Israel hoppas Assad sitter kvar.

-Hellre en medgörlig diktator

än oberäknelig demokrati.

.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

..

.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba  –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.
I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.
Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.
I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet  –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt,  för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.
Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 reaktion på “Israel hoppas Assad sitter kvar.

  1. Lögnaktigt, hatfullt , orealistiskt och dumt. Israels president har uttalat sin sympati för de frihetssökande invånarna som revolterar mot sina diktatorer, men som vi ser i Egypten så sammanfaller tyvärr inte revolutionen med accepterande av Israel och önskan för fred. Liksom under diktatorerna fortsätter snarare hatet även nu som en distraherande enande kraft. Det är orealistiskt att tro att Israel kan ingripa i konflikterna… De kan bara hoppas på förändring till det bättre. Hur många tror som Aluf att Israel kan störta Assad.

  2. Hej Eva,
    Din kommentar är konstig.
    Vad är det som är lögnaktigt? Vad är hatfullt? Och orealistiskt? Och dumt?
    Aluf Benn är en aktad ledarskribent. Vad består hans lögn i?
    Han säger inte att Israel ska störta Assad. Han säger att Israel hade kunnat samla lite trupper till Golanhöjderna för att lätta det militära trycket mot befolkningen i Daraa och Homs. Vad är orealistiskt i det? Hans tes att Israel föredrar Assad framför det okända är inget han är ensam om att anse.
    Dessutom faller Israels hållning tilll Assad väl in i Israels desperata stöd till Mubarak in i det sista.

  3. Hej Benny

    Den följande artikeln beskriver bättre varför jag opponerar mig till i de inledande paragraferna likväl som Aluf.

    Israel Will Never Have Peace
    This weekend’s border-crossing demonstrators believe, like Hamas, that the Jewish State has no right to any territory from the river to the sea.
    By BRET STEPHENS
    LIKE THIS COLUMNIST
    Article
    Comments (244)
    MORE IN OPINION »
    EmailPrint
    Save This
    ↓ More

    + More
    Text

    No doubt it is true, as the Israeli newspaper Yedioth Ahronoth reported on Sunday, that among the Palestinian protesters seeking to force their way into Israel there were some with humbler aims than reclaiming ”historic Palestine.”

    ”We’ve crossed the border in order to stay with our families, away from all the killing in Syria,” the paper reported one of the infiltrators as saying. ”We ask the powers that be in Israel to help us stay and not send us back.”

    No doubt it is also true, as White House spokesman Jay Carney noted yesterday, that the attempted breach was an effort by Damascus ”to distract attention from the legitimate expression of protest by the Syrian people.” The border between Israel and Syria has been quiet for 37 years; it’s no accident, comrades, that the embattled regime of Bashar Assad, perhaps advised by Iran, would choose this particular moment to shift violent energies toward a more opportune target.

    But here’s something about which there should also be no doubt: People don’t scamper over barbed wire, walk through mine fields and march toward the barrels of enemy soldiers if they aren’t fearless. And if they aren’t profoundly convinced of the rightness of what they are doing.

    For many years it has been the conventional wisdom of Arab-Israeli peace processors that the conflict was, at heart, territorial, and that it could be resolved if only Israel and its neighbors could agree on a proper border. For many years, too, it has been conventional wisdom that if only the conflict could be resolved, other distempers of the Muslim world—from dictatorship to terrorism—would find their own resolution.

    View Full Image

    REUTERS
    Palestinians attempt to cross the border between Israel and Lebanon.

    If the Arab Spring has done nothing else, it has at least disposed of the latter proposition. From Tehran to Tunis to Tahrir Square, Muslims are rising against their rulers for reasons quite apart from anything happening in Gaza, the West Bank or the Golan Heights. This isn’t to say they’ve abandoned their emotional commitments to Palestinians, or their ideological ones against Israel. It’s simply to say that they have their own problems.

    But just as the West has consistently misunderstood the Muslim problem, so too has it failed to grasp the Palestinian one. And what it has failed to grasp above all is the centrality of Palestinian refugees to the conflict.

    The fiction that is typically offered about the refugees by devotees of the peace process is that Palestinian leaders see them as a bargaining chip in their negotiations with Israel, perhaps in exchange for the re-division of Jerusalem. But listen in on the internal dialogue of Palestinians and you will hear that the ”right of return” is an inviolable, inalienable and individual right of every refugee. In other words, a right that can never (and never safely) be bargained away by Palestinian leaders for the sake of a settlement with Israel.

    In this belief the Palestinians are sustained by many things.

    One is the mythology of 1948, which is long on tales of what Jews did to Arabs but short on what Arabs did to Jews—or to themselves. Another is the text of U.N. resolution 194, written in 1948, which plainly states that ”refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbors should be permitted to do so at the earliest practicable date.” A third is UNRWA, the U.N. agency that has perpetuated the Palestinian refugee problem for generations when most other refugees have been successfully repatriated. A fourth is their ill treatment at the hands of their Arab hosts, which has caused them to yearn for the fantasy of a homeland—orchards and all—that modern-day Israel succeeds in looking very much like. A fifth is the incessant drone of Palestinian propaganda whose idea of Palestinian statehood traces the map of Israel itself.

    Other things could be mentioned. But the roots of the problem are beside the point. The real point is that a grievance that has been nursed for 63 years and that can move people to acts like those witnessed on Sunday is never going to allow a political accommodation with Israel and would never be satisfied by one anyway.

    No wonder Ismail Haniyeh, Hamas’s prime minister, can say he would be prepared to accept the 1967 borders—but that establishing those borders will never mean an end to the conflict. The same goes for Palestinian President Mahmoud Abbas, who praised Sunday’s slain protesters as martyrs who ”died for the Palestinian people’s rights and freedom.” This from the ”moderate” who is supposed to acquaint his people with the reality and purpose of a two-state solution.

  4. Eva,
    Här hittar du en annan artikel av en israelisk journalist som behandlar samma problem. Akiva Elder är ingen extremist precis. Så här beskrivs han;
    ”Akiva Eldar is the chief political columnist and an editorial writer for Haaretz. His columns also appear regularly in the Ha’aretz-Herald Tribune edition. In May 2006 The Financial Times selected him among the most prominent and influential commentators in the world, ”whose comments inspire callers from across the political spectrum”.

    http://www.haaretz.com/print-edition/features/israel-should-listen-to-the-message-being-sent-from-syria-1.362213

    mvh
    Benny

  5. Jag tror att israeliterna som det framgår i rubriken vill ha kvar Assad pga att de vet var han står. Det är som ordspråket ”Keep your friends close, but your enemies even closer”.

Kommentera