,
Tänk dig en butik som annonserar färsk märgpipa till lockpris och sedan inte har några bitar så det räcker ens till kalops inne i butiken. Då skulle man riskera en stämning för vilseledande marknadsföring.
.
Tänk om butiken inte ens har några kalopsbitar kvar…
.
I politiken är sådana turer hur vanligt som helst. Regeringen Reinfeldt lovade att sätta folk i arbete – men har gett oss massarbetslöshet. Göran Hägglunds kristdemokrater lovade oss sänkt bensinskatt. När ministerposten var klar, dröjde det inte länge förrän han var med och höjde skatten.
I går var det Vänsterpartiets tur att prata om en lockvara som man sedan inte tänker plocka fram i ett eventuellt regeringsarbete. ”Vänsterpartiets ledning beslöt i dag att köra över partiledningen när det gällde dess försök att hålla bort kravet på sextimmars arbetsdag från valplattformen”, hette det visserligen i medias rapporter. Man ska arbeta för en arbetstidsförkortning som ”på sikt” ska leda till sex timmars arbetsdag.
”Det sägs att tiden inte är den rätta att det är så mycket annat som vi måste göra först”, underströk Ana Rubin i sin goda argumentation mot partistyrelsen som ville skuffa undan frågan. ”När tiderna har varit goda har man sagt att det saknas arbetskraft. När tiderna är dåliga har vi inte råd”, fortsatte hon.
Hon och andra fick bifall från kongressen. Kravet ska in i valplattformen.
Men när Lars Ohly kom till SVT Rapport såg han inte alls ut som om han hade blivit överkörd. Inte det minsta tillplattad. Snarast gladare och rundare än vanligt. På stående fot körde han i stället över kongressen med följande sammanfattning av beslutet:
.
”Vi ser kravet på en sextimmars arbetsdag som en så viktig fråga att vi vill vara tydliga med att vänsterpartiet är det parti som driver på. Men vi tror inte att det går att genomföra det här under nästa mandatperiod så det kommer inte att bli en av de viktigaste frågorna.”
.
Hur kan man ”driva på” någonting som man inte tänker genomföra. Är det inte snarare så att man driver med oss?
Med partiets beslut om ministersocialism utan socialism kan det inte heller se ut på något annat sätt. Uppgörelsen med socialdemokraterna och Miljöpartiet – som också backat från kravet – var klar redan före kongressen. En uppgörelse som utesluter detta i och för sig självklara och förnuftiga krav. Det har bryskt avvisats av Mona Sahlin därför att det hör hemma i en strategi där vi skulle kämpa för en verkligt rödgrön regering. Som vågar börja med att bryta med kapitalismen och dess marknadskrav på långa, slitsamma arbetsdagar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vänsterpartiet, Lars Ohly, sextimmarsdagen, den rödgröna alliansen
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,Expr1,AB2,SVD4,Expr2,
Bloggare: JonasSjöstedt,
Ohlyiterna tillhör stallet av V-politiker som formades av Schyman. Ända sedan 1993 har de verkat för två SLUTMÅL: dels transplantera partiet från lydigt redskap åt sovjetbyråkratin till vänliga vänsterpådrivare av svensk byråkrati, dels infoga partiet i regeringsmaskineriet. För att nå dessa mål har V tvingats sadla om gång efter gång, för att hänga med i socialdemokratins alltmer ohämmade högervridning och för att kunna matcha Miljöpartiet i termer av ”regeringsdugliga”.
Under pågående kongress har Ohly och hans tänkta ministerkandidater och/eller departementsråd stött på motstånd: kongressmajoriteten vill ha kvar kravet på 6-timmarsdag och vill ha bort den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Menar kongressmajoriteten allvar med det, ska man också tillsätta ett särskilt utskott till försvar av valmanifestet. Annars kommer AUGUSTIMANIFESTET bli även V:s enda budskap till väljarna. Vad är augustimanifestet? Det är den regeringsbildande linjen som ledarna för SAP, MP och V ska anta gemensamt. Då har Ohlyiterna skakat av sig partimajoritetens tvärbromsning. Då behöver partimajoriteten en motvikt och särskilt utskott, som försvarar kongressviljan. Men det har hänt förr: V-kongresserna binder inte sina ledare till medlemsviljan. De två slutmålen kommer närmare.
Jag brukar inte kopiera mina inlägg från andra bloggar, men i det här fallet känns det relevant:
Det är bättre att kompromissa och få in en del av sina krav än att fanatiskt stå fast och inte få något alls. Bara för att man kompromissar i vissa frågor betyder inte att man inte ser dem som viktiga och inte kommer att genomföra dom om man får möjlighet. Vänsterns naivitet kan vara det som kostar de rödgröna valet; glöm inte att de flesta väljarna i vänsterblocket inte gillar vänstern alls och kan vara beredda att gå över till den andra sidan för att slippa införandet av sånt de inte gillar.
Själv ser jag det här som ännu ett bevis på att extremvänstern saknar förståelse för verkligheten. Själv är jag långt till höger om Alliansen, mm, men jag röstar ändå på ett av deras parti för att det iaf är ett steg i rätt riktning (enligt mig).
Den konformism och tystnad som breder ut sig i landet med dessa allianser är inte bra, det gör att vi får dålig och ensidig belysning av samhället. Jag ser mycket hellre att partierna fritt kan argumentera och propagera för vad som är deras politik, att det sen måste kompromissas och t.ex. V står där i valet mellan att stödja S eller få ett riksdagsbeslut som gynnar borgarna är inte så mycket att bli upprörd över. Eller för den delen i en förhandling om regeringsbildning när styrkeförhållandena är fastställda i val.
S har uppenbarligen förlorat stort på Sahlins alliansstrategi. Tillsynes, åtminstone fram till senaste demoskopmätningen, har Mp vunnit stort på det. Man kan förmoda att Mp agerat utifrån sin styrka i opinionsmätningarna i de interna förhandlingarna hos de rödgröna. Ett lite märkligt förhållande då det interna styrkeförhållandet hos de rödgröna bestäms först i valet. Om man skall gå på förra gången folket bestämde partiernas styrka var Mp det minsta partiet.
Reinfeldt ”krävde” att S med ev allianskompisar skulle visa upp en enad front och regeringsprogram, ser inte att ett S med stadigt opinionsläge över 40 % hade behövt falla till föga för sådana ”krav”. De borgerliga partierna har faktiska problem med att uppfattas som regeringsdugliga i sina koalitionsregeringar, S har överhuvudtaget inga sådana problem som det gängse statsbärande minoritetsregerande partiet.
Direkt efter valet och folket visste att man sluppit Persson gick S upp över 40% och låg stadigt klart över detta och t.o.m. var uppe och nosade på 50% några gånger och inte sällan runt 45%. När Sahlin deklarerade rödgrön allians blev det fritt fall. Detta i ett läge när krisen slår till med full kraft, något som annars troligen hade gynnat S.
Beroende på hur det går i valet torde Sahlins alliansstrategi nog vara en av de större politiska blunderna, i vart fall för S som nu är på väg att bli ett vanligt europeiskt socialdemokratiskt parti. Går det illa hamnar man under 30%, men med våra sedvanligt inkompetenta borgerliga partier minskar förstås risken. När Reinfeldt regimen tillträdde såg det nästan ut som om detta var en konstellation som faktiskt skulle kunna bryta S hegemonin, men som vanligt ägnar de sig åt favorit sporten att skjuta sig själv i foten, istället seglade Mp upp som kandidat för uppgiften, men återstår att se.
Guillio tangerar ämnet för bloggposten i krönikan om våra politikers förhållningsätt till Afghanistankrigandet
”Jag kan bara tolka vänsteralliansens dånande tystnad i denna stora princip och moralfråga som någon sorts perverterad politisk smartness. De måste tro att en majoritet av svenska folket vill ha ”våra pojkar” kvar i kriget och att man alltså skulle förlora röster i det kommande valet på krav om ett slut på det olyckliga svenska krigsäventyret.
Frågan om liv och död och svensk trupp under amerikanskt befäl i ett misslyckat kolonialkrig i Centralasien blir alltså en mindre fråga än röstmaximering i valet?
Det är ingen hedervärd politisk hållning. För om man vill vinna ett val på att dölja sina politiska uppfattningar så blir alla partier samma sorts grå katter i mörkret. Och vad är då en valseger värd? Det man kämpade för i valrörelsen var då varken idéer eller politiska visioner utan enbart makten. En sådan hållning undergräver demokratin.”
V vill avsluta vårt krigande där och skall ha med det i sin valplattform, det är alltid något, vad Mp vill verkar vagt, S vill väl precis som när de inledde denna eskapad att vara imperiet till lags så mycket som möjligt, vi är ju trots allt en av värdens största vapenexportörer per capita och att komma på kant med imperiet kan äventyra denna position.
Nu kan jag inte alla ställningstaganden av V gällande vårt krigande där men sökte lite och fann denna av Ohly:
2010-02-08
Ohly om de dödade svenska soldaterna och visst man vill fortfarande avsluta det militära engagemanget.
”Vänsterpartiet kräver därför att de svenska trupperna tas hem och att det svenska engagemanget i Afghanistan ökar med bistånd, utbildning och civila insatser.”
Men Ohlys formuleringarna före detta konstaterande känns väldigt slirigt.
”Att besluta att skicka svenska soldater till internationella insatser innebär alltid ett risktagande. … Vänsterpartiet vid en lång rad tillfällen ställt sig bakom svenskt deltagande i internationella insatser …”
”Men vi känner en mycket stor tveksamhet inför att utsätta svenska män och kvinnor för livsfara i ett krig i Afghanistan som vi menar aldrig kan vinnas. …”
”Den fred som skulle främjas i Afghanistan blir för varje dag alltmer avlägsen. …”
Alltså trots att man ”kräver” tillbakadragande kände då Ohly endast ”tveksamhet” för att svenska soldater deltager i Afghanistan. Sen undrar man är det verkligen V ståndpunkt att detta krig är/var fråga om ”fredsfrämjande”? Men det blir väl andra bullar nu med den nya valplattformen.
Alltså ”fredsfrämjande”, man tar sig för pannan. Imperiet invaderar, allierar sig med en samling lokala intressenter som har ryckte om sig att inte vara Guds bästa barn, tillsätter en regim och håller denna under armarna när den utsätts för attack av andra Afghanska intressenter. Nu var det ju så att det var fred i Afghanistan innan imperiet anföll. Alltså det startas ett krig där inget fanns, detta får Ohly till ”fredsfrämjande”.
Ibland undrar man vad V egentligen får i detta samarbete, förutom ev minsterpost/er. Ytligt sett verkar de mest få ägna sig åt eftergifter för att få vara med. I borgerliga koalitionsregeringar brukar de små ofta få oproportionerligt stort inflytande för sin politik därför att de behövs för att det skall bli något. Men så var det väl närmast också på nåder som V fick komma med för att blidka vänsterfalangen hos S och V kom lydigt när matte visslade trots att ledningen för de två andra nog tyckte att det varit bättre utan V när betongpartiet skall bli hållbart och färgas grönt.
Har S eller Mp överhuvudtaget backat om något av betydelse för att tillmötesgå V?