Dags för ekosocialism?

I några dagar har nu Vattenfalls Lars G Josefsson balanserat på slak lina. I dagens Aftonbladet vill man på ledarplats putta till honom så att han drösar ner och i fallet tar med sig sin ledning:

Gör detta till en rödgrön valfråga. Ägardirektiven måste skärpas och Vattenfalls ledning bytas ut.

Förtroendekrisen handlar i grunden om ett energi­politiskt haveri. Efter Centerns piruetter råder osäkerhet om vad som gäller. Vad vill regeringen med Vattenfall? Hur ska elförsörjningen se ut framöver?

Näringsminister Maud Olofssons otydlighet har fått reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar. Marknaden för förnybar energi och energi­effektiv teknik har gått i stå. Alltmedan Vattenfall värnar allt annat än den svenska elförsörjningen.

Detta borde bekymra både miljömedvetna medborgare och den elberoende basindustrin.

Det är bara att hålla med. Men sedan gäller det att vinna den valfrågan. Spåren från förr förskräcker och i samma ledare konstateras uppriktigt att ”även den socialdemokratiska regeringen lät bolaget härja fritt på den europeiska marknaden”. En rödgrön regering i tjänst hos löntagarna måste ha en trovärdig plan när det gäller den framtida energipolitiken och att säga detta är samma sak som att ha en planerad ekonomi som fullständigt bryter med marknadens fria logik när det gäller produktion, transporter och boende. Det går inte bara att rakt ut i luften prata om förnyelsebara energikällor. Ta bort kärnkraften och fossila bränslen från den svenska elkorgen och beskriv i reda siffror hur denna omställning skulle kunna se ut. Framförallt om man räknar med ett stort antal elbilar är detta ingen enkel uppgift. Men fullt möjlig.

Redan under Folkomröstningen om kärnkraften 1982 utarbetade miljörörelsen sin egen skiss till en alternativ energiplan, MALTE. I dag snart trettio år senare är frågan långt mer akut. Miljöhoten är skarpare och oavsett om man anser att koldioxiden har en liten eller stor roll när det gäller klimatet så är tillgången på fossila bränslen begränsad. Framförallt tillgången på olja planar ut samtidigt som vår kära planet år 2050 kommer att trampas av tre miljarder fler människor än i dag. Människor som alla kommer att lämna åtminstone lätta ekologiska fotavtryck efter sig. Det är också så illa att det inte bara är Maud Olofssons ”otydlighet” som har fått ”reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar”. Reaktorkramarna i arbetarrörelsen är många. IF Metalls ledning, med Stefan Löfven i spetsen kramar både kärnreaktorer och krigsindustri. Många arbetare och tjänstemän delar i grunden hans ”oro för jobben” och den kan bara bemötas med konkreta alternativ.

Vattenfalls dåraktiga lättsinne för människor och miljö måste bekämpas med ett politiskt program, med en rödgrön rörelse i löntagarnas tjänst, som bryter med den logik som inte bara är Lars G Josefssons utan motorn i hela det nyliberala projektet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, miljörörelsen, Köpenhamn, IF Metall

I pressen: ,AB2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,