,
I Frankrike är Marine Le Pen i färd med att göra en ”Åkesson”.
Med stor majoritet valdes hon i går av Nationella Fronten /Front National/ till att efterträda sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.
.
.
”Hon är klonad efter sin pappa”, säger mamman Pierette Le Pen.
.
Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet.
Hennes mamma, Pierette Le Pen, som tog ut skilsmässa från pappan med de bevingade orden om att denne var ”ett sexistiskt svin”, har sagt att dottern är klonad efter sin far. Den enda skillnaden är ”att hon har mer hår”. Det kan så vara. Men född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.
Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång i helgen kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sett några problem med detta. För hans vidkommande var Algeriet en fransk provins, en del av Frankrike, och borde åter införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.
.
.
Marine Le Pen har vunnit sitt parti
för en radikal omläggning av politiken.
.
Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:
”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. Det som kallas för en meritokrati. Det är en mycket viktig och precis princip för det franska folket. I motsats till den anglosaxiska kulturen är den franska influerad av kristendomen som bedömer människor och inte samhällen…”
I den senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Cote dÀzur fanns också Sonia Arrouas,en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa ( läs mer ) nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”. Dessutom med en retorik i klass med pappans: “Skulle vi i Frankrike säga en tusendel av det som man säger i Israel om denna fråga. Då skulle vi omedelbart kastas i fängelse för att ha uppviglat till rasistiskt hat”…
.
.
”Franska varor. Producerade av fransmän”.
.
Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt”. ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling”.
När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism och formell rasism (judefrågan är löst…), och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike. En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Front National för att i stället satsa på Sarkozy.
”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska tänkbara recept…
Nu nöjer sig inte Mariane Le Pen med denna radikala omläggning. Med ett samlat parti bakom sig kommer hon i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras”. Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…
.
.
Partiet vill lämna IMF och euron. Bestämma över sin egna skatter.
Samt ha starka statliga insatser på det ekonomiska fältet.
.
Självklart mäskar partiet här för Frankrikes alla arbetarväljare. Den etablerade traditionella arbetarrörelsen är i upplösning och saknar liksom i Sverige varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns, likt våra vänner i det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbart en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång. Ska man klara denna utmaning, blir det i presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram. Ett program vars förverkligande skulle kunna påbörja det nödvändiga uppbrottet från det kapitalistiska system som förlamar så mycket av människor möjligheter och framtidstro.
.
******************************************************
.
.
Tills sist kan jag inte låta våra läsare undgå seklets fetaste lögn. Det var när Tunisiens diktator, Ben Ali, landat och välkomnats av den saudiska diktaturen i Riyad. Alltså USA:s bästa kompis i regionen. Då fann shejkdömet det lämpligt att till de arabiska folken låta berätta att:
”Saudiarabiens kungadöme låter meddela att det till fullo står bakom folket i Tunisien”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Front National, Jean Pierre Le Pen, Mariane Le Pen, Nationella Fronten, NPA, Tunisien, Riyad
Tack för att jag fick skriva här igen! 😉
Hoppas ni fattade att jag p g a diverse. . . hm, fredagsrelaterade handikapp i brådrasket kommenterade en annan artikel än denna, vilket avsikten var.
Med andra ord, denna text:
Bästa herrar,
först beröm för en estetiskt snygg blogg och för att jag gillar ert engagemang som sådant.
Men nu kritik.
Hur i hela tjottahejti kan Le Pen född 1928 ha tjänat Vichy-regimen? Han växte upp i Normandie.
Visserligen har farsgubben gjort en del inviter i den riktningen, men jag hyser ändå tvivel om er beskyllning.
Vore bra för er trovärdighet om ni medels källhänvisning kunde styrka ert skrämmande påstående om att Marine le Pen skulle kunna acceptera en muslimsk fransk president.
Enär jag har dåliga erfarenheter av medbloggares sinne för humor etc. så kommer jag att kopiera denna kommentar, då det inte skulle förvåna mig att ni är snarstuckna och inte publicerar detta.
Mvh
Cello Jr
Hej Cello
Hoppas att fredagen får ett bra avslut.
Jag ser att det som står i texten blev fel. Det jag skulle hävdat och det han kritiserats för är att han inte såg några problem med att Vichyregimen samarbetat med de tyska ockupanterna. När det gäller dottern så är uppgiften om att hon mycket väl kan tänka sig en muslimsk president hämtat från en längre intervju i den israeliska tidningen Haaretz . Jag har inte kvar länken.
För övrigt vad är det för ”skrämmande” med en muslimsk president? Det viktiga är väl hans eller hennes politik!
G
Hej Göte,
ledsen att jag inte törs svara i eget namn, men vi invandringskritiker är i samma situation som ni – ingen förolämpning avsedd – kommunister var i McCarthys USA.
Jag misstänker att du, trots att du säkert finner mina åsikter förgripliga, ändå håller med mig på den punkten och beklagar det. Jag vet inte varför jag tror det, men jag anar att det är så i alla fall.
Hursomhelst, givetvis glad (genuint) för att min kommentar fann nåd och publicerades.
Som sagt, förutsättningarna för dess tillblivelse var inte de gynnsammaste, vilket framgår av en lucka i resonemanget, men ni tycks ridderligt nog inte ha fäst något avseende vid det, utan förstått vad jag menade ändå.
Kommer att lägga in er i mitt länkarkiv, utan minsta krav (ärligt) på motprestation.
Tack för välgångsönskning. Kommer antagligen att återkomma med nya kommentarer, när jag har något att komma med.
Mvh
Cello Jr
Bäste interlokutör,
Vill ingalunda undvika din fråga om en muslim som fransk president.
Trots att omständigheterna fortfarande inte är gynnsamma, så har jag inget bättre för mig just nu än att fundera ut ett svar på din fråga. Hustru, hund och barnbarn har dragit sig tillbaka.
Jag har en viss rutin numera i ämnet. En gång i tiden var jag neutral i frågan om invandring. Till och med reagerande som de flesta ”pk-ister” numera reagerar.
Dygdigt ifrågasatte jag alltid påståenden om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Vändpunkten kom stegvis runt 1999. P g a tidningarnas finkänslighet om etnicitet och min egen naivitet så blev jag chockad när det framkom via en krönika på SvD:s hemsida, att tre förövare av en gängvåldtäkt i Södertälje var syrianer och inte de svenska tonårskillar som jag själv spontant trott.
Låter kanske mer än lovligt naivt; ”Södertälje” borde ju fått en klocka ringa, men det gjorde inte det!
Mest avgörande var dock min nyliberala fanatism rörande jämställdhet och likhet inför lagen för alla.
Hade tagit starka intryck av en artikel i Finanstidningen (tyvärr sedan länge insomnad) om den nu framlidne filosofen Brian Berry.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/brian-barry-ser-opartiskhet-som-politiskt-ideal_2618891.svd
Han förespråkade vad han kallade ”blind” likhet inför lagen. Dvs. alla rättigheter och skyldigheter skulle vara lika för alla myndiga medborgare oavsett genus, religion, sexuell läggning eller etnicitet.
Muslimsk massinvandring hade jag då (och än mer nu) börjat förknippa med krav på särbehandling av hänsyn till kultur och religion.
På den tiden var jag stenhård antirasist (hemsk bekännelse, men jag vet inte om jag kan ärligt kan kalla mig det idag).
Eftersom ”blind” likhet inför lagen (andra kanske skulle tala om ”rigiditet”) var min livboj, min moralfilosofiska ledstjärna, så bestämde jag mig ganska snabbt för att fortsatt muslimsk invandring av hittillsvarande storlek skulle ytterligare försvåra min dröm om ett samhälle som tillämpade Brian Berrys etik.
Eftersom jag tror dig vara utrustad med fantasi och intelligens, så kanske jag inte behöver förlänga denna redogörelse med min fortsatta utveckling. Du kan mot bakgrund av de senaste tio årens händelser antagligen göra dig en tämligen korrekt bild av det på egen hand.
Nu är det som alla vet 2011. Även milda och kompromissvänliga invandringskritiker/invandringsrestriktionister som jag är vid det här laget, så frustrerade och radikaliserade, att vi till och med är beredda att strida under Marine le Pens baner.
Trots att jag 2002 blev lite orolig för att hennes far skulle bli president. Men som jag skrivit på min blogg; extrema omständigheter kräver extrema medel.