Varför fisa under eget täcke?

I gårdagens möte i Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt svävade faktiskt Göran Perssons ande över debatten.

”Vi har klarat finanskrisen tack vare stabila offentliga finanser”, menade statsministern.

”Jag har varit med i en regering där vi tillsammans med (v) och (mp) har dragit upp landets ekonomi”, underströk Sahlin.

”Stabila offentliga finanser”? Vad det inte detta Göran Perssons skapade? Med sin svångremspolitik? Var det inte denna som ”drog upp landets ekonomi”?

Vem har störst? Ja, Göran Persson ville i vart fall alltid vara störst.

Men ska man sola sig i hans glans får man allt visa också kylan på skuggsidan.

Underförstått, förmodligen utan att de själva ens förstår det, solade sig de bägge statsministerkandidaterna i glansen från Göran Perssons dagar vid makten. För nog var det hans regering som ”sanerade statens finanser”? Nog var det därför som Pehr Gyllenhammar, personligen infann sig vid dennes avskedskalas, och utsåg honom ”till den man som räddat Sveriges ekonomi”.

Därför kändes det för mig lite avigt när Peter Eriksson i riksdagens politiska debatt pratade om att Mona Sahlin, när hon väl sätter sig i statsministerkontoret, får vädra ut efter Göran Persson.  Det blev visserligen ett fniss från det lättroade folket i riksdagsbänkarna. Men fiser inte Eriksson i sin egen säng? Ska man ha credit från Perssons år vid makten passar det sig naturligtvis bättre om tar ansvar för helheten.

Samma politiska etikett borde gälla för Sahlin. Visst. Under åren i Perssons regering tog Sahlin tillsammans med Peter Erikssson/Maria Wetterstrand och Lars Ohly ansvar för ”statens finanser”. De smörjde efter förmåga det samhällssystem, kapitalismen, där banker och finansbolag bestämmer. Landets rika fick de pengar och den ökade makt de ville ha. Medaljongens fula och illa repade baksida var en hårdhänt nerskärning av utrymmet för vård, skola och omsorg.

Agendas Karin Hübinette påpekade detta träffsäkert när hon först konstaterade att ungdomsarbetslösheten nådde rekordhöjder under Sahlins alla år i tidigare regeringar. För att sedan bli ännu värre, med Reinfeldt vid styret. Det finns en grundläggande samsyn mellan Sahlin och Reinfeldt. De värnar bägge om fortbeståndet för vårt sjaskiga samhälle där de rika blir rikare och hundratusentals människor kastats ut i arbetslöshet. Bara i Göteborg hänvisas nu 32 000 människor till att leva med en usel a-kassa. En fantastisk tillgång på 240 000 arbetstimmar om dagen går om intet. Kastas bara bort. Tänk vad mycket nyttigheter som kunde göras under denna långa tid. Bara vi människor själv i demokratisk ordning kunde bestämma över allt som borde göras.

Vi ska nog vare sig köpa begagnade bilar eller vallöften

i form av skisser när det gäller denna trio.

Här ska jag inte ta plats för en detaljkritik av den ”överenskommelse till en ny sjukförsäkring” som (s),(v) och (mp) har ritat ihop. Jag ska återkomma med en diskussion om arbetsmiljö, arbetsinnehåll, sjukskrivningar och rätten till lek och lättja. Men ändå en första kommentar om det förslag som uppenbart bara är en grov skiss. Lyssnar man lite lätt till Mona Sahlin kan det låta bra. ”Vinner vi valet ska alla få en ersättning på 80 procent”. ”Stupstocken ska bort. Det ska inte finnas någon tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk”.

Ser vi då till den skriftliga överenskommelse som de rödgröna har gjort står det inte alls att alla ska få en ersättning på 80 procent. I stället heter det vagt att:

”På sikt vill vi att sjukförsäkringen ska omfatta fler än idag och att taket höjs till 10

basbelopp. Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden.”

Självklart är det inte samma  sak att ”anse något på sikt” som  att höja ersättningen vid ett regeringsskifte.

Att stupstocken ska bort låter fint. Vem vill hamna där vid en svår och långvarig sjukdom? Men dels tvingade cancerläkarna vid Karolinska (!) regeringen att börja omformulera sig. Dels kan det mycket väl vara så att vad de rödgröna egentligen menar, är att långt innan stupstocken, så ska de sjuka halshuggas en efter:

”I budgetpropositionen för 2011 kommer vi att föreslå ändring av den regel som får till effekt att alla med sk förlängd sjukpenning utförsäkras med automatik efter 550 dagar, det vi har kallat stupstocken. Eftersom vi menar att ingen ska utförsäkras endast till följd av att ett visst antal dagar har förflutit, utan att någon individuell bedömning av arbetsförmågan har genomförts, kommer vi att avskaffa denna regel fr o m den 1 januari 2011. Detta innebär att därefter kommer ingen längre att utförsäkras från sjukförsäkringen endast därför att ett visst antal dagar med sjukpenning förflutit. Givetvis kommer människor som bedöms ha arbetsförmåga att även fortsättningsvis kunna nekas fortsatt sjukpenning, men då som ett resultat av att deras arbetsförmåga är sådan att detta är rimligt”.

I den nio sidor långa överenskommelsen finns många och långa stycken som beskriver vad som ska utredas i frågan och vilken ny statlig kontrollapparat som ska byggas upp. Men i sista hand kommer det självklart att som nu bli förtroendeläkarna och F-kassan som bestämmer…