G8 och G20

Det trettioåriga kriget.

.

Efter det förra G20-mötet skrev jag att de församlade ministrarna förklarade arbetarklassen krig. När jag tänker efter närmare var det mer en revelj inför ett sista slag. För om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna måste vi konstatera att vi redan befunnit oss i krig i trettio år. Det är vad den nyliberala ”revolutionen” kan sammanfattas till – ett långt utdraget krig mot allt som de arbetande människorna tillkämpat sig under efterkrigstiden.

.

Gustav II Adolf sög ur de sista krafterna ur det svenska bondesamhället

i kriget mot de katolska arméerna.

.

Det nyss avslutade G20-mötet i Toronto bekräftar analysen av mötet som hölls i den sydkoreanska staden Busnan för knappt en månad sedan. Regering efter regering, borgerlig eller socialdemokratisk, har lagt fram och antagit mördande restriktioner för de statliga utgifterna som bara kan leda till en sak – sänkt eller stagnerande levnadsstandard för majoriteten av de arbetande och en social katastrof för de sämst ställda.
I unison kör upprepar de varandras stridsrop om ordning och reda i statens budget och skulder. Merkel, Sarkozy, Cameron, Zapatero, Papandreou och naturligtvis vår egen besserwisser Borg tävlar i vem som kan hitta flest sociala utgiftsområden att kapa med knäna. Krigsutgifter i Afghanistan eller hjälp till nödställda bankirer faller naturligtvis  inte under bilan.

.

I Toronta var det bara enighet om var och ens plats på familjefotot.

.

Men varför? Varför föra en så uppenbart depressiv politik? Är det bara omoderna akademikers grundlösa påhitt att nedskärningar och sparpaket mitt under en ekonomisk kris kan leda käpprätt in i en depression som trettiotalets? Pratar nobelpristagaren Paul Krugman i nattmössan när han anklagar världens regeringar att föra en extremt riskabel ekonomisk politik?
Nej det gör han inte. Risken att ekonomin kraschar är reell men Anders Borg och hans vänner utrikes säger att de saknar alternativ. Statsskulden måste saneras och budgetunderskotten balanseras, säger de. Det bara är så- basta. Att de saknar valmöjlighet därför att de sitter i knäna på den internationella finansmarknaden glömmer de bort att säga. Ändå är detta just förklaringen till att de säger sig sakna ”alternativ”.
För finansmarknaden, för de som löstes ut av staten och sedan kastade sig över olika länders statsskuld med de pengar de fått av det offentliga, spelar det ingen roll om ekonomin vänder neråt och kraschlandar. De känner vittringen av stora spekulationsvinster och kräver pengarna tillbaka här och nu. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som jag bloggade om för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

.

.

Efter trettio år av utnötningskrig anser miljonärerna att den arbetande befolkningens motståndsberedskap är så dålig och att decennier av massarbetslöshet lett till sådan utmattning att nådastöten kan sättas in. Det finns inget samhällskontrakt. De arbetande får inte längre del av den ökade produktiviteten – allt går till de rika. En procent av världens hushåll äger 38 procent av alla likvida tillgångar, lika med 42 300 miljarder dollar. För dem finns det ingen kris, bara inkomstkällor oavsett ned- eller uppgång i ekonomin.
Diagrammet härunder är en grafisk bild av det trettioåriga kriget mot den arbetande befolkningen. Fram till början av åttiotalet följdes reallönerna och produktivitetsutvecklingen åt. Det var ett axiom att lönerna skulle stiga i samma takt som produktiviteten. LO och fackliga organisationer i utlandet ställde alltid som ett minimum att produktivitetsutvecklingen skulle synas i plånboken. Från 1982 och fram till i dag ökar ständigt gapet mellan produktiviteten och reallönerna med följd att hela produktivitetsvinsten går rakt ned i fickorna på kapitalägarna. Pengar som de dessutom i allt mindre utsträckning investerar i nya fabriker och maskiner eftersom det kortsiktigt varit mer lönsamt att hänga på finanskarusellen.
Den understa linjen visar vad som hänt med lönernas andel av bruttonationalprodukten. Varje liten procentenhet svarar mot hundratals miljarder kronor i transfereringar från de med inkomst av arbete till de med inkomst av kapital.

.

Löner, produktivitet och lönens andel av BNP i EU 1960-2010

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den nyliberala ”revolutionens” facit visar att vi inte sitter i samma båt. Finansen vill dumpa dig överbord oavsett om du kan simma eller ej. Under den snabba expansionen efter kriget, från 1950 till 1974, var det den arbetande befolkningens stadigt stigande konsumtion som var drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Lönernas andel av det som producerades steg och i takt med produktiviteten ökade också timlönen. Den inhemska och europeiska marknaden var slagfältet där kapitalägarna vann sina vinster. Globaliseringen och integreringen av flera hundra miljoner arbetare från Kina, Ryssland och Indien i den kapitalistiska marknadsekonomin låg ännu i framtiden.
Nu är det en ny tid. Kapitalet behöver inte det egna landets konsumenter. Det finns konsumenter i andra delar av världen. På grund av det allt svagare fackliga motståndet är det fritt fram att angripa de arbetandes andel av de producerade rikedomarna. I samtliga länder inom OECD har lönernas andel av BNP minskat kraftigt. Hittills har det kompenserats med en allt större skuldsättning i hushållen. Vilket lett till den återvändsgränd som samhället nu befinner sig i.

.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

.

Det räcker inte längre med den ”automatiska” minskningen av lönernas andel. Nu startar frontalangreppet. Det är innebörden i de sparpaket som bokstavligt haglar över de arbetande i Europa. Det har inte ännu gått in i det allmänna medvetandet men det handlar inte om något mindre än ett klasskrig. G20-mötet visar tydligt vad som sker. Bakom pratet om samordning och behovet av nya gemensamma regler för finansvärlden finns bara ”var och en för sig”. Varje lands styrande tävlar i vem som kan slakta den sociala välfärden snabbast och tuffast. Knappt har Spanien lagt ett sparpaket som svider i skinnet så bjuder David Osborne över med ett brittiskt sparpaket som Englands arbetare kommer att minnas i generationer. Alla inbillar de sig att de ska kunna exportera den egna ekonomin ur krisen.
I själva verket står vi inför ett race till botten som inte lämnar några marginaler för socialdemokratisk plåsterpolitik. Kapitalet har sagt adjö till den gamla samförståndspolitiken och lagt om kursen med sikte på ett samhälle som ska likna vad som rådde innan 1914, det vill säga extrem social och ekonomisk ojämlikhet där frukterna av arbetet tillfaller endast de rika.

.

Rika borgare isolerar sig i skyddade lyxstäder.

.

Det finns helt enkelt ingen kompromiss att vänta från kapitalägarnas sida. Det är vanligt i media att tala om att reallönerna i ”tillväxtländerna” närmar sig snittet i OECD. Vänd hellre på tesen så kommer vi närmare vad som sker. Det är reallönerna i USA och Europa (och Japan) som kommer att närma sig situationen i Kina och andra snabbt växande ekonomier. Om inte om griper in. För det är sant att Kapitalet proklamerat krig mot löntagarna men det finns gränser för vad de arbetande kan acceptera. Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup missär som deras politik kan leda till. Det är det nya i dagens situation och som den etablerade arbetarrörelsens ledare inte vill fatta. Reformistisk politik när kapitalägarna och deras regeringar säger kategoriskt nej till alla sociala reformer är som en fisk på torra land, den sprattlar på plats.
Situationen är minst sagt allvarlig och vilka utvägar som finns  är inte solklart. Det finns ett motstånd i många länder. Men i de flesta fall är det bara svar på tal efter varje enskilt angrepp mot den sociala välfärden. Det finns inget perspektiv på kampen utöver att försvara vad som existerar och som hotas. Väldigt få inser att ett annat samhälle är möjligt.
Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen. Det ser till och med ut som att inget av dessa partier ens kommer att delta i en bred social reaktion mot attacken på levnadsstandarden och den sociala omsorgen. För att inte tala om att de själva aldrig kommer att ta initiativ till en sådan kamp.
I stället tävlar de med borgerskapet om att presentera ”ansvariga” sparplaner som leder i samma riktning som de nyliberalas planer.

.

-Vi betalar inte deras kris, säger den franska organisationen Attac.

.

Att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti som presenterar ett program för ett samhälle där ingen kompromiss med kapitalägarnas vinstintressen är möjlig står på dagordningen i Europa. De är inte beredda att kompromissa. Det trettioåriga kriget visar vilket samhälle de strävar efter. Vi ska inte heller kompromissa. Endast ett samhälle som sätter befolkningens ekonomiska och sociala behov i första hand kan undgå den sociala katastrof som de härskande förbereder.

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,AB1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

15 reaktion på “G8 och G20

  1. Du skriver:
    Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup missär som deras politik kan leda till.

    Det är nog tom värre än så. De är dessutom säkra på att de idag har sådan effektiv kontroll över de arbetande människorna och en så god beredskap att de kan kväsa varje försök till allvarligt folkligt uppror.

  2. Under dessa dryga 30 år har jag om och om igen hört det upprepas, men om bara folk förstod hur bakvänt det är att det är falsk mattematik som de använder som ursäkt så säger folk ifrån. Men istället har lögnerna om den ekonomiska nödvändigheten (TINA) bara blivit grövre och grövre och folk ännu mer hjärntvättade i nyliberal ideologi förklädd till förment vetenskap och fakta.
    Reallöner mm i tillväxt i de sk ”tillväxtländerna” är vanligen världsbankens statistik och deras köpkraftsjusterade slantar, detta och deras fattigdoms begrepp är långt ifrån några ”vetenskapliga sanningar”, dessa saker är knappast ”hårda” fakta. Här speglar sig ett gigantiskt problem hur vi är beroende an fiendens förmenta ”vetenskap”. de sitter på resurserna att presentera ”fakta” om världen. Det är ett gigantiskt problem att all ekonomisk analys grundar sig på av motståndarna producerad förment fakta.

    Det förmenta globaliseringshotet och skrämmsel propagandean om att är du inte lydig lille vän kommer den ”elake” kinesiske och tar ditt jobb är inget som ska köpas rakt av, här finns många hål i anlysen, den är också i huvudsak moståndarnas propaganda. Här har man inte mycket hjälp av marxisterna som sitter fast i sin marxistiska analys av världen. Marx må ha tillfört mycket förståelse av hur världen fungerar en hel del så även andra pionjärer inom det ekonomiska försöket till vetenskap. Men man kan inte sitt försjunken i de historiskaskrifterna om man ska analysera och förstå dagens värld.

    Än märkligare är det när denna motståndarpropaganda om den ”elake” kinesen trumpetas av förment vänster i den lilla ankdammen som varit en av de allra största exporttigrarna och vinnarna i den den förmenta globaliseringen, de få och inte folket förstås. Det lilla landet har år efter år närmast sjkukligt stora exportöverskott. Marginaler för att stimulera den inhemmska ekonomin som de flesta andra inte ens kan fantisera om.

    Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen.

    Den punkten är för länge sen passerad, den passerades som senast under 1980-talet.

    Vad ska man säga om den förmenta arbetarrörelsen ankdammen. Om man tyckte att Ingvar Carlsson var en klen figur till högersosse var det ur askan i elden med den upplåste pompöse självgode Persson som är helt okunnig om ekonomin, sanerade finanserna [sic!] och nu rena antiintellektuella bottenskrapet med Sahlin. Hur kunde det gå så? Man undrade en gång hur stickan Malm kunde bli LO-bas men från dagens horisont ser han ut som en gigant. Hur kunde det bli så att den en gång stolta arbetarrörelsen har dessa intellektuellt svagsinta fruntimmer som ledare? De är förstås inte dumma, de har förstås varit sluga, listiga och förslagna i att kunna klättra i organisationerna.

    De fås högerrevolution har varit välorganiserad, effektiv och formidabelt framgångsrik men den hade inte lyckats utan medlöparna, dillettanterna och charlatanerna som gjort sig breda som de mångas talespersoner. Det är inte de få och mäktiga som är de mångas största problem utan dillettanterna, medlöparna som är det största problemet. Internationellt samarbete har alltid varit av yttersta vikt men klarar man inte av att vinna på hemmaplan båtar det föga. Att tro att man kan vinna hemmaplanen från en illusorisk internationell plattform är futilt nonsens. En ide som motståndarna gärna underblåser, om rent av inte skapad av dem, allt motstånd är lönlöst globaliseringen härskar. Gamla sanningar gäller fortfarande: ”Varje meddelande om att mobiliseringen och motståndet skall avbrytas är falskt”.

  3. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som jag bloggade om för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

    ===
    Krisen är de rikas metod att berika sig ännu mer. Stagnation är förutsättningen för ökade klyftor, för ännu större svängrum och livskvalitet åt de privilegierade. Efter ett decennium av ”krismedvetande” och svångrem för folket är den svenska överklassen tillbaka på 1920 års nivå vad gäller ekonomisk makt och politiskt inflytande.

    Mönstret är internationellt, men pendelns svängning syns tydligast i det land där de demokratiska övningarna hade gått längst. Fram till åren kring 1970 hade Sverige världens kanske starkaste arbetarrörelse.

    Mot oss i TV grinar älskvärt de som skövlar, men som sägs vara de som ska lyfta landet ur krisen. Våra nya samhällsfilosofer: finansmän och bilfabrikanter. Hur kunde det ske? Allmänheten trodde att omvandlingen var ekonomiskt nödvändig (i någon bemärkelse), att vi sparar åt våra barnbarn. Men våra intellektuella?

    Makten har devalverats över från regering till näringsliv, från rösträtt till plånbok. Inte därför att det var ekonomiskt nödvändigt. Utan därför att de som står på mottagarsidan i svångremsekonomin kunde köpa upp våra intellektuella.

    Mindre transfereringar och sänkta reallöner åt vanligt folk måste väl på sikt vara bra för de välutbildade? Även om rikedomen först hamnar hos aktie- och fastighetsägare, så måste väl en hel del rinna vidare till de intellektuella. Åtminstone till mäklare och ekonomi journalister, till ingenjörer och förvaltare?

    De kan skylla på andra. Många säger detsamma, både här och utomlands. Utan arbetslöshet blir folket oregerligt. Det anser både politiker och professorer – ovan partigränserna.

    Den intellektuelle är maktens bästa vän. Han är ganska billig, han står över partier och moral.”
    ===
    Sven Grassman i förordet till ”Det plundrade folkhemmet” som gavs ut redan i nådens år 1985.

  4. Lasse,

    Jag förstår inte vad du menar med delar av ditt inlägg. Jag håller naturligtvis med om ”medlöparnas och charlatanernas” betydelse för imobilismen. Men jag håller inte med om att allt motståd från framför allt de fackliga organisationerna redan upphörde på 80-talet. Jag skriver inte om Sverige utan mer allmänt om utvecklingen i Europa.
    Sedan undrar jag vad du menar med avsnittet om Kina? Anser du att jag bidrar till att måla kinesiska arbetare på tapeten? I så fall har du inte läst allt jag skrivit just om utvecklingen av Kina och den enorma betydelse det har att flera hundra miljoner arbetare dragits in i den kapitalistiska världsmarknaden. ”Den elake kinesen trumpetas av förment vänster”. Vad betyder det Att jag tillhör en förment vänster?
    Ditt inlägg är svårt att ta på. Jag uppfattar det som en kritik i grunden utan att kunna se vad du är konkret emot. En internationella plattform är ”futilt nonsens”. Vad betyder det? Att endast kampen i det egna landet är möjlig? eller önskvärd? Jeg begriper helt enkelt inte vart du vill komma.
    Vanligen brukar jag vara överens med det mesta du säger på den här bloggen. Men det här inlägget förstår jag inte. Vem är det du kritiserar och menar håller de ståndpunkter du angriper? Jag?
    Vad gäller tillgänglig statistik och hur den produceras är vi naturligtvis överens. Det gäller att tolka det mesta och ibland se bakom ridåerna.

    iu att

  5. Pingback: Motvallsbloggen » Toronto och om de rika eliternas inbördes solidaritet

  6. Kerstin,
    Jag är inte lika säker på det som du. Jag tror att de är väldigt rädda för att provocera fram ”uppror” därför att det sätter käppar i hjulen. Så här på direkten tänker jag på de franska strejkerna och protesterna 1995 då Alain Juppes pensionsreform sköts i sank. I dag 15 år senare har de franska borgarna ännu inte lyckats införa den ”reform” de längtar efter.
    Om vi bara ser till vad Reinfeldt och Sahlin är ”rädda” för då är vi överens. I deras tankevärld finns inte ens ordet ”socialt uppror” .

  7. Jag ber om ursäkt för mitt mycket slarviga och affekterade inlägg. Ni skriver utomordentligt utmärkta artiklar som jag i stort håller med om, inga andra eller få bloggar håller er kvalitet, en klar tillgång. Min affekt beror på att jag håller med artikeln och att jag anser att läget är synnerligen allvarligt. Jag ska snarast ta mig tid att försöka räta ut och förklara vad jag menar i det slarviga inlägget, inte heller det kanske faller på läppen men det är förstås en annan sak. :-)

  8. Lasse,

    Jag är öppen för all diskussion och har inga förutfattade meningar. Du är välkommen att skriva allt du vill.

    mvh
    Benny

  9. Pingback: Vart tar det producerade vägen? « Röda Lund

  10. Pingback: Jinge.se » Palestinierna är inte Judar

  11. Benny

    Motstånd upphörde naturligtvis inte, men mer och mer anammades motståndarnas analys och språk och man accepterade allt mer TINA den ekonomiska nödvändigheten definierad av motståndarna. Om inte så skett hade vi inte varit där vi är i dag. Man vek sig från en betydande styrkeposition organisatoriskt. Den politiska grenen dessutom bedriver en politik som ökar arbetslösheten försvagas ställningen än mer.

    I skiftet 80/90-tal var de konservativa intressenas seger total, man hade där i praktiken vunnit. Man äger det sk problemformulerings initiativet. Man äger medias verklighetstolkning, man äger de väsäntliga delarna av den högre utbildningen som formulerar den ekonomiska ”sanningen” om samhället.

    När en av världens starkaste arbetarrörelser har ledare som Mona och Wanja då är man utslagen, man må få 30% i valet men det är ju för att föra en i grunden nyliberal politik.

    Jag anser inte att du målar den kinesiske arbetaren på väggen. Det var en kommentar om den allmänna bilden som målas upp om att är du inte lydig lille vän så försvinner ditt arbete till kina eller annat låglöneland. Denna bild köps inte minst av många i den arbetande befolkningen och många av dess ledande representanter, typ det är meningslöst att kämpa emot. Detta är en propagandabild som inte alls är entydig.

    Inte sällan hör man från det som är svensk arbetarrörelse när man förlorar på hemmaplan att det är oundvikligt pga ”globaliseringen” och att man i stället måste ta kampen internationellt typ EU eller liknande. Jag anser att det är en bedräglig illusion, real demokrati sträcker sig till nationsgränsen, någon annan demokrati finns inte idag. Kan man inte vinna på hemmaplan har man föga chans att vinna på en mer abstrakt internationell plattform. När de demokratiska och fackliga rörelserna var starka på hemmaplan gynnade också kampen internationellt, inte då minst för de som hade en svagare ställning. Att vinna på hemmaplan måste vara fundamentet. När motståndarna i land efter land vunnit på hemmaplan har de också blivit starkare internationellt. Vänster framgångarna i Syd och Latinamerika har en nationell plattform.

    Den nyliberala konservativa revolutionen har varit formidabelt framgångsrik. Det sägs att i dess begynnelse såg en del av dessa med viss avund på hur vänstern då kunde åstadkomma mycket opinionsmässigt med små medel och man försökte emulera detta. Ma borde noga studera hur den konservativa revolutionen gjort och se vad där finns att hämta i dessa metoder.

  12. Pingback: Nyliberalismens förlovade land.

  13. Uppenbarligen om saker som du inte beriper, sett till din fråga. Om du har kritik kan du kanske vara lite mer precis.

  14. Hushållen konsumtion utgör 70% av Sveriges ekonomi, vill jag minnas. Företag som Sandvik och Atlas Copco levererar mest investeringsprodukter utomlands, men att miljardärerna inte behöver konsumenterna är att ta i. Utan konsumenter inga miljarder.

    Skälet till den bristande kampvilja är kanske att den sortens arbetarklass försvann under perioden 1955-1980, gubbarna med mössa, hacka och spade finns inte kvar. Arbetskraften är mer specialiserad numera. Det existerar inga arbetare som drömmer om socialismen, inga som minns röda oktober med någon glädje, allihop har en helt annan levnadsstandard än för hundra år sen, ingen funderar på att risken för svält hemma. Totalt annat läge.

    Skälet till att kapitalet tar en större del av vinsten är kanske att kapitalet står för en större del av insatsen nu än förr? Dessutom ser det väl lite grann ut som om kapitalismen håller på att jämna ut inkomstskillnaderna, den lyfter brasilianer, indier och kineser till vår nivå.

Kommentera