Libyen i fokus

Revolutionens berg- och dalbana.

.

Revolutionen i Libyen föds i blodiga strider mellan ett entusiastiskt folkligt uppror och en regim som i decennier köpt sig ett lojalt stöd i den egna klanens led. Det är inte längre möjligt att utifrån följa i detalj vad som sker, att se klart i journalisters upphetsade reportage om vunna städer som förloras lika fort. Den enda verkligt viktiga slutsats som kan dras just nu är att den arabiska revolutionen som hittills gått som på räls stött på patrull i form av Khaddafis lojala familjemilis, legoknektar och en liten krets regimsupporters som av olika anledningar vill ha kvar ”den gröna revolutionens guide” vid makten.
Lika lätt som Ben Ali och Mubarak kunde fösas åt sidan lika svårt verkar det bli att störta den storhetsvansinnige Khaddafi. I Tunisien och Egypten störtades tyrannerna under sång och spel, en verklig folkfest, även om det kostade människoliv under ett kritiskt läge av revolten. De stora problemen där uppstod efter segern över diktaturen. I de båda länderna klamrar sig det gamla kvar vid statsmaskineriets roder och försöker vinna tid för att trötta ut den folkliga revolutionen.
I Libyen ser vi samma vilja att offra sig för den gemensamma saken. Men motståndet som diktaturen mobiliserar är av en annan kaliber. Det handlar inte bara om materiella resurser inom kontrarevolutionens räckhåll utan också om en vilja att behålla makten.
I Egypten var militärens rena slagstyrka helt överlägsen den som Khaddafi kan mobilisera. Men i Egypten bedömde arméledningen att den hade bättre möjligheter att behålla makten genom att göra sig av med Mubarak.
I Libyen var Khaddafis armé svag och dåligt utrustad. Däremot är hans söners privatmiliser välutbildade och kraftigt beväpnade. Och viktigast av allt –de har inte alternativet att avsätta diktatorn till hands. Störtas Khaddafi är det också sönernas slut. Vid sidan av diktatorn och hans söner finns ingen som tillåtits växa ens till knähöjd på Khaddafi. Det är en viktig skillnad mellan revolutionerna i Egypten och Libyen.

.

De unga rebellernas entusiasm svarar inte mot deras rudimentära beväpning.

.

En annan viktig skillnad som förklarar de skilda vägar revolutionen tar är själva samhällsstrukturen i Libyen. Till ytan är landet enormt och befolkningen inte större än 6,3 miljoner och delad i två geografiska koncentrationer kring Tripoli i väst och Benghazi i öst med mer än 150 mil mellan de två. Av klanskäl har dessutom Khaddafi medvetet strypt den ekonomiska utvecklingen av den östra landsdelen och styrt med järnhand.
Egentligen är det till och med svårt att använda begreppet stat om Libyen. Khaddafis ”gröna revolution” byggde formellt på ”folkets revolutionära kommittéer” men som en man i staden Bayda sa häromdagen till en reporter från New York Times hade de inte ens makten att ”lyfta ett glas vatten och ställa tillbaka det”. Den verkliga maktapparaten bestod enbart av diktatorns milisbrigader och den allestädes närvarande säkerhetspolisen.
Resten av samhället är atomiserade undertryckta individer med på sin höjd vissa klanband. Inga politiska partier eller civila organisationer har funnits på decennier och samma sak gäller landets lilla arbetarklass som totalt saknat fackliga organisationer. Jag skriver liten eftersom huvuddelen av Libyens arbetare i oljeindustrin och byggnadssektorn kommer från andra länder. Innan upprorets början fanns det exempelvis över en miljon arbetare från Egypten. Flera hundra tusen kom från andra länder. Kom då ihåg att antalet libyska medborgare är bara något över sex miljoner. De stora inkomsterna från oljan och gasen gav Khaddafi resurser att importera det stora antalet utländska arbetare och investera i stora projekt.

.

Oljestaden Ras Lanouf står i centrum för striderna.

.

Medan den libyska revolutionen just nu gör små framsteg och skapar stora rubriker i internationella media gör revolutionen i Egypten och Tunisien klara framsteg som knappt platsar för medias redaktionschefer. I går upplöste regeringen i Tunisien den hatade säkerhetspolisen och i Egypten tvingades militärrådet för ett par dagar sedan att göra sig av med premiärministern. I dag kan revolutionen ta ett nytt stort steg framåt om mobiliseringen till en ”miljonmarsch” av landets kvinnor blir en succé. Unga kvinnor deltog i revolutionens främsta led i både Egypten och Tunisien. Utan ett massivt kvinnligt deltagande i utformningen av det demokratiska samhälle det folkliga upproret strävar efter underlättas kontrarevolutionens arbete på att vrida revolutionen ur folkets händer. Därför blir dagens demonstrationer i Egypten en viktig indikation på hur långt och djupt revolutionen redan nått och hur långt den eventuellt kan gå.
De stora rubrikerna i massmedia handlar i stället om ”västs” militära stöd eller inte till upproret mot Khaddafis tyranni. I Benghazi begär den ”parallella” regeringen, det Nationella Rådet att USA/Nato deklarerar ett flygförbud över Libyen för att hindra Khaddafi att flygbomba oppositionens unga entusiastiska men dåligt beväpnade och oerfarna ”soldater” från att avancera mot Sirte och Tripoli.

.

Tunisiska ungdomar demonstrerar sin solidaritet med den libyska oppositionen.

.

Samtidigt säger oppositionens ledare att de helt motsätter sig en insats av trupper från ”väst”. Oavsett hur de motiverar sitt nej är det säkert ett helt riktigt beslut. Jag tror att det inte går att undervärdera den negativa effekt en Natoinmarsch i Libyen skulle få för den folkliga revolutionens framtid i hela den arabisktalande världen. Reaktionära tyranner, alltifrån shejker i Oman till president Bouteflika i Algeriet och Muhammed VI i Marocko, kan då spela ut sin ”antikolonialism” och ”nationell stolthet” för att krossa alla krav på social rättvisa och demokratiska fri- och rättigheter.
I går rapporterade media att USA uppmanat Saudiarabien att sända moderna vapen till Libyen för att stärka oppositionens möjligheter att ta sig an regimens bättre beväpnade milis. Det reser ett problem för oss alla som solidariserar oss med den arabiska revolutionen. Redan höjs tvivlande röster om den libyska revoltens karaktär och det känns att en militär hjälp till Benghazi kommer att resa krav på en mer ”neutral” hållning från radikala demokrater och socialister.
Själv ser jag frågan om vapenleveranser till oppositionen som en rent taktisk politisk fråga. Att USA och Nato manövrerar för att bli av med Khaddafi och samtidigt försöker skaffa sig ett större inflytande i Benghazi är ju inget att förvånas över. Men samtidigt står det allt mer klart för var timme som går att Khaddafis militära utrustning är helt överlägsen oppositionens.
Om vapen levereras till oppositionen för att den ska kunna ta strid med Khaddafis styrkor under bättre villkor är det inget problem i sig. Vi kan inte vara emot att oppositionen får materiellt stöd i sin kamp, vare sig humanitärt eller militärt.
Problemet är politiskt. För USA/Nato ger inte bort några vapen frivilligt utan att koppla det till krav på de framtida relationerna mellan en ny regim i Libyen och Washington. Oppositionens Nationella Råd har redan avfärdat alla förslag på insats av trupper från Nato. Det är vilka politiska överenskommelser den är beredd att ingå i utbyte mot bättre vapen som avgör vilken effekt det kan ha för revolutionens framtid.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 reaktion på “Libyen i fokus

  1. Mycket välskrivet , intressant att följa Libyen , hur många är egentligen med de revolutionär , hur många stöder Khadaffi , man bör beakta att trots den något ovanliga demokratiform Khadffi förespråkar så har landet ett relativt välstånd , folket betalar ingen skatt , gratis sjukvård et cetera.

    Jag tror själv att så länge folk har det relativt bra i vardagen så tolerar man mycket vad gäller politik.

  2. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera