Den keltiska tigern på rygg

med tassarna i vädret.

.

Medan Vladimir Putin samlat dussintalet statschefer i St Petersburg för att rädda världesn tigrar ligger den keltiska tigern hjälplöst på rygg i behov av både syrgas och intravenöst kapital.

Det är bara fem månader sedan som EUs ”stresstest” av medlemsstaternas banker lät förstå att båda Allied Irish Bank och Anglo Irish Bank klarat testet med god marginal. -Inget att oro sig för, de har tillräckligt med eget kapital för att stå rak i en ny snålblåst, lät ”experterna” meddela.

.

Redan en AIB hade varit nog för att köra staten i botten.

.

I dag vill samma ”experter” helst glömma försäkringarna från i sommar. De båda bankerna ligger i ruiner och den irländska staten – det vill säga skattebetalarna – är nu olycklig ägare av finansherrarnas skuldberg.

Hur kunde den ”keltiska tigern” på ett par år bli halt, lytt och tandlös? Svaret är girighet och finansiellt storhetsvansinne. Förloppet är nästan klassikt och liknar i många detaljer den så kallade bolånekrisen (sub-prime) i USA.

Under åren 1995 till 2005 expanderade den irländska ekonomin mycket tack vare landets låga vinstbeskattning av bolagen. Bara 12,5 procent dras i skatt från vinsterna vilket är långt under genomsnittet i Europa. De multinationella bolagen flockades till landet som flugor kring en sockerbit. Med företagsetablering och ökade inkomster följde behovet av nya bostäder.

De små bankerna AIB (ett och två) såg sin chans. Låna ut pengar till byggherrar och bostadsköpare utan begränsning, blev receptet som la grunden till den spekulativa bubbla som nu lagt landet i ruiner.

.

De båda småbankerna blev större och med storhetsvansinniga direktörer i ledningen lånades snabbt enorma belopp upp i banker i framför allt Tyskland, England och Frankrike. Lyxiga lokalkontor byggdes i världens alla huvudstäder och allt var glam och glitter. Aktieägarna jublade och tyska, engelska och franska banker jublade med i takt. Det ”irländska undret” var på alla finansanalytikers läppar.

Men som alla spekulanter vet spricker alltid en bubbla vare sig det handlar om aktier eller bostäder. Så också byggboomen på Irland. Från sommaren 2006 började skylten ”Till Salu” att synas utanför allt fler villor. Låntagare hamnade i klistret när amorteringarna blev för tunga. Bankerna, byggherrarna och politikerna, i en helig treenighet, hade lockat familjer utan tillräckliga inkomster att skuldsätta sig upp över öronen.

De båda AIB fick inte längre tillbaka tillräckligt med utlånade pengar. De europeiska bankerna fick i sin tur inte tillbaka pengarna från AIB ett och två. När proppen går ur ligger spekulanterna snabbt på rygg och sprattlar som hjälplösa fiskar på torra land.

In träder så städgumman Staten och tar över det ena AIB och skjuter till kapital till det andra samt ställer upp med en 100-procentig garanti för bankkundernas insatta kapital. De privata bankernas skulder blir plötsligt en statlig skuld medan bankernas aktieägare kan pusta ut.

För att betala av bankernas skulder till de europeiska och amerikanska storbankerna lånar staten mer pengar på den internationella finansmarknaden. Den vädrar i sin tur morgonluft och kräver högre räntor för att låna ut till Irland, liksom de gjorde för Grekland i våras och nu för Portugal, Spanien och Belgien.

EUs ”räddningsfond” träder in för att låna ut pengar till Irland för att den irländska staten ska kunna betala sina skulder till Deutsche Bank och de andra europeiska storbankerna. I led efter led används de europeiska skattebetalarnas pengar till att fylla kistorna i de privata storbankerna, det vill säga aktieägarnas fickor.

Skandalen är så enorm och uppskörtningen av de arbetande så uppenbar att det är bara med politikernas och medias förljugna propaganda som ett sken av hederlighet kan upprätthållas.

-Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att spara för att inte det finansiella systemet ska krascha. Varje familj är skyldig stora belopp till utlandet. Vi har levt över våra tillgångar. Marknaden ”anser” att det krävs budgetsanering.

Det finns ingen ände på lögnerna. Tyvärr är det få som säger emot dem. De sprids inte bara av Cameron, Sarkozy, och Borg. De så kallade arbetarpartiernas ledare, som Zapatero, Socrates och Papandreou som har regeringsmakt, och Aubry, Miliband och Sahlin (tills vidare) i opposition, för dagligen ut samma lögner.

.

I Seoul sa människor NEJ till de härskandes sparplaner.

.

Det nya seklets första årtionde är kantat av spekulation och krascher som varje gång bekräftar sanningen: den att det privata bankkapitalet har fått så fria händer av politikerna att det inte längre är riskabelt att spekulera villt i allt som kan ge stora vinster. Går det åt pipan är det bara att kasta in handduken och lämna över notan till dig och mig – den arbetande befolkningen. Ned från stratosfären dalar gyllene fallskärmar i behaglig fart. Igen risk för skador när marken nås.

.

Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,

Bloggare; Sjöstedt,Alltid Rött,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomio, Politik, Irland, Cowen, Spekulation, Skulder, Dublin,