Varför inte en verkligt rödgrön politik

Aftonbladet har i veckan i en serie reportage belyst svindleriet med de så kallade ”jobbcoacherna”. Regeringens idé var att de 952 nystartade företag som kontrakterats inte bara skulle skapa nya jobb utan också ge stöd för en privatisering av Arbetsförmedlingen. I stället har det hela blivit ett fiasko. Hypnos och healing skapar inga nya jobb.

Nytt jobb på gång?

Ideologiskt är tanken att ansvaret för att man blir arbetslös ska läggas på den enskilda individen. En av nyliberalismens mest profilerade profeter, Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida, skriver exempelvis om människor ”som inte arbetar” i stället för ”arbetslösa”. Med detta menar hon underförstått, ”människor som inte vill arbeta”…

I dagens ledare summerar AB problemet med jobbcoacherna:

Grundantagandet bakom regerings-politiken är att arbetslösheten är resultatet av passivitet från de arbetslösas – och sjukas – sida. Därför har ersättningarna från trygghetsförsäkringarna sänkts och därför har villkoren skärpts. Därför har yrkesutbildningar och aktiva åtgärder ersatts av privata coacher och uppmuntrande tillrop.

I ett sådant klimat är det inte förvånande att hitta mirakelmodeller som hypnos eller snabbmetoder för terapi.

Det är bara att hålla med. Men därmed är inte ”jobbfrågan” löst. Visst är det bättre med en yrkesutbildning, exempelvis till svetsare, än med healing. Men vad händer om det inte heller i framtiden finns något att svetsa ihop? En utveckling som är mer än trolig. I den globala arbetsfördelning där kapitalismens marknadslösningar gäller flyttar svetsjobben som så många andra arbeten till Kina och andra länder och då står man lika förbaskat med rumpan bar även om man har ett svetscertifikat. Thomas Östros har lite svepande sagt att oppositionen kanske skulle kunna skapa 100 000 jobb de kommande åren. Då skulle alltså ändå 400 000 svenskar vara arbetslösa. Detta samtidigt som vi förväntas få en så kallad ”jobblös” ekonomisk återhämtning. Alltså en svag förbättring av konjunkturen där nya jobb eroderas genom produktivitetsförbättringar inom både industri- och tjänsteproduktion.

”Jobbpolitiken” blir fokuserad till en debatt om skattepolitiken. Ska vi acceptera kapitalismens arbetslöshet och gemensamt och solidariskt finansiera denna genom skattehöjningar för gemene man och kvinna – eller ska vi satsa på marknadens självläkande krafter genom att med skattelättnader öka konsumtionen för de 80 – 90 procent av befolkningen som är i arbete?

Jag är inte säker på att de ”rödgröna” kan vinna ett val med en debatt inom dessa snäva ramar. Vinner man blir det oerhört svårt att i längden bevara och förstärka en sådan valseger.

Varför passivt bara anpassa sig till marknaden och vänta på en ny blomstrande högkonjunktur som kanske aldrig kommer? Vi löntagare förtjänar en rödgrön regering – utan borgarna i Miljöpartiet – som börjar bryta med kapitalismen. En övergångsregering där den första åtgärden måste vara att socialisera landets banker och kreditväsen. Ett rejält yxhugg som skulle ge oss en möjlighet att själva, i demokratisk ordning, diskutera och bestämma över investeringar, jobb, välfärd och miljö.

Moderat jobbcoach?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, regeringen, Den rödgröna alliansen, Tomas Östros, jobbcoacher, kapitalism

I pressen: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB3,

Bloggare:Alliansfritt Sverige,EttHjärtaRött,