Sillstryparn håller ställningarna

.

I går kväll kastade jag ett och annat getöga på schlagerfestivalens svenska final.
Det mesta såg ut att vara sig likt. Till och med Lena Philippsons bröst hängde med. Visserligen provade en av Eric Saads dansare ett nytt grepp genom att rafsa på sitt kön. Men var det så kul?
Det enda nya var att andra länders musiktyckare i denna genre redan från början ska vara med och påverka vad Sverige ska skicka för bidrag. En redan nästan meningslös musik ska bli än mer tillplattad och utslätad. Varje särart ska arbetas bort. Nivelleringen drivas så långt det går. Snart kan datorer göra jobbet.
Med tre miljoner tittare och glada partiledare på plats  sägs att evenemanget uttrycker en del av vår svenska folksjäl.
Är det så måtte jag ha blivit kulturkonservativ.
För mig håller Ulf Dageby och Sillstryparn från Alternativfestivalen 1975 definitivt ställningen som det bästa bidraget någonsin:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,AB1,GP1,GP2,GP3,

6 reaktion på “Sillstryparn håller ställningarna

  1. Jag satt med fru, barn, fruns syster med familj och tittade. En analys av kommentarerna ger vid handen är att från tolv års ålder är nöjet att kritisera bidrag, falsksång, utstyrsel, alla är överens om att att pausbidragen alltid är bäst, alla utom dagisbarnen. De gillar en fras som går runt runt, det är till för dem, som tecknad film, alla andra tittar med dem. Förra årets riktiga dagis-hit var ”manboy” med Saade, han fick vinna i år. Annars är det slående hur ordet ”fantastiskt” används av alla, i varje mening, och hur ”artisterna” slickar publiken uppsvällda rumpa; storsågen är härmed igång:) När man ser greenroomsnacket får man en känsla av att alla vet att prestationen är att vara med, då får man inviga köpcentrum ett år till, implicit är publiken puckon som bara ska ha en fet baskagge i fejan 120 gånger i minuten, det som är fantastiskt är att den står ut med det, men inte genomskådar att det bara är en tvåtakters refräng som går runt i tre minuter med vitpolerade framtänder. Man kan sakna en Nina Simone, som kunde sjunga och spela skickligt samtidigt och skällde ut publiken efter noter, hon skulle aldrig ha ställt sig upp schlagerfestivalen, det gör bara gula pippifåglar och dansande deodoranter.

    Allt görs i dator numera. Dans och synthlåtar byggs i Logic Studio med mjukvaruinstrument, för ”bastrummans” del innebär det att man bara behöver spela den en enda gång och sen sätta den på fjärdedelsrepeat. Plågsamma hårdrocksballader spelas på elplankor in i förstärkare, mikrofon framför högtalaren, sen passerar det hela en ad-omvandlare och blir till ljudfiler i Logic Studio. Om du tycker allt låter likadant har du helt rätt, all hårdvara har art-eget läte, över precis allt du hör på radio, tv och dator finns en hinna av Logic Studio i mac-miljö. Om du finner lead-sången opersonlig kan det bero på att den består av ett antal personer, en du ser, resten ligger som tracks i Logic Studio. Fann du Britney Spears genombrott i skoluniform var ganska tufft och basigt? Det beror på att någon med adamsäpple dubbat henne, och mixats i lämplig nivå. Följ Saades mikrofonteknik, på segervändan kunde man se mikrofonen för en sekund var någon annanstans än munnen, men det hördes inte. Inte alltför vågad gissning; även leadsången har en dub på ett track i Logic Studio, han behöver bara sjunga med? Nåja, den gula pippin tappade ju texten, hon sjöng säkert på riktigt.

    Jag gillar de gamla svartvita bidragen bäst. ”En dag i Stockholm” med Monika Zetterlund är en riktig låt, den kom alltså sist. Jag skulle föredra den riktiga symfoniorkestern tillbaka, men den spelar inte dagisdisco och är dyr. Däremot tvingar den fram riktiga melodier, billiga tricks med buller och plast som döljer enformighet genom att framhäva den är osymfoniska.

  2. Det var värst vad jag fick lära mig. Håller med dig om Monica Zetterlunds låt.

    G

  3. Den är toppen. Kolla när texten kommer till ”tyska kyrkans klang”, melodin bildar kyrkklockespel i sig själv. Dubbelbottnat melodihantverk.

  4. Annars är ju Kenta’s ”Utan att fråga” från 1980 också en klassiker.
    Notera tröjan. ”69 – Try it. You’ll like it” ^^

  5. Ville bara berätta att jag har hört Monika Zetterlund tre gånger inom ett par månader på jazzradion här i Kapstaden, ett par gånger plötsligen chockad över att jag hör svenska i etern, men även när hon sjunger på engelska. Hon var och är uppenbarligen en internationell stjärna

  6. Lp:n ”Waltz for Debbie”, hennes samarbete med Bill Evans, placerade henne i den internationella eliten, den gjorde henne odödlig. Den skivan är absolut tidlös, det går inte att gissa om den är gjord för femtio år sen eller igår. Spåren är blandat svenska och engelska, antagligen den du hört.

Kommentera