Likheter och olikheter i Libyen.

.

Den arabiska revolutionen sprider sig som en löpeld från land till land, ja till och med till ett kungligt emirat som Bahrain. Media fylls av reportage allt ifrån kungadömet Jordanien till Jemen på den arabiska halvöns sydspets. Samtidigt letar sig revolutionerna i Egypten och Tunisien vidare mellan kontrarevolutionens fällor, de internationella ”samfundets” maningar till moderation och interna slitningar i de revolutionära leden vad gäller militärens roll.

.

Ska revolutionen öppna dörrarna till Libyen?

I morgon lördag mobiliserar oppositionen i Algeriet till en ny demonstration och vi kan vänta oss att regimen i Alger på nytt sätter in tiotusentals kravallpoliser för att hindra demonstranterna att marschera från Förstamajtorget till Martyrernas torg.

För första gången under revolutionsåret 2011 kallar oppositionella till demonstrationer i Marocko. Där kan vi också vänta oss brutalt polisvåld för att kväva protesterna i sin linda.

Ändå är det folkliga protester i Khaddafis Libyen som drar mest uppmärksamhet just nu. Dels på grund av medias fascination för Khaddafi som karismatisk figur och dels för Libyens speciella historia.

.

Den excentriske diktatorn drar allas blickar i FN.

I går torsdag var det ”Vredens dag” i landet och regimen i Tripoli visade med brutal makt hur den tänker behandla krav på demokratiska fri- och rättigheter. Enligt Human Rights Watch mördades minst 24 personer under torsdagens protester. Kontrollen över media, internet och telefonin gör det svårt för oppositionella att informera omvärlden om protesternas omfattning.

Enligt afrol News sköt polisen skarpt från helikoptrar i städerna Benghazi och Al-Baida varvid minst sju personer dödades i Benghazi, landets näst största stad. I mindre städer i inlandet, som bergsstäderna Az-Zintan och Ar-Rujban, sägs befolkningen ha jagat Khaddafis ”revolutionära garden” på flykt, deras lokaler tagits över av lokalbefolkningen och flera regeringsbyggnader satts i brand.

.

Första september 2009 firade Khaddafi sin ”gröna revolution” 1969.

.

Likt i den tunisiska revolutionens första dagar är det ”landsbygden som omringar städerna” (som Mao skulle ha sagt). I Tripoli härskar lugnet än så länge. I Benghazi sågs plakat som manade medborgarna i Tripoli att delta i protesterna.

-Kom igen Tripoli. Vakna upp, manade demonstranterna i Benghazi och Al-Badai. Bara några hundra vågade dock följa exemplen i andra städer. I stället organiserade Khaddafi demonstrationer som hyllade hans ”storhet” och ”folkets revolutionära makt”. Makten behövde dock ta till tvång för att lyckas mobilisera ett par tusen ”anhängare”. Tripolis studenter drevs ut på gatorna med budskapet att de som inte deltog i hyllningarna av Khaddafis styre kunde säga adjö till fortsatta studier.

.

Förbrödring mellan clownen från Rom och Tripolis julgran.

.

Ska Khaddafi bli nästa tyrann som faller i det dominospel som den arabiska revolutionen formar sig till? Jag har vissa tvivel. För det första har Khaddafi en reserv som Ben Ali och Mubarak saknade – han kontrollerar enorma oljeinkomster och kan möjligen köpa sig frigång. För det andra saknar oppositionen en radikal pol. De flesta står under det Muslimska brödraskapets inflytande som i sin propaganda kräver mer frihet men samtidigt inte bryter med regimen. I sin tur släppte Khaddafi häromdagen 200 av brödraskapets medlemmar ur sina fängelsehålor. Vid sidan av brödraskapet finns en ”nationalistisk” opposition som nostalgiskt ser tillbaka på Libyen innan Khaddafis statskupp 1969, samt borgerligt liberala förespråkare för mänskliga rättigheter. En sekulär vänster med sociala och politiska krav saknas däremot helt.

.

Med bara 7 miljoner innevånare täcker landet en yta fyra gånger Sveriges.

.

Revolutionen i Libyen brottas också med ett rent demografiskt/geografiskt problem. Det finns knappt sju miljoner innevånare i landet som täcker ett enormt, nästan folktomt territorium. Bara mellan de båda hamnstäderna Tripoli och Benghazi är det hundra svenska mil. Avstånden gör det svårt för oppositionen att skapa fysiska band mellan orter där protesterna nått framgångar.

Slutsatsen av analysen ovan borde bli att Khaddafi inte är nästa tyrann som lämnar den historiska scenen. Men efter att till synes orubbliga regimer i Tunisien och Egypten störtats efter några veckors mobilisering är det bäst att inte säga för mycket. Det är bara att hålla tummarna för att rationella argument inte biter på revolutionens fantasier.

Inför Vredens dag mobiliserades folk med bland annat den här videon.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,DN7,DN8,AB1,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Revolution, Khaddafi, Tripoli,