i ”regeringsfrågor” än exempelvis den konsekventa linje för systemskifte, som formulerats av de franska revolutionärerna i NPA. Men i Vänsterblocket går det definitivt att debattera och diskutera dessa för oss socialister så avgörande frågor. Här är ett öppet frihetligt, demokratiskt klimat, med stort lokalt självstyre. Det finns inte där som någon annanstans garantier för hur det nya partiet ska utvecklas. Men det finns stora möjligheter för att kunna möta den kyliga årstid vi går till mötes.

Kärt besök. Under några vackra dagar är Internationalens

Kjell Pettersson på besök. Lämnat Söderns höjder för att

pröva lite nya muskler.

Mellan arbetetspassen ute i trädgården blir det god mat. På min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar skulle detta ha kallats  en ”förarbetsstation”  innan strömmingsflundran skulle slutmonteras på linen…

Till lökströmmingen tar vi upp lite potatis.

Kjelle har kört in den sista skottkärran med ved. Sammanlagt går det åt 30 fasta kubikmeter på ett år. Så de nya musklerna har fått sig en rejäl genomkörare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyska valet, SPD, Die Linke, Den europeiska socialdemokratin, höstbilder, trädgård, rimfrost, miljö, natur

I pressen:AB1,