.
Människor kan skriva sin historia på olika sätt. Wanja Lundby-Wedin lämnar sitt fackliga och politiska eftermäle i en intervju för bland andra Svenska Dagbladet i dag.
.
.
Hon är bara 58 och jag vet inte om hon har något vidlyftigt pensionsavtal på gång. När hon lämnar in 2012 är hon sextio och LO-toppen brukar ta sig rätten att gå i pension fem år före oss medlemmar…
Om inte annat kommer vi att minnas henne ett tag för de svulstiga AMF- pensionerna. När SvD frågar henne om detta och konstaterar att hon då blev ”något vingklippt” och sedan ”relativt osynlig i den senaste valrörelsen”. Då förklarar hon detta med att:
”Jag känner inte så själv. LO blir mer osynligt när vi har en borgerlig regering.”
För detta svar kommer nog historieskrivarna att minnas henne för alltid. Det är klart som korvspad att man blir osynlig om man under fyra års högerstyre går och gömmer sig och inte bjuder motstånd i en enda fråga av betydelse. Hon har dessutom kopierat taktiken ute i Europa där hon under krisåren varit ordförande för Europafacket utan att ens visa sig i någon av alla försök till fackliga protester.
Det spekuleras i media om en efterföljare och då sägs IF Metalls Stefan Löfven vara på tur att gå och gömma sig i någon skrubb uppe i LO-borgen.
Blir så är det bara att återge ett gammalt välkänt ordspråk: ”En olycka kommer sällan ensam”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, Wanja Lundby-Wedin
I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,Expr1,GP2,
Bloggare: RödaBerget,Jinge,RödaMalmö,
Pingback: Wanja avgår 2012 « Görans tankar och bagateller
Historiens ljus faller allt snällare på Stickan Malm. När det begav sig så var han väl direkt det allra bästa man kunde tänka sig men i ljuset av vad som sen har kommit framstår han som en ”gigant”. 🙂
Så bra skrivet. Är det någon gång hon verkligen borde kunna synas och höras så är det under borgeligt styre. Det är kanske snarare så att man blir osynlig om man har fullt upp med att sköta sina privata skumraskaffärer…
Det är väl inte någon överdrift att säga att Wanja Lundby- Wedin verkligen personifierar svensk fackföreningsrörelses förfall, det är tragiskt att efter nära 50-års medlemsskap i det som skall vara vår spjutspets i kampen så finns inte längre någon rörelse värd namnet kvar. Att göra som Wanja skylla detta på att vi har en borgerlig regering får väl betraktas som mycket besynnerligt det andas ett totalt ideologiskt förfall hos LO:s ordförande. Kommer hon sedan att ersättas av IF/Metalls såkallade ordförande så måste man nog dessvärre konstatera att den definitiva punkten för svensk fackförening är satt. Denna tragiska händelse skulle för mig inträffa samma år som ett 50-årigt medlemsskap har uppfyllts, vilken tragik.