Kuba – en förkalkad revolution

.

När Fidel Castro meddelar att han även formellt avgår som sekreterare för det Kubanska kommunistpartiet är det mer än god ton att säga att det finns mycket gott att säga om denne åldrige ledare. Han och hans kamrater ledde 1959 ett segerrikt folkligt, väpnat uppror mot USA:s gunstling, Fulgencio Batista. Den militärdiktator som bokstavligen försökte förvandla Kuba till ett spel- och horhus i regi av amerikansk maffia.
.

https://i0.wp.com/www.dixikon.se/wp-content/uploads/valdes-camilo-che-franqui.jpg?resize=520%2C404

.

Revolutionen började i det klippiga Sierra Maestro.
Ramiro Valdés, Camilo Cienfuegos, “Che” Guevara och Carlos Franqui

.

När Fidel i dag, efter mer än femtio år, lämnar sina sista politiska uppdrag, skiljer sig Kuba markant från sina grannländer i Karibien eller Latinamerika. Här finns ingen slum. Inga uppsvällda barnmagar och inte heller några extrema inkomstskillnader mellan människor. Här finns större läskunnighet än i USA och medellivslängden är så hög som 77.7 år.
Men samtidigt är revolutionen förkalkad.  För mig är det patetiskt när bröderna Castro nu talar om att ledarskapet ska föryngras. ”Vi kanske måste ha en tidsgräns för politiska uppdrag på tio, kanske fem år, och det gäller även mig”, säger lillebror Raoul nu när han själv har nått den aktningsvärda åldern av 82 år.

.

https://i2.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/Ta04BmCD7qI/AAAAAAAAG7I/VA4oxWE08MY/300px-BatistaFireSquad.jpg?resize=584%2C344&ssl=1

.

Året är 1956. En av Batistas avrättningsplutoner i arbete…

.

Här är inte plats för en analys av den kubanska revolutionen och dess komplexa förlopp. Jag har inte heller den kunskap som krävs (läser inte ens spanska). Men uppenbart har ekonomin gått i stå samtidigt som den politiska makten blivit alltmer monopoliserad till ledningen för kommunistpartiet. Familjen Castro är inget saudiskt hov som badar i lyx och ett äckligt överflöd. Definitivt inte. Det absoluta politiska monopol som existerar innebär inte att befolkningen lever under en järnhäl av våld och förtryck. Fidel personligen har säkert en stor del av det kubanska folket bakom sig.
Men lika definitivt finns det ingen öppen och fri debatt om framtiden. Vare sig i kommunistpartiet eller i samhället för övrigt. Det har gått lång tid sedan upproret började i det bergiga Sierra Maestro. Revolutionen är sedan länge svårt förkalkad. Hur långt det gått är jag inte förmögen att avgöra. Men det är exempelvis 15 år sedan den förra partikongressen och i avgörande politiska frågor redovisas ingen egentlig diskussion. Beslut fattas i ”enighet”. Men uppenbart först bakom kulisserna.
När förändringarna väl kommer och den gamla generationen med sin legitimitet från revolutionen 1959 definitivt är borta är det uppenbart att det kommer dramatiska politiska förändringar. En politisk revolution är helt nödvändig.  En revolution som frigör en öppen och demokratisk debatt. Om den till en del kommer inifrån det Kubanska kommunistpartiet återstår att se.

.

https://i2.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/Ta0z4fyvpdI/AAAAAAAAG7E/UqcokcE03FM/bay-of-pigs.jpg?resize=584%2C566&ssl=1

.

1961 försökte USA:s John Kennedy invadera Kuba.
Men efter tre dagars strid i ”Grisbukten” slogs invasionen tillbaka.
Här är en bild på tillfångatagna soldater.

.

Ett tragiskt uttryck för kommunistpartiets senilitet är det internationella material och därmed Kubas officiella världsbild som produceras i partitidningen Granma. I stort sett okritiskt citeras där exempelvis statliga syriska och libyska nyhetsbyråer om det som sker i dessa länder. Fidel skriver gång på gång om NATO:s ”fascistiska invasion” av Libyen. Han och kommunistpartiet vänder ryggen till den folkliga revolutionen i dessa länder och allierar sig i stället med dess diktaturregimer. Var finns de konkreta analyserna av det som sker? Finns det inga motsatta uppfattningar överhuvudtaget? Här tycks råda förkalkning intill förbannelse.
Den nya generationen måste hålla fast vid ”revolutionens principer” säger den gamle revolutionsledaren till partikongressen och menar med detta att den ska hålla fast vid diktatorn Muammar Khaddafi och hans regim.
Ett tragiskt sista scenframträdande för en av mina ungdomsidoler. Han som en gång var med om att störta militärdiktatorn Batista.
Lika sorgligt är att politiska grupperingar som Kommunistiska Partiet (gamla KPMLr),  som en gång när den kubanska revolutionen var levande, fördömde ”castrismen” som ”trotskistisk”, nu  i dess förfall, i stället ömt  tar dess förkalkade ledarskap  i sin famn…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,SVD4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,

3 reaktion på “Kuba – en förkalkad revolution

  1. Att Cuba måste förnya sig både ledarmässigt och politiskt är det ingen tvekan om.

    De Ideal som en gång ledde den framgångsrika revolutionen på Cuba, har som ni säger mycket riktigt tyvärr spårat ur.

    Och det skall bli intressant att se vilken utveckling Cuba tar när bröderna Castro går ur tiden.

    Får väl bara hoppas för Cubas skull att inte USA hittar på något då. För deras demokrati kan vi vara förutan.

  2. Pingback: Kuba – den förstelnade revolutionen at Jonas Sjöstedt

  3. Pingback: Systemfel säger bloggaren och systemeraren KAS « miniblogg

Kommentera