Ian, Bert och Jimmie – om greven och hans betjänter.

.

Berättelser om ”Herrskap” och ”Tjänstefolk” har alltid fascinerat.
Det kan vara ursinnig erotik som i August Strindbergs Fröken Julie. Där betjänten Jean, en underdog med djurisk sexualitet, under en midsommarnatt kan erövra grevens plats. Ett klasskrig fyllt med ångest och åtrå.

.

.

Erotiskt ursinne. Med åtrå och ångest.
Eller en mer sexuell ömsesidighet.

.

https://i0.wp.com/www.dreyer.ch/log/logmedia/04_dinner_for_one.jpg?resize=468%2C355

.

I TV-sketchen Grevinnan och betjänten ser vi en mer dement och åldrig, humorfylld sexuell ömsesidighet, där klasskillnaderna mellan Miss Sophie och betjänten James efterhand, mellan klingande glas, försvinner i en snubblande, komisk charad…
Men även i politiken finns det många berättelser när Herrskapet försöker få ut nytta av lite ömsesidighet med sitt Tjänstefolk.
När greve Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och skivmakaren Bert Karlsson skapade Ny Demokrati såg vi ett sådant möte. Bägge hade de för en kort tid både nytta och nöje av varandra. Sedan föll de. Var och en på sitt sätt.

.

.

Med Tista slott som herresäte är det inte lätt
att på egen hand slå mot överheten…

.

Ian har sina ”anor” eller ”härkomst” ( i dag säger man invandrarbakgrund ) i ”en ätt”  från Estland. En baltisk krigarfamilj vilken i karriären som korsfarare i österled tog sitt ett tyskt namn. Den svenska ”grenen på familjeträdet” adlades sedan av Johan III. Med Tista slott som sitt herresäte kunde nu den sentida ättlingen Ian inte på egen hand bilda ett högerpopulistiskt, invandrarfientligt parti med strålkastarna riktade ”mot etablissemanget”. Ett parti ”för vanligt folk” som skulle slå vilt mot makthavarna. politikerna, fackföreningarna, byråkraterna, bidragstagarna – och invandrarna. Han behövde den korvätande, slagfärdiga och bredkäftade skivbolagskungen och direktören för Skara Sommarland, Bert Karlsson, för att lyckas med sitt projekt.

.

.

Men man kan låtsas att man är ”vanligt folk”
och tillsammans dansa en sommar.

.

.

”Old warriors never die”…
Bert i Svenska Dagbladet 15 år senare

.

Bert Karlsson. En modern Jean. Med Skara sommarland, dansbandsmusik och allt tingeltangel på köpet. En betjänt som kunde prata om rädslan för invandrare så att vanligt folk förstod.
Ian och Bert. Tillsammans dansade de en sommar. Med sina galoscher och ölbackar. Sedan blev det polka i galopp med Ny Demokrati i riksdagen 1991 -94. När väljarna sedan upptäckte ”alla stolpskott” i partiet, som greven lite snopet sa, föll korthuset samman.
Våren 1998 försökte Ian sig på ett eget partibygge, ”Det nya partiet”. Mer blåblodigt. Utan ”populasen”. Självklart blev det ett fullständigt fiasko med bara 25 000 röster i riksdagsvalet. Greven skyllde på massmedia. Men naturligtvis var det Bert som saknades. En aristokrat utan en plebej ger inga röster.
På ålderns höst träder nu slottsherren på Tista fram i media och välsignar sin nye betjänt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Till Dagens Nyheter och i långa inslag för SVT Aktuellt och i TV:s lättsamma frukost-TV berättar han för alla att Jimmie Åkesson är en ”en skarp, trevlig och duktig svärmorsdröm”. Sverigedemokraten Åkesson, får trots eller tack vare sitt sonnamn, Riddarhusets välsignelse…
Wachtmeisters egen agenda är egentligen hatet mot moderniteten, demokratin, arbetarrörelsen – och alla nya invandrare. Helst skulle nog bara människor med namn i adelskalendern ha rösträtt. Det är därför han älskar Berlusconi, en man som ”förstår sig på det italienska folket, och gärna skulle se sig själv som Sveriges ”Silvio”.

.

.

”Verklighetens folk” på galej…

.

Mellan sina förhållanden med Bert och Jimmie regisserade Wachtmeister dessutom en föga uppmärksammad mellanakt. Där han själv hade rollen som kristdemokrat. Först vigde den folkliga prästen Alf Svensson greven med hans nya slottsfru Lil Wachtmeister. Sedan tackade Ian genom att ordna en flott middag på Riddarhuset som support till Alfs krysskampanj i EU – valet. Näringslivets Ebba Lindsö var där liksom stjärnadvokaten Per Althin och Mats Odell. Den senare förmodligen som representant för ”verklighetens folk”. Det nutida namnet för ”vanligt folk”. I valrörelsen dansade sedan Ian och Alf schottis ”för att roa folket”…
Tidningarna berättade också om ett litet snedsprång från ”den rätta vägen”. Ian var på väg att bilda ett nytt parti med deckarförfattaren Leif G W Persson…
Men valet föll alltså till sist på Jimmie…
Vi har sett Julie och Jean. Miss Sophie och James. Ian och Bert.
Så Ian och Alf.
Till sist går då ridån ner – eller upp.
Med Ian och Jimmie…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,Expr1,GP1,GP2,SVD4,DN1,DN2,GP3,GP4,AB1,AB2,Expr2,SDS1,Expr3,SDS2,AB3,SVD5,DN3,DN4,

AB4,GP5,GP6,Expr4,SVD6,TrA1,

3 reaktion på “Ian, Bert och Jimmie – om greven och hans betjänter.

  1. Bra skrivit fortsätt med det. Är gamal skåpmat och en linslus som vi aldrig får bort, Herr kantarell. Han är så vis så man tror han är professor.Han kan allt utom när han gjorde bort sig vid utfrågningarna när ND komin i riksdagen. Han förstod inte alla fina ord och då blev det tyst. Lika mycket rashatare som SD idag och såkan ni jämföra. Ian ja en greve med
    sodastream som mest. Skål ta mig fan

  2. Pingback: Ohly har fel | Svensson

  3. Pingback: Rika pratar om fattiga.

Kommentera