Israel på glid utför.

Religiös fanatism och öppen rasism.

.

Vart är Israel på väg? Det verkar inte finnas någon broms på glidet utför det sluttande planet ner i allt grövre rasism och religiös fanatism. Om det bara handlade om enskilda smågrupper av ortodoxa som slår Gud i huvudet på alla och envar för att hävda sina ”bibliska rättigheter” kunde man småle åt eländet.

.

Rabbi Ovadia Yosef är spirituell ledare för det ultra-ortodoxa partiet Shas.

.

Men det är en majoritet av landets ledare som endera öppet företräder en allt grövre rasism mot den arabiska minoriteten i landet eller som tigande ger sitt medtycke till Israel som en rasistisk polisstat. Knesset är splittrat i två läger – de mest galna extremisterna och de något mer normala extremisterna. De mest extrema dikterar lagar och diktat och de något mindre extrema medlemmarna i Knesset viker ner sig för att med alla medel och eftergifter hålla ihop den reaktionära regeringsmajoriteten bakom Benjamin Netanyahu.
Flera händelser de senaste veckorna visar djupet och omfattningen av det demokratiska sönderfallet och den allt öppnare rasismen.
-Polisen visste om i förväg men lät ändå ett 70-tal religiösa extremister i ”Vårt land Israel” genomföra en demonstration i staden Umm al-Fahm. Staden ligger i norra Israel och är den näst största staden i Israel med en befolkning bestående av nästan uteslutande palestinier eller ”israeliska araber” som de kallas i Israel. Den lilla gruppen extremister demonstrerade för ett förbud av den moderata ”islamska rörelsen i Israel” och för att alla palestinier ska förvisas från Israel. Kom då ihåg att det finns 1,5 miljoner bofasta palestinier i Israel och som varit bofasta där i århundraden.

.

Israeliska extremister demonstrerar i Umm al-Fahm.

.

I stället för att hindra dessa galenpannor från att provocera befolkningen i Umm al-Fahm laddade kravallpolisen upp för att slå ned på alla motdemonstrationer. Femton av motdemonstranterna skadades, två av dem är medlemmar i Knesset. Tio palestinier anhölls medan ingen av de 70 provokatörerna greps. ”Vårt land Israel”s  provokation ingick i hyllningarna av den för länge sedan mördade ortodoxa fanatikern rabbin Meir Kahane; som bland annat hade för vana att kalla alla palestinier för ”hundar”.
-Ett lagförslag om ”intern bosättning” ligger nu i Knesset för omröstning. Lagförslaget som enhälligt antogs i parlamentets juridiska utskott innebär att alla kommuner ges rätten att välja vilka som har rätt att bosätta sig i kommunen. Inflyttningskandidater kan nekas rätten att bosätta sig om de ”inte svarar mot kommunens grundläggande karaktär”, det vill säga att folk kan nekas bostad på grund av sexuell läggning, religiös tillhörighet eller socioekonomisk status. I praktiken säger lagförslaget – ”araber göra sig icke besvär”. Apartheid? Ja, åtminstone är det förvillande likt. En av Liebermans anhängare i Knesset förnekar att det är riktat mot landets palestinier. ”Varje judisk stad behöver minst en arab. Vad händer annars om mitt kylskåp går sönder en lördag?, undrade ärkerasisten David Rotem.
-I den budget som Knesset just ska till att besluta om finns det en post kallad ”lagen för yeshivastudenter”. Det är studiebidrag till de ultraortodoxa som studerar judaism på heltid. Högsta domstolen beslutade i juni i år att dessa studiebidrag måste upphöra eftersom andra heltidsstuderande inte får dem. Men det beslutet tog ordföranden i Knessets finanskommitté sig runt på ett smidigt sätt. Nya regler för hur man kvalificerar sig för studiebidragen uppfanns i en hast.

.

.Yeshiva studenter väntas ha minst tre barn och inte äga en bil för att få studiebidrag. Framför allt ska de inte arbeta.

.

Hör och häpna. Tre krav måste uppfyllas av studenterna. De ska ha minst tre barn, inga andra inkomster och inte äga en bil. Gissa vilka studenter som fyller de villkoren. Bingo – ultraortodoxa yeshivastudenter. Eftersom dessa ultraortodoxa fanatiker vägrar att arbeta la finanskommittén till villkoret att de förlorar bidragen om de tar ett arbete.
Dagstidningen Haaretz undrade på ledarspalt dagen efter att lagen presenterats inför Knesset varför den israeliska staten ska betala ultraortodoxa judar att inte arbeta. Återstår nu att se om Netanyahu kommer att ställa sig bakom lagen eller passivt låta den passera. Direkt nej till lagen kan leda till att hans reaktionära regeringskoalition spricker.
-Till sist meddelar israeliska media att en ”Tea Party-rörelse” sett dagens ljus. Det är delar av Netanyahus Likudparti som tycker att deras regeringschef gör för stora eftergifter till palestinierna och Barack Obama. Man kan undra vilka eftergifter han gjort till Obama? I den verkliga världen utanför den israeliska paranoida horisonten anser de flesta att det är Obama som stått för eftergifterna. Gruppen håller sitt första offentliga möte i dag lördag framför Amerikahuset i Tel Aviv under parollen ”Säg nej till Obama”.

.

För extremisterna i Likud räcker det inte att Obama draperar sig i den israeliska flaggan.

.

-Vi anser att det finns ingen buffert som kan hindra politiska ledare från att ta beslut i fredsprocessen som kan bli katastrofalt farliga för Israel, säger initiativtagarna som alla är medlemmar i Netanyahus parlamentariska partigrupp. Som exempel på katastrofala beslut anger de ett stopp för nybyggena i östra Jerusalem och på Västbanken.
Den här lilla buketten av absurditeter visar mer än många diplomatiska piruetter av Netanyahu, Lieberman och ”socialisten” Ehud Barak vad som sakta men säkert omformar Israel till en segregerad rasistisk polisstat. Det finns fler tistlar i buketten, men det räcker för den här gången.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

10 svar på ”Israel på glid utför.

  1. Spådomen att israel skulle förvandlas till en spegelbild av sina fiender tror jag levererades runt 1975. De västeuropeiska judarnas ställning är sen dess försvagad till förmån för de ryska, som kanske bär på ett bagage vi inte ens kan föreställa oss. Men så illa som i Iran tror jag inte det kan bli.

  2. En artikel som blandar ihop olika fakta med avsikt framställa Israel i dåligt ljus. Antisemitism i pk tappning enligt mycket av TT och svenska media.

  3. Hej! Jag vill tacka dig för att du visar mig och andra hur farliga extremister är. Dessa judiska extremister uppfostras till att vara lojala robotar.

    Dessa extremisters politiska agenda är att uppnå religiösa mål genom politik.

    Även muslimska extremister agerar likadant. För en vanlig svensson är det omöjligt att föreställa sig hur start dessa människor tror på sin gUd och på sina berättelser, så starkt, så dumt, och ändå tror de på sin religion stenhårt. Dessa stenhårda extremister vill stenhårt föra sitt bibliska/Koraniska budskap, annars mår de inte bra i samvetet. Deras samvete (hjärntvättat samvete) tvingar dem att utföra ”goda” handlingar, även om det innebär folkmord, apartheid, diskriminering, ojämlikhet, ojämställdhet, de allt som krockar med demokratin och människans fria vilja att utvecklas som individ.

    Nu är många amerikaner på israels sida inom politiken, men det är för att extremister lobbat för sin politik i USA.

    De äckligaste människorna på jorden är de som är mest nitiska fanatiker men döljer det för att uppnå politiska mål. Att bli starkare, att erövra, att ”försvara”, att göra gUD tillfredställd.

    !– Är inte dessa människor som lever bland oss, även de farliga, eller åtminstone hycklande människor som ler och skrattar, som umgås, men ändå har hela tiden i bakhuvudet politiska motiv för religiösa ändamål

  4. Alla som krigar blir en spegelbild av sina fiender till slut eftersom man alltid via sin egen fokus, absorberar det man kämpar emot. There are no exceptions.

  5. Eva, Ingen behöver framställa Israel i dålig dager. Det klarar de av själva utan hjälp. Till saken hör att inget av det jag hänvisar till har publicerats i svensk press. Det kommer från Israelisk press, framför allt dagstidningen Haaretz. Men för dig är väl också den ”anti-semitisk”.

  6. Benny. Du och andra ställer Israel i dålig dager samtidigt som ni avstår från att kritisera andra nationer och deras interna problem. Du och Åsman intar vänsterns stämpel med förutfattad mening att fördöma USA och Israel.
    I artikeln ovan talar du om Israeler, Haredis, bosättare och Netanyahu som samma grupp. Haredis och deras priviligierade ställning och inflytande är något som irriterar många israeler, särskilt som antalet Haredis har växt. Haredi får stipendium för att läsa Torah, något som för de flesta inte resulterar i ett jobb som de kan försörja sig och sin ofta stora barnskara på. De behöver inte göra militärtjänstgöring. Manliga studenter tjänar 3 år och går tillbaka varje år för 1 månad tills de pensioneras.
    Haarretz är en mer vänsterinriktad tidning, men jag tror inte att den blandade till fakta som du.

  7. Som kommentar till synen på Israel som en rasistisk stat tycker jag att den här artikeln är upplysande.

    Can Israel Be Jewish and Democratic?
    By DOUGLAS J. FEITH

    Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu recently asked Palestinian peace negotiators to acknowledge Israel as a Jewish state. Some critics have called this move cynical, because Palestinian leaders are unlikely to offer such an acknowledgment. But others oppose it for a more basic reason: They claim it is antidemocratic.

    Israel, so the argument goes, affronts its non-Jewish citizens by identifying itself as a Jewish state and by using traditional religious emblems as official national symbols—for example, the Star of David on its flag.

    Along the same lines, various Israeli intellectuals have proposed dropping ”Hatikvah” (The Hope) as their country’s national anthem, because it refers to the Jewish soul’s millenial yearnings for a return to Zion. A few have urged repeal of Israel’s longstanding law of return, which gives Jews from any country a right to immigrate and become citizens.

    Some Israeli Arabs have advocated that Israel should become a state identified with no particular ethnic or religious group but rather a state of all of its individual citizens. Israelis commonly view this liberal ideal with suspicion, for it has no relation whatever to the political practices of any countries in the Middle East. Also, Azmi Bishara, the principal Israeli Arab proponent of ”a state of all of its citizens” and a former member of parliament, outraged many Israelis by supporting Hezbollah against Israel in the 2006 Lebanon war.

    Israeli law respects the voting, property, religious and other rights of its Arab citizens (most of them Muslims) who constitute some 20% of the population. Nevertheless, the ongoing conflict over Palestine has created bitterness between many of them and their fellow Jewish citizens. Many Israeli Jews resent what they see as disloyalty on the part of Israeli Arabs. Many of the latter resent what they see as their second-class status.

    But the larger question of Israel’s identity as a Jewish state does not hinge on the particulars of its Arab citizens’ current status. Rather, it is whether democratic principles are necessarily violated when Israel asserts a Jewish identity based on the ethnic and religious heritage of its majority group. That is a matter of interest to everyone who thinks seriously about self-government.

    Israel is by no means unique among democracies in considering itself the embodiment of the national existence of a specific people. In fact, most democracies see themselves that way. Most have laws and practices that specially recognize a particular people’s history, language, culture, religion and group symbols, even though they also have minorities from other groups.

    The United States is unusual in this regard. It is among the most liberal of democracies, in the sense that it is committed to the principle that laws should, in general, ignore group identities (ethnic, religious or regional) and treat citizens equally as individuals. Canada, Australia and New Zealand—likewise lands of new settlement—are among the other countries on this liberal end of the democratic spectrum.

    The democracies of Europe and East Asia and those in the former republics of the Soviet Union, meanwhile, tend to cluster on the ethnic side of the spectrum. Numerous laws and institutions in those nations favor a country’s principal ethnic group but are nevertheless accepted as compatible with democratic principles. Christian crosses adorn the flags of Switzerland, Sweden, Greece and Finland, among other model democracies, and the United Kingdom’s flag boasts two kinds of crosses.

    Several of these democracies have monarchs—and in the U.K., Norway and Denmark, the monarchs head national churches. France famously protects the integrity of the French language and the interests of French speakers, as do pro-French forces in Canada.

    Ireland has a law that allows applicants of ”Irish descent or Irish associations” to be exempted from ordinary naturalization rules. Poland, Croatia and Japan have similar laws of return favoring members of their own respective ethnic majorities. Many other examples exist.

    Israel was founded as a national home for the Jews, recognized as a nationality and not just a religious group. After Allied forces conquered Palestine from the Ottomans in World War I, Britain, France, Italy and other leading powers of the day supported the idea that the Jewish people, long shamefully abused as exiles throughout the diaspora, should be offered the opportunity to reconstitute a Jewish-majority state in their ancient homeland of Palestine.

    Those powers planned that the Arabs, whose nationalist leaders from across the Middle East insisted that they were a single, indivisible people, would exercise national self-determination over time in Syria, Lebanon, Mesopotamia (now Iraq), Arabia and elsewhere. Britain soon decided to put the 78% of Palestine east of the Jordan River under exclusive Arab administration, barring Jewish settlement there.

    The British government’s wartime Balfour Declaration in favor of a Jewish national home in Palestine—incorporated verbatim in the Palestine Mandate, which received League of Nations confirmation in 1922—made a crucial distinction between the collective rights of the Jewish people in Palestine and the individual civil and religious rights of the country’s non-Jewish residents. The point was that all such rights, collective and individual, should be honored.

    After World War I, numerous ethnic groups achieved statehood. It was not considered antidemocratic that the Hungarians or Poles, for example, should establish nations to embody and sustain their particular cultures.

    All democratic countries have minority populations. Such countries do not believe that they have to shed their national ethnic identities in order to respect the civil, property and other basic human rights of their minority citizens. The distinction between majority collective rights to a national home and the individual rights of all citizens remains important in Israel and in all ethnically-based democracies.

    So democracies vary in the degree to which their laws take account of ethnicity. Their common practices provide an answer to our question: It is not antidemocratic for Israel to protect its status as a Jewish state in ways similar to those used by the French, Swiss, British, Germans, Italians, Lithuanians, Japanese and others to protect the status of their countries as national homelands.

    Mr. Feith, a senior fellow at the Hudson Institute, served as under secretary of defense from 2001 to 2005. He is the author of ”War and Decision: Inside the Pentagon at the Dawn of the War on Terrorism” (Harper 2008).

    Printed in The Wall Street Journal, page A19
    MORE IN OPINION
    EmailPrinter FriendlyOrder Reprints

    Share:

  8. Denna/dessa bloggare är numera hos mig kända Israelhatare. Att kalla Israel för en rasistisk stat är nog att ta i så du/ni nästan spricker…

    Israel behöver skydda sig mot muslimer som vill landet och dess befolkning illa.

    Var nånstans hittar du definitionen att muslimer är en ras? Det bor redan miljoner araber inuti Israel, de mår bättre än någon annan av de miljarder araber i världen. Varför stannar de annars kvar i Israel?

    Du/ni är antingen blinda mot det onda muslimer dagligen gör runtom i världen eller bara hatiska mot Israel, av vilken anledning vet jag inte… Eller rentav både och.

    Sett denna länk?
    http://www.thereligionofpeace.com/

  9. Eva och Nathalie;
    Ni fungerar med ryggraden. Minsta andhämtning som ifrågasätter politiska beslut eller trender i Israel stämplar ni automatiskt som antisemitism. Därmed placerar ni er själva som försvarare av de värsta avarterna av den israeliska extremhögerns agenda.
    Att undra varför inte de 1,5 miljoner palestinierna i Israel flyttar utomlands är ren dumhet och en oförskämdhet mot människor som alltid bott där de bor nu. Inte ens Netanyahu undrar varför de inte flyttar. Det är bara Shas och Lieberman som arbetar aktivt för att fördriva dem från Israel.
    Argumentet att de ska vara nöjda med att bo i ett mer demokratiskt land än de arabiska grannstaterna är löjligt. Det vänder sig mot den som uttalar det. Varför ska Israel som påstår sig vara demokratiskt jämföra sig med reaktionära diktaturer som den syriska eller egyptiska? I vilken sorts demokratisk anda kan man rättfärdiga lagen om intern migration som nu ligger i Knesset för diskussion och omröstning?
    Eva, jag kan också publicera artiklar. Här har du en som diskuterar just detta nya lagförslag om förbud att bosätta sig var man behagar när man är medborgare i ett land. Försök att rättfärdiga en lag som ger rätt åt borgare i Danderyd att stoppa en person från Rinkeby att flytta in i Danderyd.
    Och snälla ni – sluta sprida invektiv som ”israelhatare”, ”antisemiter” osv omkring er. Jag har inte den minsta sympati för vare sig Hamas eller någon diktatorisk arabregim. Jag bara avskyr allt förtryck av människor oavsett vem som utövar det. Det innebär att jag också avskyr den israeliska högerns agenda för diskriminering av den palestinska minoriteten i Israel. En diskriminering som beskrivs i artikeln här under:

    Segregation of Jews and Arabs in 2010 Israel is almost absolute

    For those of us who live here, it is something we take for granted. But visitors from abroad cannot believe their eyes.
    By Amnon Be’eri-Sulitzeanu

    Under the guise of the deceptively mundane name ”Amendment to the Cooperative Associations Bill,” the Knesset’s Constitution, Law and Justice Committee this week finalized a bill intended to bypass previous rulings of the High Court of Justice. If indeed this legislation is approved by the Knesset plenum, it will not be possible to describe it as anything other than an apartheid law.
    Ten years ago, the High Court of Justice ordered the town of Katzir to accept the family of Adel and Iman Kaadan, Arab citizens of Israel, as members of the community. Seven years later, the court issued a similar ruling against the Galilee village of Rakefet, which, like Katzir, is Jewish. Now, however, the legislature has come up with a proper ”Zionist” response to the justices: If it becomes law, the amendment will give acceptance committees of communal villages the authority to limit residence in their towns exclusively to Jews.

    Using polished and sanitized language, the bill would allow such committees in small rural suburbs to reject applications from families that ”are incompatible with the social-cultural fabric of the community, and where there are grounds to assume that they will disrupt this fabric.”
    In other words, if admissions committees were previously forced to exercise some degree of creativity if they wanted to hide their national-ethnic grounds for rejecting Arabs, now, as Rabbi Akiva said, ”All is foreseen, and freedom of choice is granted” (Pirkei Avot 3 ). Arabs? Not here. Sorry, the law is with us on this.
    Those who feign innocence, including some from the center of our political map, will say, ”The bill is not intended to keep out Arabs. What’s wrong with supporting the right of communities to protect their unique way of life?”
    Indeed, what is wrong with that? There’s no argument that the vegetarians of Moshav Amirim, in the Galilee, have a right to defend themselves against an invasion of carnivores, just as the practitioners of transcendental meditation at Hararit, in the Misgav region, need to be able to meditate without interruption, but those communities are genuinely unique in character. This is not the case for the dozens of yeshuvim kehilati’im (literally, ”community settlements” ) all over Israel, whose principal cultural feature is the fact that their residents are Jewish and Zionist – hardly a population under imminent threat, whose unique way of life needs protection.
    Several months ago, we were given a glimpse of just how quickly the new law will be implemented, when several such villages, anticipating the Knesset’s action, hurriedly established bylaws that effectively barred Arabs. In the communities of Yuvalim and Manof, in the Misgav area, applicants are now required to declare their allegiance to the Zionist vision, while in Mitzpe Aviv, a bit to the south, applicants must declare their identification with the values of Zionism and the definition of Israel as a Jewish and democratic state.
    It’s not as if Arab families are standing in line to move to these gated communities, which were established mainly in the 1970s and ’80s by Zionist organizations like the Jewish Agency and the Jewish National Fund for the purpose of ”Judaizing” areas like the Negev and the Galilee. No one ever expected these towns to provide the answer to the horrendous housing shortage faced by Israel’s Arab population. For them, not a single new town has been established since 1948, with the exception of a few impoverished Bedouin settlements in the Negev. Nor has the central government seen fit to assist or give approval to the existing Arab municipalities in the drawing up of master plans that would allow them to implement a program of growth and development to meet the needs of a growing population or mitigate their poor quality of life.
    And this is without even mentioning cities like Upper Nazareth, Safed or Carmiel, where a variety of statements have been made – sometimes by the most senior municipal officials themselves – that are designed to push Arabs out or prevent their integration into these cities.
    Segregation of Jews and Arabs in Israel of 2010 is almost absolute. For those of us who live here, it is something we take for granted. But visitors from abroad cannot believe their eyes: segregated education, segregated businesses, separate entertainment venues, different languages, separate political parties … and of course, segregated housing. In many senses, this is the way members of both groups want things to be, but such separation only contributes to the growing mutual alienation of Jews and Arabs.
    Several courageous attempts – particularly in mixed cities and regions – have been made to change the situation, bridge the rifts and promote integration. These range from efforts to develop mixed educational frameworks, to joint economic ventures and other interventions intended to foster good neighborly relations based on equal opportunity. Until now, these attempts addressed a situation of de facto segregation. From today, however, segregation will be de jure, to the shame of Israel.
    Amnon Be’eri Sulitzeanu is the co-executive director of the Abraham Fund Initiatives, an organization that promotes coexistence and equality between Israel’s Jewish and Arab citizens.

  10. De fanatiska Israelkramarna dyker upp som brev på posten om man så mycket som andas kritik mot Israels regering eller de extrema judiska organisationerna i Israel, de där som bl.a. roar sig med att spotta på kristna.

    Jag undrar alltid om de får betalt för att protestera på varenda blogg som inte säger att Israeliska staten uppvisar absoluta höjden av humanitet, har världens mest demokratiska system, är ett land totalt utan diskriminering och kemiskt fritt från tortyr och mördande av oskyldiga människor. Ack, måste man säga, istället för att drista sig att kritisera Israel, vore alla länder som Israel – ja dvs som SD i Sverige då. Fast konsekvensen av SD:s politik gillar de inte, de svensktalande Israelkramarna, vad jag förstår.

    I konsekvens med israelkramarnas resonemang borde väl även vi svenskar ha rätten till vårt eget land och kunna begära att alla från andra länder flyttar hem till sig och att de inte får bosätta sig var de vill, om de nu envisas med att bo i Sverige i alla fall.

    Eller??????

Lämna ett svar