.
I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa – i politikens värld. Efter flera ”cliffhangers, fick då brödrafejden i Labour sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…
.
.
Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade segrat klart i de valkretsar, där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, när det till sist var klart, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50.65. Storebror fick 49.35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen blev det renässansens år.
.
Tariiq Ali och Robin Blackburn var två andra av
New Left Reviews redaktionsmedlemmar.
Här i en London-demonstration 1973.
.
David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette ”Parliamentary Socialism” och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…
Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot). Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.
.
.
På Tony Blairs tid blev kongressernas dekor mer och mer rosa.
Nu lyste det i starkt mörkrött .
Men ”Red Ed” själv är inte röd…
.
Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.
Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick 7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om att en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. All fem förklarade att den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair. Om hans och Labours ”Ancien regime”, då champagneglasen klirrades för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irak-kriget. Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair triumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bush`s angreppskrig. Han behövde inte rösta och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett/och såg den äldre Miliband, som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta skifte är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot…Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriette Hariman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikron bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?”. Harimans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…
.
.
Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband har var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.
När det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden. Nu när högerregeringen Cameron varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Där avlägsnade sig den nye partiledaren inte en tum från New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek han inte med en enda decimal från sin förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram i våras när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så. När det gällde fackföreningsrörelsens motstånd mot högerns attacker blev tonen aggressiv:
.
.
Den brittiska pressen förmedlade villigt
Labours budskap till radikala arbetare
.
”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”
.
Video med Milibans hets mot fackföreningarna
.
Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…
Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappan Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Kanske kan han ha en liten diskussion om jordelivets gång med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Labour, Ed Miliband, David Miliband, Ralp Miliband,
Jo det kanske går att vinna val på det i det brittiska valsystemet, det går ju att komma i regeringsställning med ganska liten andel av rösterna.
Dessa new labour och och EUropeiska nysossar vill ju för allt i värden inte stöta sig med de andra i den elit de tillhör, det kan ju lätt bli otrevlig stämning på alla middagar och tillställningar där man möts och umgås för jämnan. Det är ju onödigt, det är så mycket trevligare om ”alla” är vänner.
Att stödja strejker är förstås inte allas bra för den som tycker att en trevlig myspysig ryggkliande och gemytliga stämningen är viktig.
”Allmänheten kommer inte att stödja dem.”
Jo det är väl där som här, ”allmänheten” är folkets röst på medias ledar och debattsidor för de utvalda.