Förtjänar de röda vårt stöd?
.
Ibland brukar vår blogg lyfta upp kommentarer som läsare skickar in eftersom de ställer frågor och problem som är, tror vi, av intresse för alla våra trogna läsare.
Efter min senaste artikel om Thailand har signaturerna JR och Boa tagit upp några principiella problem som det är värt att presentera och diskutera.
Båda undrar över vilka motiv som driver rödskjortorna och indirekt om de förtjänar ett stöd från oss ”vänstermänniskor”.
-Som vänstermänniska blir jag oroad när andra vänstermänniskor ”stödjer” rörelser som saknar egen politisk plattform. Då kan det ju sluta var som helst? Detta är de rödas problem idag. Vad erbjuder de för politiskt alternativ?, skriver JR
-Jag vill fråga dig en sak: kan du själv urskilja om STRÄVANDET från befolkningsmassorna domineras av sociala, demokratiska eller överlevnadskrav (det sistnämnda skulle utmärka sig av det som är direkt förenat med hunger, misär och superexploatering ända in i omgivningarna/miljön)?, undrar Boa.
Först till Boas undring. Jag tror att det i huvudsak är en rörelse som kräver social rättvisa och demokratiska val där deras röst för en gång skull ska respekteras. Det finns visserligen misär i landet men det är väldigt få som går till sängs hungriga. Om du ser till de krav som reses i Bangkok av de 80-100 000 rödskjortor som dagligen demonstrerar finns det inga som direkt handlar om inkomster och föda. Regeringens avgång och nyval dominerar totalt.
.
De röda kräver regeringens avgång och nyval.
I JRs kommentar syns tydligt att han vill ha någon sorts garanti för att rödskjortornas strider för en rättfärdig sak och att det inte slutar hur som helst. JR säger sig vara ”oroad”.
Själv blir jag väldigt oroad över ”vänstermänniskor” som kräver ideologisk renhet och ädla motiv av ”folkmassorna” innan de förtjänar vår välsignelse.
Om det slutar i nederlag och blodbad kanske vi ”vänstermänniskor” inte skulle ha stött dem från början, speciellt eftersom JR menar att de saknar ”egen politisk plattform”. Nu är ju det senaste inte korrekt. Kravet på regeringens avgång och nyval är i sig en plattform med stor agitatorisk kraft. De rödas krav på nyval motiveras av att domstolarna (med militären i ryggen) avsatte den förra regeringen i december 2008. JRs följande kommentar visar att han inte anser att de rödas kamp förtjänar vårt stöd.
-Nej, då ser jag hellre en demokratisk succession efter sedvanlig politisk debatt. Det är val nästa år – då kan båda sidor utveckla en politisk plattform och gå till val på det, enligt JR.
.
Mångmiljardären Thaksin Shinawatra är fortfarande mycket populär.
Man kan alltid önska sig en renare och mer ädel kamp än den som verkligheten bjuder på. Problemet är bara att man då för alltid kommer att stå vid vägkanten och bjuda ut ett program lika sterilt som Jehovas Vakttornet.
Sedan visar JR med sitt hopp om en ”sedvanlig politisk debatt” att den thailändska scenen är främmande teater för honom. Det finns ingen ”sedvanlig” debatt. Det finns ”sedvanligt” förtryck som den härskande eliten, militären och i sista hand Kungen använder för att behålla sin makt.
Den regerande premiärministern Abhisits parti PD är inte ens intresserade av en ”demokratisk succession”. PD kräver att bara en tredjedel av parlamentets ledamöter ska väljas av det ”okunniga folket”, ”pöbeln från norr” som de kallas i Bangkoks finare kvarter. Resten ska utnämnas av militären, domstolarna och kungahuset. Ett vackert program!! Domstolarna har också rätt att upplösa ett politiskt parti om en (1) medlem straffas för en kriminell handling. De kan också förbjuda bildandet av partier som har ordet ”socialism” i programmet. Det gör att i de rödas led hittar vi de få ”vänstermänniskor” som är aktiva i Thailand. Den som ens vågar att i tal eller skrift ifrågasätta Kungens gudomliga roll kan var säker på ett långvarigt besök i fängelse.
.
Kungens roll som oantastbar gudomlighet är inte längre given.
-Då tror jag ändå Abhisit som ledare har en mer genuin agenda och givet utvecklingen av tidigare demos så kanske det inte är så konstigt att han sitter i militärens lokaler?, skriver JR
JR går så långt att han tar ställning för Abhisit, som hålls uppe av militärens bajonetter, och med en ”genuin agenda” för ett aristokratiskt till två tredjedelar utsett parlament bara för att avgränsa sig från miljardären Thaksin och för att ”vara försiktig med att driva någons slags klasskampsretorik”.
Nu handlar det ju om en klasskamp i konkreta thailändska former. De röda är till 100% arbetare och bönder från norr, även om en del av Bangkoks akademiker och munkar nu ansluter till de röda. Bakom Abhisit finns kungahuset, militärens officerskast och affärseliten. En mer tydlig klasskonfrontation än så är svår att tänka sig.
Vad som står i vägen för JR verkar vara Thaksin Shinawatras plats och roll i de rödas kamp. JR hävdar att Thaksins reformer av hälsovården och skolväsendet bara fanns på pappret och att de fortfarande finns kvar- på pappret. För de fattiga i landet var det reella reformer som för första gången i landets historia gav dem tillgång till överkomlig sjukvård. Hans popularitet, trots korruptionen och andra olagligheter han gjorde sig skyldig till, kan inte förklaras med något som bara fanns på ett papper. I stället skriver JR med en mycket nedlåtande ton att Thaksin fick stöd genom ”allmosor till folket”. Man tror sig höra ekon från engelsk aristokrati under Dickens tid.
.
Arbetarnas villkor är hårda i Thailand.
Självfallet är Thaksin ett problem för de röda. Om militären en dag låter honom komma tillbaka så är det säkerligen för att avväpna de rödas ”klasskamp”. Han har naturligtvis som JR säger inget intresse av att ”ändra maktstrukturer”. Det är sant. Men för eliten i Bangkok är han ett hot, inte mot strukturen, men mot deras maktpositioner i staten och affärslivet.
Även de andra ledarna för de rödas UDD saknar ambitioner om att ändra strukturerna. Deras krav är klart begränsade till det ”borgerliga” kravet på korrekta val till ett demokratiskt parlament. I dagens kungliga Thailand kan det vara ett revolutionärt krav som stöter patrull på de härskande klassernas odemokratiska agenda.
I den kampen måste vi ”vänstermänniskor” stå på rätt sida, det vill säga de fattigas sida. Oavsett om de hyser illusioner om Thaksin Shinawatras och andra UDD-ledares ärlighet och vilja till verkliga sociala framsteg. Illusionerna kan bara skingras i konkret kamp där Thaksin och andra kommer att visa vad de går för.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Rödskjortor, Thaksin, Abhisit, Bangkok, Kungen, Demokrati, UDD,
Jag inte se några skillnader så långt, mellan oss, då du med sakunderbyggt eftertryck framhäver social rättvisa och demokratiska val, i bräschen för befolkningsmassornas mobilisering. Men det jag undrar över, lite mer ingående, är vilken OMLOPPSBANA oppositionssrörelsens mest pådrivande delar tränger sig åt? Om vi kallar manifesterade kravställningar av mer allmänt slag, som den möjliga revolutionens ”skyline” – liknande ”Bröd, Fred, Jord” i Ryssland 1917 eller en ”Republik med självförsörjning” i Iran 1979 – så vet vi att underliggande krafter med stridernas upptrappning kommer närmare en mer bestämd lutning och ändrar riktning. Jag pekar på Ryssland och Iran för att båda var stora resningar, som till sist vände åt olika håll. Alltså: teorin om revolutionens permanens, med överväxlingar och ”avbytande” kraftansamlingar i stridernas avantgarde, nödvändiggör en mer inträngande betraktelse, som går ned i befolkningsmassornas ställningar och läge. Från den vinkeln blir inte ”social rättvisa” och ”demokratiska val” synliggörande i önskvärd grad, inräknat vilken verklig tyngd och förtroendehalt som T. Shinawatrakretsen verkligen innehar redan vid en maktöverföring tillbaka i Thailands överbyggnad. Jag hoppas verkligen du förstår att min fråga relaterar sig till den sammantagna (t o m kumulativa) kraftansamling som kan och t o m verkar vara under framväxande!/boa