Revolution eller kontrarevolution i Libyen

.

Vi är många som ibland drömmer om att det vore lika enkelt för den arabiska revolutionen att segra som att susa fram på en nylagd motorväg. På samma sätt vill vi att kontrarevolutionen ska ha lika svårt att ta sig fram som en fisk på torra land…

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYM3M-apv3I/AAAAAAAAGso/A-k_mh02JB0/NewBlogCoverImage.JPG?resize=584%2C389&ssl=1

.

Men om vi inte vaknat förr innebär den senaste tidens bakslag i länder som Bahrein, Jemen och kanske främst Libyen, en snabb förflyttning till verkligheten. Unga och gamla frihetskämpar dödas. I de städer som diktaturens Libyen intagit pågår den blodtörstiga klappjakten på alla rebeller. De torteras först – för att sedan dödas. Khaddafi eller ”Kungen av Afrika” som han kallar sig själv befriar sina medborgare från de upprorsmän han valt att håna som ”avskum”, ”råttor”, ”kackerlackor”,”söner till hundar” eller ”Al-Quaidas terrorister”…
Revolutionen är en fest! Kontrarevolution är terror!
Vi ser att den ”arabiska nationen i sin helhet” är inne i en häftig rörelse av uppbrott och uppror som ytterst handlar om att dess 300 miljoner människor levt och lever i maktlöshet. Herrarna från kolonialtiden är borta men har ersatts med egna despoter. Diktatorer som gärna knyter an till en antikolonial historia men som i symbios med de forna herrarna från Väst har fortsatt förtrycket. Som för alla andra historiska processer finns det ingen kristallkula där vi kan se rörelsens väg in i framtiden. Det finns ingen linjär evolution. Ingenting är på förhand givet. Vi vet att det skrivs historia. Men vet samtidigt inte hur de sista kapitlen kommer att skrivas.
Den israeliske författaren Ari Uvnery har gjort en pedagogisk jämförelse:
”För arabvärlden kan 2011 komma att få samma betydelse som 1848 var för Europa. Det var då, när det franska folket reste sig, som revolutionens vågor spred sig över kontinenten…/
Det ser ut som om vi kan lära oss mycket av detta och då inte bara positiva saker. I Frankrike, sopade upproret bort en korrupt regim, men skapade samtidigt grundvalen för den förste av Europas moderna diktatorer, Napoleon III, att komma till makten. I Tyskland, då fragmenterat i ett dussintal kungadömen och hertigdömen, blev härskarna skrämda och lovade demokratiska reformer. Men samtidigt som debattens vågor gick höga mellan lagstiftare och politiker i Frankfurt om den kommande konstitutionen, samlade kungarna sina arméer, krossade demokraterna och inledde en ny era av förtryck…/
1848 års revolutioner lämnade bakom sig ett arv av besvikelse och desperation. Men de var inte förgäves. De värdefulla idéer som föddes under dessa svindlande månader dog aldrig, senare generationer kämpade för att förverkliga dem i alla länder på kontinenten…/
Också de arabiska revolutionerna kan komma att sluta i misslyckanden och besvikelser. Ur dem kan komma att födas nya diktaturer. Här och där kan det springa upp otidsenliga religiösa regimer. Varje arabiskt land skiljer sig från de andra och i vart och ett av dem kommer händelseförloppen att påverkas av lokala förutsättningar. Men vad som hände i går i Tunisien och Egypten, vad som händer i dag i Libyen och Jemen och vad som händer i morgon i Saudiarabien och Syrien kommer att för lång tid bestämma karaktären på alla arabiska nationer. På den globala scenen kommer de att spela en helt ny roll.”
Detta är ett nära nog oumbärligt synsätt om vi ska försöka förstå den dramatik som nu utspelas i arabvärlden. Det är dessutom ett bra vaccin mot en del av de scenväxlingar från eufori till tragedi som nödvändigtvis kommer att följa. Vi ser en ojämn – och kanske en sammansatt utveckling av demokratiska revolutioner som utkämpas mot en botten av stor fattigdom och en allt större social ojämlikhet. Samtidigt är den Arabiska nationen 2011 naturligtvis ingen enkel kopia av Europa 1848. Sammanhangen skiljer sig ofta. Inte minst handlade demokratirörelserna i Europa i sin linda först och främst om att en vital och energisk borgarklass ville kasta av sig feodalismens tunga politiska ok. Borgarklasserna i arabvärlden är däremot svaga och taniga och oftast underordnade eller kraftigt beskurna av kapitalisterna i de gamla imperierna.

.

https://i1.wp.com/dancutlermedicalart.com/AlbertEinstein%27sZionism/images/250%20pixels/1950-1955/1954Nasser.jpg?w=584

.

Gamal Abdel Nasser i högform

.

Förutsättningarna för dagens arabiska revolutioner skiljer sig också radikalt från de som gällde under kampen för nationell självständighet efter Det andra världskriget. När banden då klipptes med de gamla kolonialmakterna tvinnades ofta nya med stalinisterna i Moskva. Fullständigt deformerade socialistiska ideologier importerades och översattes till en ”arabisk socialism”. Ibland under samlingsnamnet ”nasserism”. Viktiga och värdefulla nationaliseringar av tillgångar som Suezkanalen och oljefält förverkligades, men makten över de nya rikedomarna hamnade aldrig under demokratisk kontroll från befolkningen utan stannade hos de monarkier eller militärer som snabbt tog monopol över politiken och de nya statliga organisationer som skapades där kolonialmakterna besegrats.
De uppror och de revolutioner som i dag skakat om hela arabvärlden har sin självklara grund i att de gamla hjältarna från befrielsetiden bara berikat sig själva och korrumperat ett litet skikt i stat och företag. Detta samtidigt som de fullständigt misslyckats med att leda en övergång till samhällen där framförallt de nya generationerna kan leva värdiga sociala liv och ha makt och frihet över sin framtid.

.

https://i1.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TWbirQJHGRI/AAAAAAAAGg4/jwe3YyJqMKY/2011-02-24T173055Z_309462487_GM1E72P04CL01_RTRMADP_3_LIBYA-BENGHAZI.JPG?resize=584%2C389&ssl=1

.

Muammar Khaddafi i Libyen eller Hamad al-Khalifah i Bahrein. Bägge möter de kraven på demokratiska konstitutioner och frihet med våld. Al-Khalifah tar hjälp av legoknektar från Pakistan och hundratals pansarvagnar med besättningar från Saudiarabien. Khaddafi, som alltsedan 2004 lekt ”Bunga,bunga” tillsammans med Silvio Berlusconi, fått beröm av IMF och Tony Blair, samtidigt som han i stegrad takt öppnat upp Libyens ekonomi för privatiseringar och  utländska investeringar, använder sig nu patetiskt nog av gammal nationell retorik som en sista skans  för sin familjediktatur och dess ursinniga försvar av sina privilegier.
Beslutet i FN:s säkerhetsråd om att betrakta Libyen som en ”flygfri zon” måste ses i de sammanhang jag här har börjat skissa. För mig är beslutet positivt och borde ha kommit för länge sedan. Det legitimerar inte heller marktrupper och en regelrätt invasion. Min utgångspunkt är då att den resning i Libyen, som dragit fram som en furiös sandstorm över hela landet, i grunden är ett genuint folkligt uppror. Det är ingen ”stamfejd” utan en revolution där framförallt landets unga människor vill störta en brutal diktatur. Detta oavsett den tillfälliga sammansättningen av det provisoriska rådet i Bengazi. I och med att Khaddafi svarat på resningen med ett besinningslöst våld iscensatt av de egna miliserna och militära elittrupper har politiken gått över i krig.
Inget hjältemod i världen eller aldrig så många ”events” på Facebook räcker då till för att försvara sig mot de stridsvagnar och attackhelikoptrar som Khaddafi skickar ut mot sitt eget folk. Egyptens och Tunisiens nya makthavare har heller inte gett den militära hjälp som hade varit möjlig.  Alternativet till den ”flygfria zon” som en fullständigt enig opposition krävt är kort och gott ond och bråd död.
Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:
”Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

.

https://i2.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TWLPwylzPGI/AAAAAAAAGfI/7lZ8og-xlsw/article-1358972-0D490355000005DC-697_634x555.jpg?w=584&ssl=1

.

Dödade libyska revolutionärer…

.

Jag är dessutom övertygad om att beslutet om en ”flygfri zon” hälsas med entusiasm och glädje av andra revolutionärer över hela arabvärlden. Inte minst i Bahrein! I Libyen själv, Tripoli och andra städer som nu förvandlats till fängelser av Khaddafi kan det öppna upp för ett förnyat motstånd.
Hade Khaddafi i stället obehindrat fått likvidera den libyska revolutionen hade motsatsen gällt. Detta hade inneburit ett svårt bakslag för revolutionärer i hela regionen.
Nu kanske det i stället kommer att sluta med att revolutionens dödgrävare, överste Muammar Khaddafi, själv kommer att hamna i en av de gravar han grävt åt andra.
Ner med Khaddafis diktatur!
Seger åt den libyska revolutionen!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD5,SVD6,DN5,GP5,GP6,SVD7,

SVD8,DN6,GP,SVD9,SVD10,DN6,AB1,DN7,SVD11,SVD12,SVT1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

28 reaktion på “Revolution eller kontrarevolution i Libyen

  1. Ni är naiva drömmare. Hur fan kan det bli bättre av att sälja ut sina naturresurser till västvärlden? ”Rebellerna” leds av privatiseringsivrare som utnyttjar äventyrslystna ungdomar som i civil mundering bryter mot folkrätten.

    Det här är ett regelrätt inbördeskrig, och väst intervenerar för att tillsätta en regim som är mindre misshaglig.

    Hyckleriet saknar gränser. Skydd av civilbefolkningen är ett stort skämt, det finns inga belägg för att plan skulle ha bombat civilbefolkningen i Libyen, men nu blir det en risk i och med Frankrikes flygbombningar. Varför Gaddaffi överhuvudtaget skjuta civila? Det finns inga motiv, och är bara något psyksjuka skulle syssla med. Men så framställs också konflikten, det är folket mot galningen Gaddaffi. Det kallas personfixering och är vanligt i propaganda. Var är flygförbudszonen i Honduras, Saudiarabien, Bahrain, Afghanistan, Pakistan. Vad betyder mänskliga rättigheter i Guantanamo?

    Väst har ingen rätt att intervenera.

    Det finns ingen revolution i Libyen, det är en högervriden statskupp.

  2. Antiliberal.. ??? Foliehatt räcker inte. Du har gått vilse i ett gigantiskt folietält.

  3. Pingback: Positivt med flygförbudszon över Libyen | Svensson

  4. Khaddaffi kom själv till makten genom en militär statskupp, vilket gör att hans regim inte har den minsta legitimitet, några fria val har befolkningen aldrig sett röken av.
    Hoppas att folkets kamp gör sig gällande och eliminerar despoten Khaddaffi.

  5. Pingback: Libyen reser frågor om svensk vapenexport « Röda Berget

  6. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12776418
    1028: ”BBC world affairs correspondent Alan Little in Tripoli said it was assumed the shot-down plane in Benghazi belonged to Col Gaddafi’s forces, but it now appears it was flown by rebel forces. ”

    Rebellerna bryter mot flygförbudet, men lägger skulden på Gaddaffi. DN, SvD apar efter:

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/strids … r-benghazi
    ”Rebellerna sköt på lördagsmorgonen ned ett stridsflygplan i Benghazi när regeringsstyrkor angrep rebellfästet i östra Libyen. ”

    Kan också läsa:
    ”1048 Hussein, from Tripoli, Libya, writes: ”Please foreigners, go and sort your own home problems. You have caused a lot of problems in Africa and the Middle East for more than 100 years but you still claim to protect the human race on your own self interest””

    ”0946: Shazib, from Bengazi, Libya, writes: ”We the people of Libya are thinking that, America is trying to invade our country to get our oil. They are giving arms to the rebels and creating a worse situation here. The USA has no right to do so. We want to solve our problem ourselves.”

    Ni har en helt onyanserad bild av konflikten, tagen direkt ur (nu bevisat fabulerande) massmedia.

    I Egypten har USAs alternativ tagit makten, i Libyen är privatiseringsministern på tur. Det här är inga progressiva uppror (utom möjligen i Bahrain och Saudiarabien där aristokratin fortfarande har makten), eftersom det saknas en organisatorisk socialistisk kärna.

  7. Legitimitet? Vem bestämmer vad som är legitimt eller inte? Så länge Gaddafi bättre representerar det Libyska folkets intressen än den reella neokoloniala opposition som finns är han det bästa alternativet.

    Det spelar ingen roll hur ädla krav eller hur genuin resningen är om den leder till ny ockupation och kolonialism. Att blint stödja björntjänster utan hänsyn till målen är anarkistiskt.

  8. Just nu ser det ut som om franska flygvapnet är på rebellsidan. Det är ju bra (kanske lite för bra att hoppas på). Länderna på medelhavets norra sida vill antagligen ha bort galningen och hans anhang. Oljeleveranserna är kanske säkrare utan Khaddafi i långa loppet, en ström av ”råttor” (Khaddafis term) i båtar över havet är inte efterfrågat.

  9. Glömde att tillägga att oppositionen ber om dem, och att det är bråttom. ”Imperialismen” stöder demokratin. Det kan ju gå. Utan ”imperialismen” sitter diktatorn kvar.

  10. Antiliberal,

    Den demokratiska frihet som alla unga i den arabiska världen kräver och som de visat att de är beredda att offra sina liv för. Men sådana finesser verkar du inte begripa dig på.

  11. Och hur demokratiska är personer som bär på kungaporträtt och den gamla flaggan? Det är en samling reaktionärer som rest sig, och dessa bör slås ner – brutalt.

  12. Att hävda att de som rest sig mot Khaddafis välde ska slås ner brutalt är faktiskt nästan det groteskaste jag läst på nätet, med undantag för Omar och Rami. Upprorsmännen är demokrater i den mening att de motsätter sig Khaddafidiktaturen, och kräver att själva få uttrycka sig, säga sin mening, kanske något så avancerat som att välja sin regering. Det kan ju barka åt islam, men utgångspunkten måste vara att ett folk väljer sin regering.

    Regeringar som kallar sina egna folk råttor som ska utrotas har omvärlden rätt av avsätta. Annars bara fortsätter de, och spiller över gränsen.

    Antiliberal är en bra pseudonym, du är antidemokrat, begreppen är kraftfullt associerade med varandra, om än inte synonymer.

  13. USA slår tydligen mot Khaddafis flyg och luftvärn nu ikväll, han ska alltså avsättas utifrån. Bättre än att låta honom sitta kvar med massivt ”råttutrotning”. Ryssland ”beklagar”, han är väl en av deras gamla vasaller.

  14. Hej Göte eller Benny något är fel det jag skrev för 18 timmar sen har ännu inte blivit godkänt.

    Förhoppningsvis har i arabvärlden nu första skedet i en avkolonialiseringsprocess börjat den kommer att bli lång och svår. Det avgörande är nog inte om något val genomförs eller om någon despot byts ut. Det som avgör är om folkliga opinioner kan tvinga fram att ekonomierna ställs om efter nationella behov. Alltså att staterna börjar en industrialiseringsprocess. Då kan produktiviteten öka och ungdomarna erbjudas jobb som kan ge försörjning. Detta är också grundvalen för det vi kallar demokrati. Den som tror att USA-EU kommer att hjälpa de arabiska befolkningarna att ställa om sina ekonomier på detta sätt har inte förstått något av världens utveckling de senaste 200 åren. Vår uppgift bör blir att ge USA-EU så lite legitimitet som möjligt för att intervenera i det arabiska folkupproret. Tyvärr har enligt mig denna i vanliga fall så utmärkta blogg hoppat i fel tunna när den nu propagerar för att låta USA-EU bli kungamakare i Libyen. Och slutligen kan någon förklara för mig varför stridsflyg över huvud taget skall vara tillåtet i någon zon på demokratiska grunder.

  15. Hej Olof,
    Något har kanske gått fel i ditt postande. Vi har inte sett ditt inlägg.
    Du är naturligtvis välkommen med inlägg.
    mvh
    Benny

  16. Benny: Jag skulle gärna se någon form av kommentar till Stefan Lindgrens blogg som jag länkade till i går, se #18! Det rör sig ju om en ganska grundläggande analys av händelserna i Libyen.

  17. Finns ingenting nytt i Lindgrens artikel för den som läst denna blogg, som skulle rucka på inställningen om hjälp till de revolutionära. Ett kväsande av den arabiska revolutionen i Libyen skulle vara mer skadlig än risken för eftergifter till de imperialistiska storbolagens regeringar.

    Vad gäller antimilitarismen inför första världskriget så gällde det att arbetarna i de imperialistiska länderna inte skulle skjuta varandra å sina egna borgarklass vägnar. I Libyen så är det en galen diktator som vill utplåna den del av befolkningen som vill ha frihet.
    Vad som totalt saknas i Lindgrens ”analys” – för övrigt i de flesta analyserna – är vad som är värt att försvara i Khadaffis styre- Social organisering, fördelning av samhällets resurser, utbildning, sjukvård, medborgerliga rättigheter (friheter) o s v. Finns det något där som möjligen är värt att försvara? Och i så fall, vad är det som säger att detta i så fall inte skulle kunna behållas av det nya Libyen, om den revolutionära delen av befolkningen segrade?

  18. Svar till #20 ”Janne”: Kan du peka på något annat land där USA/NATO/EU ingripit militärt, och där detta militära övervåld sedan följts av någon form av ordnad,civil demokratisk utveckling?? Jag citerar dig: ” vad är det som säger att detta i så fall inte skulle kunna behållas av det nya Libyen, om den revolutionära delen av befolkningen segrade?” Slut citat. Du menar då antar jag, ”segrade tack vare USA/NATO/EU” Denna din inställning tyder på stor naivitet! Ty alla sådana militära övergrepp som nu pågår från USA/NATO/EU har ju praktiskt taget alltid följts av stort folkligt lidande & död, och social misär och nedbrytande av de sociala strukturer som möjligtvis funnits tidigare. Obs! Detta ska nu INTE tolkas som försvar för Gaddaffi. Men… Tycker du verkligen att utvecklingen i Irak och Afghanistan,är efterföljansvärda exempel? Och viktigast av allt i den här frågan är ju VARFÖR har inte andra civilbefolkningar och motståndsrörelser fått samma behjärtansvärda skydd, i tex. Jemen, Bahrain, Elfenbenskusten, Jordanien, Syrien, Pakistan, Afghanistan, Algeriet, Marocko, Kongo mfl. ställen??? Hur kan man då sätta så stor tilltro till att just den här aktionen i Libyen ska kunna ge den revolöutionära delen av befolkningen i Libyen så stora möjligheter att lyckas, i sin demokratiska kamp? De får ju nu istället nya herrar i sitt hus att kämpa mot, nämligen de gamla kolonialmakterna som ju får sin stora chans att återkomma till områden man trodde att de historiskt hade fått lämna för gott.

  19. När jugoslavien föll sönder hindrade Nato serberna från att skicka miljoner ut på vägarna som flyktingar genom att bomba Serbien. Resultatet var att de tvingades släppa Kosovo. Det är väl närmsta liknelsen, Nato vill inte in med trupp, utan bara hejda Khaddafi från att skapa flyktingar som kommer till EU. Det är nog fråga om egenintresse i första hand.

  20. Stefan Lindgrens artikel är ju patetisk. Ska det föreställa en analys ? Varför bry sej om hans snömos alls längre ? Trist Pol Potgubbe är han…

  21. Svar till #24 ”Torberg”: Vad gäller ”snömos” så finns det på så många andra ställen, i den här debatten. Det skulle ju vara väldigt intressant att du från din sida verifierar din snömosbedömning av Stefan Lindgrens artiklar (han är en flitig skribent) och att du ger en seriös och saklig genomgång och bemötande av de fakta och den analys han ger i sina artiklar. Vill du stå för din åsikt i dit inlägg #24 här ovan, så får du lov att precisera ett bemötande av hans resonemang, som jag bedömer som sakligt och förnuftigt. Annars bidrar du ju bara till att öka ”snömoset” i denn här debatten!

  22. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera