Tomma fat på bordet

Tomma fat på borden.

-Må Gud välsigna ert arbete för att garantera det dagliga brödet åt alla.

Den närmare 150 statschefer och höga dignitärer som samlades i Rom i måndags fick påven Benoit XVIs välsignelse när FAOs konferens om svälten öppnades. Om det kommer att ge mer mat på borden för de som svälter återstår att se. Klart är dock att om de ska lita till de som påven lyfte Guds hand över blir det nog bara torra smulor.

Konferensens värd var naturligtvis gycklaren Berlusconi, för dagen utklädd till mat- och gödningsexpert. Mannen vet ju hur man göder korruption. Om det gör honom till en kvalificerad person vad gäller de fattigas problem att hitta mat för dagen är mer tvivelaktigt.

Bakgrunden till mötet är däremot minst sagt allvarligt. Den globala ekonomiska krisen har helt kullkastat FNs Millenniemål som skulle halvera svälten i världen innan 2015. Snart tio år in i millenniet är målet mer avlägset än någonsin.

-I dag dör mer än 17 000 barn i svält. Ett barn var femte sekund. Sex miljoner per år. Det är inte acceptabelt. Vi måste agera, sa FNs generalsekreterare Ban Ki-moon med passion till de församlade och förklarade att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent fram till 2050.

Det är här det verkliga problemet ligger. Två sidor står i skarp motsättning – vad som sägs på banketter och i de fina rummen och vad som är praktisk politik. Varenda delegat i Rom har strukit under behovet av stöd till det lokala jordbruket i fattiga länder dels för att det föder människor på plats, dels för att det kan stoppa flykten till storstädernas slumkvarter.

-Det krävs 44 miljarder dollar per år i offentlig utvecklingshjälp för att utrota svälten i världen. Pengar som ska investeras i infrastruktur, teknologi och moderna metoder. Det är en modest summa jämfört med de 365 miljarder dollar som jordbruket i OECD erhöll 2007 och de militära utgifterna som samma år uppgick till 1 340 miljarder dollar, sa FAOs chef Jacques Diouf.

Det som Jacques Diouf antyder är den andra sidan, den stenhårda verkligheten. USA och EU har under årens lopp tvingat på nästan alla utvecklingsländer en politik som tvingar dem att rikta in sitt jordbruk på export till världsmarknaden. IMF och Världsbanken har gått fram som ångvältar över jordbrukarna i Afrika, Asien och Latinamerika. Den som inte accepterar den nyliberala agendan kan säga adjö till alla internationella krediter.

Det är en politik som lägger tyngdpunkten vid storskalighet och agrobusiness i syfte att producera exportprodukter. De små lokala brukarna förlorar jord och slås ut på de lokala marknaderna av billiga jordbruksvaror importerade från USA och EU. Deras enda utväg är flyttlasset till slummen.

FNs experter har djup kunskap om läget men ingen makt. Det är inte de som tar besluten i Washington och Bryssel. Belgaren Olivier de Schutter är FNs talesman för ”rätten till föda”.

-När FAO, för att föda 9 miljarder personer år 2050, projekterar att öka jordbruksproduktionen med 70 procent och köttproduktionen från 270 miljoner ton till 470 miljoner ton frågar sig inte FAO om det är vettigt att bygga vidare på ett konsumtionsmönster med stora negativa konsekvenser. Om alla ska imitera matvanorna i USA behöver vi sex planeter, säger de Schutter i en intervju i Le Monde och fortsätter:

-Vad som saknas är en analys av exportjordbrukets påverkan på miljön. När man producerar för export används stora plantager med monokultur, som utarmar jorden, provocerar fram erosion och stor användning av kemisk gödning och giftbesprutning.

De Schutter pekar också på de omfattande transporter som inriktningen på export leder till. I genomsnitt fraktas jordbruksvaror mellan 150 till 200 mil innan de hamnar i tallriken.

Summan av den katastrofala nyliberala politiken för de fattiga ländernas jordbruk är att det står tomma fat på borden för mer än en sjättedel av mänskligheten.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,

Andra bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,Björnbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentera