Stöd kampen för ett fritt Libyen.

-Vi ska befria oss själva.

.

Det säger Moustafa Abdeljalil i en debattartikel som den franska dagstidningen Le Monde publicerade i går 13 april.
Abdeljalil  var justitieminister i Khaddafis regim innan han flydde till Benghazi där han utsetts av det Nationella övergångsrådet till dess ordförande.
I texten här under reser han Rådets krav på att utrustning och vapen ska levereras till oppositionen så att den själv kan strid med Khaddafi och befria Libyen från diktaturen. Samtidigt erkänner han att revolutionen redan hade varit krossad om inte det franska flygvapnet satt stopp för pansarkolonnerna som stod beredda att inta Benghazi.
.

Moustafa Abdeljalil.

.

Innan jag diskuterar delar av Abdeljalils brev och den kritik från vänster som kallar Rådet i Benghazi för kollaboratörer och som anser att den libyska revolutionen redan förlorat sin själ till imperialismen som slagit klorna i den låter jag er själva läsa och bedöma hans brev:
Friheten behöver tid
Efter fyra decenniers förtryck och orättvisor gjorde det libyska folket uppror den 17 februari och befriade en stor del av landet till priset av tusentals martyrer, vars namn för alltid blir oss kära. I det fria Libyen under bildande öppnar sig en lagens och rättvisans styre.
Vi bildade lokala kommittéer, därefter ett nationellt övergångsråd, för att föra vår kamp till sitt slut utan återgång till det gamla, för att en första demokrati ska födas som styr vårt blödande land i väntan på den dag då alla kvinnor och män, befriade från Khaddafi och hans familj, fritt kan uttrycka sig i allmänna val, fria och transparenta. I dag är tyrannen tyvärr fortfarande på plats.
Efter att först ha befunnit sig på defensiven samlade han sig till motattack. Hans armé av legosoldater slog tillbaka våra kämpar utanför Sirte. Hans kolonner av tanks och artilleri bombarderade oss i öknen. Våra unga kämpar som avancerade utan tanks och tunga vapen för att befria det omringade Misurata och det nertrampade Tripoli tvingades till reträtt under stora förluster.
Utan ingripandet av det franska flygvapnet som räddade Bengahzi från det blodbad diktatorn svurit på, utan ingripandet från det internationella samfundet lett av Sarkozy och hans allierade hade hela Libyen på nytt slagits i fotjärn. För i öknen kan inget stoppa stridsvagnarna förutom flygvapen. Västerländskt flyg har ingripit ofta och vi är oändligt tacksamma för det.
Men Natos flygflotta kan inte befria de ockuperade städer där Khaddafis styrkor befinner sig i skydd av civilbefolkningen. Vi fria libyer har inte ännu en styrka tillräckligt luttrad för att fullgöra denna uppgift så brådskande och vital för våra medborgare som bombarderas eller tvingas till underkastelse. Sex veckor av frihet gör inte tusentals beväpnade medborgare till en armé. Det behövs mer tid. Just nu håller vi stånd. Och redan det är vi stolta över.
Vi begär inte att någon krigar i vårt ställe. Vi begär inte att utländska soldater kommer hit för att stoppa fienden. Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater och väktare för att sedan befria våra städer.
Det internationella samfundet, om det inte ändrar uppfattning, måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad. Khaddafi är stark bara på grund av vår oerfarenhet och svaghet i utgångsläget. Men han är en papperstiger. Vänta och ni ska få se.
Det vore orättvist, det vore fatalt, att med vår ursprungliga svaghet som ursäkt vilja offra oss för en nästan villkorslös fred. Vore det en fred eller en underkastelse utan motstycke? Kan man verkligen förhandla med tyrannen Khaddafi medan hans styrkor allvarligt hotar det fria Libyen? Ska man i den blinda realismens namn, denna eviga ursäkt från uppgivenhetens förespråkare, minska det stöd som räddat oss, väga det på våg, och i morgon bakbinda oss?
Friheten behöver tid för att segra.
Vi har väntat i fyrtio år på att frihetens timme ska slå. Vi behöver ännu lite tid. Jag svär inför våra utländska vänner att inte låta trötthet eller otålighet sätta vår kamp för ett fritt Libyen i fara och för alla folk som längtar efter frihet och rättvisa.
Le Monde 13 april 2001
I debatten om den libyska revolutionen har många ställt sig tvivlande till resningens karaktär och framför allt efter att Bengahzi begärde hjälp från imperialistiska stormakter för att stoppa Khadaffis stridsvagnar. Två parallella argument har förts fram. Ett att imperialismen enbart ingriper av egenintresse och att revolutionen amputeras om den accepterar hjälp från imperialisterna.

.

Ungdomar firar segern i Benghazi den 19 februari.

.

Det andra argumentet pekar på närvaron av dignitärer från Khaddafis regim i Nationella rådet, att ”finansministern” studerat ekonomi i USA och självfallet kommer att vara positiv till marknadsekonomin, att det finns radikala islamister i Rådet som minsann inte vill kämpa för demokrati och så vidare i en radda av reservationer för att försvara en förment neutralitet bakom slagord om Nej till Natos krig mot Libyen.
Är Nationella Rådet i Benghazi anti-imperialistiskt? Nej, självfallet inte. Mycket av den kritik som riktas mot den libyska oppositionen missar denna enkla detalj. Men det är helt enkelt inte ett relevant argument. Resningen mot Khaddafi är inte en social revolution, lika lite som den är det i Egypten och Tunisien. Det är folkliga resningar mot diktaturer som i decennier förtryckt alla demokratiska fri- och rättigheter.
Därför är det uppenbart att den arabiska revolutionen inte (ännu) ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin, imperialismens dominans och den nyliberala agendan för världshandeln. I den meningen är oppositionen i Benghazi inte väsensskild Khaddafis regim. Ingen av dem har en kritisk syn på kapitalismen eller ett program för ett alternativ system.

.

Flicka i Tobruk firar införandet av en no-fly zon den 18 mars.
.

Men innebär detta ett problem för oss socialister vad gäller vårt ställningstagande till oppositionen i Benghazi? För vår blogg som ser det som en ofantlig omvälvning att hela den arabiska världen visar att den vill kasta av sig tyranniet är det inget problem att ta ställning. Vi står på Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim. Det innebär inte att vi anser det Nationella Rådets program för ett borgerligt demokratiskt Libyen svarar mot vad som krävs av sociala djupgående förändringar för att de fattigas och förtrycktas intressen verkligen ska realiseras.
Däremot innebär en seger för oppositionen och införandet av demokratiska fri- och rättigheter att det öppnas möjligheter för en mer radikal opposition att arbeta för en djupare social revolution. En seger för Khaddafi kommer i stället att kasta landet tillbaka in i en terror som för lång tid sätter stopp för alla sociala framsteg för den frihetstörstande befolkningen.

.

I den här samlingen finns det minst sagt skilda motiv till att hjälpa Benghazi.

Så länge oppositionen själv kan bestämma hur hjälpen används spelar

det ingen större roll varifrån den kommer.

.

Därför anser vi att en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen. Det räcker inte med att skyla neutraliteten bakom risken att imperialismen kommer att sätta nosring på den kommande regimen.
-Titta, Benghazi har redan lovat att uppfylla alla oljekontrakt som Khaddafi ingått, sägs det till exempel för att ”bevisa” Rådets västvänliga karaktär. Ja, än sen då? Är detta inte en omvänd ”revolutionsromantik” som väntar sig att den politiska revolutionen mot diktaturen omedelbart ska ta sig an en socialistisk regerings uppgifter? Gör den inte det är den inte värd vår solidaritet.
I sin artikel i Le Monde skriver Abdeljalil att oppositionen behöver tid och vapen för att kunna ta sig an Khaddafis styrkor för att själva befria Libyen. Han är mycket tydlig när det kommer till vem som ska befria landet. Det är libyerna själva. Nato kan bara hjälpa till med att tysta Khaddafis tunga vapen.
Vi anser det alldeles för tidigt att påstå att imperialismen redan kontrollerar den libyska revolutionen eller att den kommer att göra det om Nationella Rådet blir stommen i en kommande regering. Risken finns naturligtvis. Låt oss till och med anta att det skulle sluta så. Är det i så fall en värre utgång för befolkningen än ett fortsatt liv under Khaddafis stövelklack?
I Abdeljalils artikel syns också en medvetenhet om och en rädsla för att imperialisterna ska strypa revolutionen genom att snåla med beväpningen av motståndet och ”i morgon bakbinda oss”. Uppenbarligen är Benghazi redo att ta den risken för att erhålla den utrustning som krävs för att själva kunna befria Libyen. Är det vår uppgift att i anti-imperialismens namn säga nej till den hjälp som oppositionen begär? Vårt svar är nej.

.

Khaddafi har förbrukat sin legitimitet.

.

Att USA, Frankrike eller någon annan imperialistisk stormakt stöder Benghazi av andra skäl än egenintressen är nog uppenbart för alla. Ja förutom för naiva idealister som tror att FN är det godas hand här på jorden. För att ”avslöja” de imperialistiska makternas ”hyckleri” anförs nästan uteslutande den retoriska frågan: ”varför bombar de inte i Jemen, Bahrain och Gaza”?
Frågan är berättigad eftersom den visar på den inkonsekvens som leder till att kungen i Bahrain skyddas av USA samtidigt som Khaddafi hamnat på listan över persona non grata. Men vad är det egentligen den kritiken kräver utöver den moraliska indignation den ger uttryck för? Vad är det som är bra? Att man inte bombar i Bahrain eller att man bombar i Libyen? Eller är det just bara en retorisk fråga som låter frågeställaren bekvämt luta sig tillbaka i den principfasta anti-imperialismens fåtölj?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,Röda Göinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

12 reaktion på “Stöd kampen för ett fritt Libyen.

  1. Jag gillar din analys som inte bär på överentusiastens tunnelseende eller den motsatta sidans gnälliga principfasthet (på bekvämt avstånd).
    Som du skriver, att ha ”en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen.”

    Historiskt sett; med ryska februari mot Tsaren, med Republiken mot Franco osv och självfallet:
    som du skriver:

    ”På Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim.”

  2. Pingback: Vem ska man tro på? « Röda Lund

  3. Libyengrejen är skum, helskum
    Tack för länken till Brown-artikeln

    /Freddy

  4. Bra där Benny!
    Ett senare exempel på en politisk revolution i Europa är ju den portugisiska 1974. Den var ju närmast en militärkupp utförd av en del av den portugisiska borgarklassen. Det var dock inget som hindrade marxister och socialister från att delta och försöka utvidga demokratin och göra sociala landvinningar samtidigt.

    Janne g:s länk till artikeln från Truthout är värd att fundera på lite. Om vi hade varit på plats och deltagit i Libyen så var det ju inte denna del av förhållandena i landet (som beröms i artikeln) som vi skulle opponera oss emot. Här verkar regimens politik gå emot det internationella kapitalets intressen. Men kampen står ju emot befolkningens rätt att fritt kunna föra fram sina åsikter och styra landet utan en enväldig ”Kung av Afrika” hur progressiv hans politik än är emellanåt.
    Men uppgifterna i artikeln ifråga är värda att gås igenom. De stämmer inte heller mot de uppgifter som kommit fram i denna blogg tidigare om att Khadaffi gått IMF och det internationella kapitalet tillmötes för att öppna upp landet till ”den fria marknaden”.

    Kanske något för en framtida artikel?

  5. Janne,
    Kan du förklara vad i den här artikeln som motsäger vad som jag sagt tidigare? Jag ser inte vad du sytar på.
    Tack på förhand.
    mvh
    Benny

  6. Vad jag tycker är intressant är att Sverige har råd att avsätta i värsta fall 1,6 miljarder kronor (8 JAS-plan plus overheadkostnader) till att föra krig i Libyen. Vad får Sverige ut av det, i vilken form kommer belöningen och varifrån?

    (beräkningen bygger på att om planen förstörs så blir det totalkostnaden för våra ”fredsbevarande insatser”)
    Och har vi råd med ett försvar som uppenbarligen är överdimensionerat för Sverige!

  7. @Benny Åsman

    Menar du mig ”Janne G” eller den andre ”Janne”?

    I varje fall…..jag har inte lusläst din blogg så jag kan inte se något i Ellens artikel som motsäger det du skriver.
    Tänkte mest som kompletterande information. Jag har följt Ellen Brown och även läst hennes bok ”Bankerna och skuldnätet” och har stort förtroende för allt hon skriver.

    Hon är inte ”låst” i något politiskt läger och härligt befriad ifrån ifrån konspirationsteorier. I boken beskriver hon t.ex Kinas penningsystem med samma saklighet som Hitlers penningsystem. Hon skriver alltså om penningsystemens betydelse och vilka maktstrukturer dessa skapar.

    Jag gissar att det var den ”andre Janne” du frågade men nu fick jag ju förtydligat lite om Ellen Brown i varje fall 🙂

    Janne G

  8. Hej!
    Ursäkta dröjsmålet. Dom helger jag måste jobba blir det inte mycket annat man hinner med. Nå, till saken då.

    Jag hinner inte leta efter var det skrivits om detta i denna blogg, men det har ju framgått i både bloggens artiklar och i debatten bland kommentarerna att Libyen under de senaste tio åren givit efter mot det imperialistiska trycket. Khadaffi har följt IMFs krav på privatiseringar, med påföljande försämringar för landets befolkning.

    Men i denna artikel i Truthout sägs det – bland mycket annat – att Libyen gått i spetsen för att ersätta dollarn och euron med en guldmyntfot och att detta hade fått stort gensvar bland arabiska och afrikanska länder.
    Libyen har hållit sig utanför BIS – centralbankernas internationella centralbank – och har anklagats för att hota att destabilisera det internationella banksystemet.

    Artikelns röda tråd är ju att detta kan vara anledningen till Västs vapeninsats. Man citerar en artikel i Asian Times från 2002:
    ”BIS regulations serve only the single purpose of strengthening the international private banking system, even at the peril of national economies. The BIS does to national banking systems what the IMF has done to national monetary regimes. National economies under financial globalization no longer serve national interests.”

    Likaså framhåller man dom goda sociala landvinningarna för det Libyska folket, som gratis läkarvård och utbildning m m. Men tittar man närmare så nämns det dock inget om utvecklingstendenser i detta avseende. Det var närmast det jag tänkte på. Den här positiva bilden stämmer ju inte med bilden av Khadaffi som gör eftergifter mot den internationella kapitalismen. Dock ställs ju inte frågan om varför folket revolterar. Men man lever ju inte av bröd allena, som det heter. En upplyst despot kan också vara en verklig tyrann mot de som inte är jasägare. Det syns ju på bilderna på honom att han har ett enormt ego.

    Jag vet väldigt lite om Libyens sociala situation därför vore det intressant med en artikel om detta.

  9. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

  10. Välbeskrivit! Visst! Om Bashar Al-ASSAD faller i Syrien väntar förmodligen svåra tider för de kristna
    Det sägs att sionistiska financiella sekter styr agendan att tömma den muslimska världen på kristna.
    Det instämmer helt som kristna bevittnar och bekäftar att ASSAD spelar en garant-balans-roll i Mellanöstern att bevara detta underbara fristat-området åt både kristna och andra…

Kommentera