Socialisera Vattenfall!

Konstig rubrik. Vattenfall är ju redan statligt?

Så kanske många menar. Vilket naturligtvis är sant. Dagens Nyheter driver exempelvis en kampanj för att privatisera, att sälja ut de delar av Vattenfalls verksamhet som inte rör svensk energiproduktion.

Men samtidigt är det så att Vattenfall i de flesta avseenden drivs som vilket annat bolag som helst. Ja, kanske inte riktigt. Under Lars G Josefssons tid som vd har det varit exceptionellt framgångsrikt! Det är inte så länge sedan som den ansedda tidningen Times korade Josefsson till ”årets hjälte i Europa” och med det menade att han lyckats med att förena grön omställning med god lönsamhet. Josefsson blev kompis med världens stora. Bland annat nära vän och rådgivare till Tysklands Angela Merkel.

Det är inte så många år sedan Times

publicerade denna idolbild på ”den gröne

företagsledaren” och utsåg honom till ”Europas hjälte”.

Alla har vi sett hur Maud Olofsson snubblat på sig själv de senaste dagarna. Uppenbart vet hon inte hur hon ska komma på fötter. Framförallt vet hon inte vilket ben hon ska stå på: ”lönsamheten” eller den ”gröna omställningen”. Dessutom har hon det svårt med att hantera frågan om kärnenergin. Ingår den i en ”grön omställning” eller inte?

Grundproblemen finns i EU:s energipolitik. Bakom Vattenfalls kolkraftsköp låg regeringen Göran Persson med benäget stöd från (v) och (mp). Som energiminister var det Mona Sahlin som var drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. Där det första steget för oss var Nordpol, alltså den gemensamma elmarknad eller elbörs där företag och vi vanliga konsumenter ”fritt” ska kunna välja mellan olika kraftbolag och nätproducenter. Vi tvingades till att slösa tid med att fundera över om vi ska ha ett rörligt eller ett fast elpris. Fundera om vattenmagasinen i norr är fyllda eller inte? Eller ha koll på om Forsmark räknar med mer reaktorstopp. Kanske ska vi välja den tyska uppstickaren, kraftproducenten Yello Strom? Med hjälp av Nordpols höga marknadspriser kunde samtidigt de tre kraftjättarna i Sverige Vattenfall, Fortum och Sydkraft, tjäna storkovan. Det är bland annat dessa vinster som Vattenfalls Lars G Josefsson använt för sina uppköp av kol- och kärnkraftverk i Europa…

För oss konsumenter blev resultatet av Sahlins ”fria konkurrens” det omvända. Trots att producentpriset för svensk el var extremt lågt fick vi rekordsnabba höjningar av elpriset. För många människor blev det halsbrytande nog helt plötsligt svårare att klara elräkningen än räntorna på sina bostadslån. Om ett och ett halvt år kommer dessutom nya EU-regler att läggas till de gamla. Sverige är absurt nog på väg att delas in i tre eller fyra olika prisområden. Vi får konstgjorda energilandskap med olika elpriser. Det blir dyrast el i söder. Minst dyr blir elen i norr. Idén bakom dessa nya regler från EU-kommissionen är dessvärre inte att öppna upp för en sorts glesbygdsstöd utan med dessa nya regler vill man få bort flaskhalsar i elnäten, man vill stimulera till investeringar i distributionsleden så att det blir ett bättre flöde av el mellan Sverige och Europas övriga marknader.

Katastrofen i Tjernobyl ”har faktiskt hänt”, för att använda

Tage Danielssons bevingade ord om Harrisburg…

De senaste dagarna har Maud Olofsson veckan pannan och brytt sig mycket om framförallt de tre ägardirektiv för Vattenfall som hon jobbat med: ”lönsamhet”, ”grön omställning” och ”varumärket”. Om vi hoppar över det sista direktivet som naturligtvis är beroende av de två första kvarstår alltså ”lönsamheten” och ”den gröna omställningen”. När det gäller bolagets lönsamhet är det ingen som klagat. Företaget har de flesta år genererat massvis med miljarder i vinst till staten. Nej, den stora haken för Olofsson är naturligtvis det här med den ”gröna omställningen”. När Mona Sahlin lämnade över fanns det direktiv om att denna skulle gälla för Sverige, men ingen tolkning av hur kärnenergin skulle hanteras. Det är därför – och i linje med Maud Olofssons nya vurm för kärnkraft – som Vattenfall i gruppen Industrikraft, tillsammans med en del stora svenska förbrukare och kärnkraftslobbyn, planerar för att ta i bruk tiotalet nya reaktorer om 10 till 15 år. När det gällde övriga Europa fanns det inga direktiv alls från Sahlins energidepartement…

Summan av allt detta är att Maud Olofsson – och den rödgröna alliansen – förr eller senare måste ta ställning till om kärnkraft ska ingå i den plan som kan ta Europa bort från sitt beroende av fossila bränslen. Bägge regeringsalternativen måste sluta med att strutta runt med hur de menar att oljan och kolkraften ska avvecklas? Med eller utan kärnenergi? Det är denna fråga som alla intresserade människor vill ha besvarad. Vare sig de olika partikoalitionerna vill det eller inte kommer detta också att bli en viktig valfråga. Inte ens Vänsterpartiet har klargjort var man står när det gäller kärnkraften. Dess näringspolitiske talesman Kent Persson säger bara att ”det behövs tydliga och glasklara direktiv”. Det är naturligtvis bra. Men bättre hade varit om han kommit till skott om innehållet!

Grafitbranden bekämpades med olika kemiska medel. 800 000 människor, mest värnpliktiga, från hela det forna Sovjetunionen skickades till Tjernobyl för att hjälpa till med saneringen. Bl a stod de på led och sprang in och grävde under den havererade reaktorn för att härden inte skulle fortsätta ned i marken.Tusentals av dem har dött i förtid av den radioaktiva strålningen.

För alla socialister är det självklart att ”kärnkraften ska väck”. Kolkraften i Europa ska inte ersättas med hjälp av kärnenergi utan av sol, vind, bioenergi och vatten. Det är i en övergång till dessa rena och ofarliga energislag som det blir omöjligt med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.

I Svenska Dagbladet drar Gustav Fridolin en helt annan slutsats:

Problemen att styra Vattenfall verkar, oavsett regering, bottna i att man skiljer mellan de miljömässiga målen som politiska överväganden i bred samsyn lett fram till och affärsmässigheten. Men här finns ingen motsättning. Flera svenska privata aktörer tar idag större klimatansvar och anledningen till detta är uppenbar: den som tar täten i omställningen får ett försprång på marknaden. När alla länder samtidigt söker hållbara energilösningar, är det i den riktningen den största utvecklingspotentialen på energimarknaden går att finna.

Men detta är inte sant. De ”aktörerna” finns bara på låtsas. Det hela är bara en fåfäng liberal dröm. Det finns inga kvartalskapitalister som kan tänka sig att vänta i decennier på sin utdelning…

Kampen för att socialisera Vattenfall måste naturligtvis gå hand i hand med anställda och antikapitalistiska rörelser och partier i hela Europa. En övergång till energiproduktion där det är den sociala nyttan som bestämmer, inte vinstmöjligheterna, innebär dessutom att producenter och brukare i Tyskland eller Nederländerna tar över ägandet och ansvaret för sina egna resurser och sitt eget arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om Vattenfall, Maud Olofsson, Lars G Josefsson, Mona Sahlin, Ekonomi, politik, energipolitik, kärnkraft, regeringen, den rödgröna alliansen, Gustav Fridolin

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,

Bloggare; Jinge,RödaGöinge,Ett HjärtaRött,