Ingen vila på sjunde dagen.

.

I går protesterade än en gång arbetare och ungdomar mot den pensionsreform som de alla uppfattar som orättvis och ett slag under bältet på den arbetande befolkningen. Det var den sjunde nationella mobiliseringen på kort tid. Miljontals fransmän har sagt Nej till president Sarkozys motreform som förlänger pensionsåldern från 65 till 67 år, med möjlighet att ta ut förtidspension från 62 år i stället för 60 son gällt tills nu.

.

Pensionen(Retraite) är bra! Offensiv är bättre!

.

I går var det betydligt färre deltagare i demonstrationerna och procenten strejkande i transportsektorn och bland de offentligt anställda var också lägre jämfört med protestdagen 19 oktober.

Vad betyder det? Är det bara en paus i motståndet mot reformen eller kan Sarkozy höja mungiporna till hälften. Svaret ligger antagligen någonstans mittemellan. Det är en nedgång men den djupa vreden mot Sarkozys högerpolitik finns kvar och det råder inte en utbredd besvikelse och känsla av nederlag.

-Den som kämpar kan förlora, men den som inte kämpar har redan förlorat, sa Bertolt Brecht en gång.

-Ingen vet vad som händer nästa vecka. Men arbetarklassen har i alla fall sträckt på sig, sa en CGT-akivist i Annecy till dagstidningen Le Monde.

Orsakerna till den minskade mobiliseringen i går är flera:

-Det finns ett antal som deltagit i protesterna men som nu anser att de inte tjänar något till eftersom lagen röstats igenom av Senaten och Nationalförsamlingen. De är fortfarande arga motståndare till ’reformen” men ser för tillfället inte hur kampen kan fortsätta.

.

I går saknades ungdomen i demonstrationerna. Kommer den tillbaka 6 november?

.

-Ungdomen saknades i gårdagens demonstrationer. Orsaken är väldigt enkel – det är skollov den här veckan. Högern har försökt anklaga Socialistpartiet och vänstern i allmänhet för att ”locka ut” ungdomen på gatorna i en strid de inte har något med att göra. ”Elev i dag – arbetslös i morgon – pensionär i övermorgon” svarade ungdomen på plakat som funnits med i många demonstrationer och visade att de kan tänka för sig själva. Därför är det för tidigt att säga hur ungdomen kommer att delta i framtida aktioner, exempelvis den 6 november – nästa protestdag organiserad av fackföreningarna.

-De fackliga organisationerna har visat att de söker en ”bakdörr” för att avsluta den öppna kampen på gatorna. Det gäller speciellt fackföreningen CFDT, vars ordförande François Chérèque häromdagen i TV sa att det var dags att förhandla om jobben för de unga och äldre arbetslösa. Flörten uppfattades omedelbart av arbetsgivarorganisationen Medef som samma kväll sa sig positiva till ”öppningen från fackföreningarna”. Regeringen är med på ett hörn eftersom Sarkozys närmste rådgivare, ”pensionsexperten” Raymond Soubie, redan kvällen innan föreslog samma agenda.

.

Den lilla stålstaden Longwy stod i centrum för nedläggningarna i den europeiska stålindustrin under 70-talet.

.

Som parantes kan jag säga att CFDT är en fackförening som följt en märklig bana. I slutet av 70-talet stod organisationen långt till vänster om det av kommunistpartiet ledda CGT. I dag är CGT oberoende från kommunistpartiet och CFDT ligger till höger om CGT och har starka band med Socialistpartiet. Jag hade privilegiet att hösten 1978 besöka den lokala avdelningen av CFDT i stålstaden Longwy i nordöstra Frankrike där arbetarna ockuperade stålverket som hotades av nedläggning.

Här samlas aktivisterna i Radio SOS för sändning.
.

Högt över den lilla staden på en slagghög lyste en enorm neonskylt upp nattmörkret med nödropet SOS. CFDTs lokalavdelning hade också startat en piratradio som dagligen sände nyheter till stadens befolkning som alla var beroende av stålverkets fortsatta drift. För veckotidningen Internationalen gjorde jag en lång intervju med en ung kvinnlig medlem av CFDT som organiserade radiosändningarna. Då stod CFDT i spetsen för de mest uppmärksammade striderna på arbetsmarknaden. När CFDT 2003 sa ja till en försämring av pensionssystemet fullbordade organisationen sin högervridning. Slut på parentesen.

Nästa protestdag är utsatt till den 6 november. De fackliga organisationerna kan inte släppa rörelsen, även om de helst skulle vilja sätta sig ned vid förhandlingsbordet, därför att det fortfarande finns ett enormt tryck underifrån. Efter den 6 november kommer antagligen situationen att klarna. Kommer mobiliseringen att ta en ny vändning och form eller kommer de kämpande att sänka armarna?

Sarkozy och hans högerregering visar att de vädrar morgonluft. Men det finns det som talar för att de saknar gott luktsinne. Även om pensionsreformen nu antagits för att formellt göras till lag av Sarkozy den 15 november märks det att de kämpande arbetarna och skoleleverna/studenterna inte anser sig besegrade och det finns inga tecken på en bredare demoralisering.

Även inför gårdagens demonstrationer fanns det ett överväldigande stöd bland befolkningen. I en opinionsundersökning publicerad i förrgår sa hela 65 procent att de stödde protesterna mot reformen. Regeringen lurar sig själv om den tror sig kunna vända opinionen. Sarkozy och hans ministrar är djupt avskydda och vreden mot hela den franska överklassens snobbiga och föraktande attityd mot den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala problem är djupare än någonsin.

Det blir säkerligen inte en repetition av Maj-68, inte den här gången. Men det finns andra former för social oro och kamp. Det utdragna ”maj-68” i Italien åren 1969-70 visar en möjlig modell för den kommande klasskampen i Frankrike.

.

-Vi pissar på dem och de låtsas att det regnar.  Banderoll från gårdagens demonstration i Brest.

.

I förorterna som exploderade 2005 pyser det i vulkanerna. Inga av alla de löften om jobb och sociala förbättringar som Sarkozy då utlovade har infriats. Situationen är värre än någonsin och ingen ska bli förvånad om tusentals bilar inom kort på nytt kommer att lysa upp horisonten i Paris utkanter.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Strejker, Paris, CFDT, CGT, Pensioner