En diktators lilla egenhet.
.
Det fanns många likheter mellan Ben Alis regim i Tunisien och exempelvis den östtyska diktaturen under Walter Ulbricht. Personkulten fanns där, partiets pressmonopol, censuren, partiet som var staten och vice versa. För att få något uträttat var det bekvämt att äga en partibok som nästan fungerade som id-kort.
.
Ben Ali byggde en kult av siffran 7.
.
När Ben Ali tog makten 1987 genom att avsätta Habib Bourguiba rådde en omfattande personkult runt den då 84-årige diktatorn. Till att börja med undvek därför Ben Ali att bara byta ut Bourguibas porträtt mot sitt eget. I stället startade något som världen troligen aldrig skådat förr.
Ben Ali, som tydligen var vidskeplig, byggde en kult av siffran 7. Hans kupp ägde rum den 7 november efter att 7 läkare förklarat Bourguiba senil, vilket säkerligen var en korrekt diagnostik. Sedan dess figurerar siffran 7 i de mest otänkbara sammanhang.
.
Smaklöshet saknades inte i Ben Alis monument.
Det var på TV7 som Ben Ali höll sitt sista tal. Stationen har nu bytt namn. Avenue 7 november, boulevard 7 november, Café 7, Taverne 7, ja allt skulle döpas med en sjua i namnet, det var en garanti för en god relation med diktatorns parti RCD. Det var bara en gång det gick för långt. Slakteriet 7 november fick aldrig sitt namn godkänt. Vad som hände med slaktaren är inte känt. Han fick kanske omskola sig i grönsaker. Landets flygbolag hette Sevenair till för ett par dagar sedan.
.
Direktflyg Tunis – Saudiarabien med Sevenair.
Den totala fusionen mellan partiet och staten ägde rum under Ben Alis ledning. Två miljoner medlemmar kunde RCD stoltsera med, på en befolkning av tio miljoner. Ingen anslöt sig av ideologiska skäl. Intern diskussion var helt otänkbar. Apparaten var bara ett verktyg för Ben Alis och hustruns familjer för att organisera korruptionen så att det mesta av profiterna hamnade i rätt fickor. För den vanlige medlemmen var det i stället en garanti för att erhålla ett banklån, att barnen fick plats i en skola nära hemmet, att ett nybygge anslöts till elnätet, ja allt som eventuellt kunde underlätta vardagen erhölls lättare med partiboken i fickan.
Nu ligger RCD i ruiner. Det gigantiska huvudkontoret i Tunis är i det närmsta tomt. Centralkommittén är upplöst. Utanför Tunis var RCDs partistruktur lika med en med statsapparaten parallell administration. Nu har de höga funktionärerna gömt undan partiboken i gamla skokartonger och lämnat administrationen åt sitt öde. Ändå hänger skuggan av RCD över hela den politiska kamp som pågår. Går inte revolutionen vidare och begraver RCD kan liket börja röra på sig igen.
.
RCDs huvudkontor i Tunis.
Att RCD kunde behålla sitt medlemskap i sossarnas internationella brödraskap Socialistinternationalen säger egentligen mer om denna Internationals program och principer än om Ben Alis RCD. Men det är en fråga för Monas efterträdare att svara på.
En vidskeplig, korrupt tyrann har störtats. Bara det tunisiska folket kan ta åt sig äran. In i det sista hölls diktatorn under armarna av det ”internationella samfundet”. Det kommer Tunisiens folk inte att glömma i första taget. Inte de förtryckta folken i resten av den arabisktalande världen heller.
.
RCDs byggnad i Sfax brinner.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,DN3,SVD2,SVD3,GP2,
Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Intis,Röda Berget,
läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, RCD, Personkult, Diktatur, Egypten,