Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade…

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,